- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua /
115-116

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lejeune-Dirichlet ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

115

Lejonet-Lejongap

116

utbredning än nu. På romarnas tid fanns det äfven
i Grekland och Macedonien; i Syrien och Palestina
omtalas det af bibeln. I nedre Nildalcn träffas
numera icke lejon, och i Algeriet har dess förekomst
betydligt minskats efter landets eröfring af
fransmännen, särskildt genom djärfva lejonjägares,
t. ex. Jules Gérards, åtgöranden. F. ö. viker
lejonet äfven på andra ställen i Afrika undan
för den inträngande civilisationen och eldvapncns
utbredande. Det förföljes och jagas på flerahanda
sätt. Infödingarna angripa det med eld- och kastvapen
eller fånga det i gropar; de hvite jaga det till
häst eller fots, lägga sig på lur efter detsamma
nattetid eller ansätta det med hundar. I Algeriet,
äfven annanstädes, ätcs lejonets kött, och dess fäll
beredes till mattor. Lejonet lefver ensamt, utom
under parningstiden, då hannen t-ch honan följas
åt. Hvarje individ har sitt eget jaktområde, men
stundom förena sig flera lejon till ett gemensamt
jakttåg. Om dagen ligger lejonet mestadels stilla
och lämnar blott ogärna sitt läger, som det åt
sig utser på skyddade platser, i snår eller bland
flodsträndernas höga rör. Dess käraste vistelseorter
äro breda, skogiga dalar vid floder; i bergstrakter
går det till åtminstone 1,500 m. höjd. Lejonet
är trögare än flera andra kattdjur och förmår ej
klättra. Till byarna smyger det sig fram nattetid för
att röfva bort boskapen. Därvid ger det stundom sin
närvaro till känna genom väldigt rytande, hvilket
hos boskapen injagar en oerhörd förskräckelse och
ofta kommer den att bryta sig ut ur inhägnaderna;
dock uppges det, att lejonet skulle låta höra sitt
rytande endast efter måltiden. Med ett enda slag
af sina väldiga tassar dödar lejonet sitt byte och
bär eller släpar därefter bort det i munnen med
oerhörd styrka. PÄ vilda djur smyger lejonet sig
med yttersta försiktighet och söker gripa dem med
några väldiga språng; misslyckas det härutinnan,
så förföljer det icke sitt tillämnade byte. Lejonet
föredrager större djur framför mindre, och det förtär
stundom äfven lik. Gamla, tandlösa lejon sägas följa
gräshoppssvär-marna och lefva på dem. Människan
angripes ytterst sällan af lejonet, såvida det ej
genom att gå på lik fått smak på människokött; har så
skett, vågar det t. o. m. gripa personer, som sofva
invid lägereldar. Annars skyr lejonet människan och
flyr för henne. Lejonhonan går dräktig något öfver 15
veckor och föder vanligen två till tre (i fångenskap
ej sällan sex) ungar, som ha öppna ögon, äro stora som
en halfvuxen katt och af henne vårdas med den största
ömhet; äfven hannen säges hjälpa till att anskaffa
föda åt och skydda ungarna. Dessa äro i början ganska
hjälplösa, börja gå vid två månaders ålder, få man
inemot tredje året och bli fullvuxna i det sjätte
eller sjunde. I fångenskap blir Lejonet mycket tamt
och tillgifvet personer, som vårda det omsorgsfullt,
och fortplantar sig utan svårighet, stundom äfven med
tigern. Lejonet behöfver en ansenlig mängd föda, och
den skada det anställer på tamboskapen är på somliga
ställen också högst betydlig och större, ju närmare
detta rofdjur håller sig till europeiska nybyggen
eller arabernas vistelseorter. Redan långt tillbaka i
forntiden finnes lejonet omnämndt, t. ex. på egyptiska
fornlämnin-gax; äfven hebréer. greker och romare tala
mycket om detsamma. I Rom anordnade edilen Scsevola
den första och Sulla den andra lejonstriden. Redan

den senare hade haft 100 Lejon, men Pompejus
lät införa 600 och Caesar åtminstone 400
på arenan. Hadrianus och Marcus Aurelius läto
vid spelen döda dem i hundratal, och på detta
sätt minskades lejonen så betydligt, att all
enskild jakt på dem i Afrika förbjöds, på det att
tillräckligt många skulle kunna anskaffas till cirkus.
C. R. S. (L-e.)

Hos flera forntida kulturfolk gällde lejonet som
symbol af styrka, mod och vaksamhet. I Egypten var det
helgadt åt krigsgudinnan Sechmct m. fl. gudomligheter,
som framställdes med lejonhufvud. Sorn väktare vid
portarna till palats, tempel och städer skulpterades
i Assyrien kolossala lejonsfinxer (se af bildning
å l:a illustrationssidan till art. Assyrien), och
hos babylonierna förekommo emal-jerade reliefer af
lejon å väggbeklädnader (se bild å illustrationssidan
till art. Babylonien). Om lejonporten i Mykenai se
d. o. Den i Mindre Asien och Grekland dyrkade gudinnan
Kybele (Rhea) framställdes åkande efter lejon eller
med lejon kring sin tron. På doriska tempel pryddes
takrännor med lejonhufvud. Hos judarna lät Salomo
förfärdiga guldlejon för templet, och hans tron
smyckades af 2 lejonbilder vid armstöden samt 12 lejon
på de sex trappstegen (l Kon. 10: 19-20). Under den
äldre medeltiden anbragtes ofta lejon som pelarbasex
å portaler och predikstolar m. m. i romanska kyrkor;
lejonet blef tidigt en Kristussymbol (se d. o.;
"lejonet af Juda stam"), men äfven en sinnebild
af djäfvulen (som "går omkring såsom ett rytande
lejon och söker hvem han må uppsluka"; l Petri 5:
8). Lejonet var attribut åt evangelisten Markus (däraf
det vingade lejonet på kolonnen nära S. Markuskyrkan
i Venezia), äfvensom åt Hieronymus den helige (om
hvilken legenden visste förtälja, att han i öknen
drog en tagg ur ett lejons tass) och andra helgon,
som lefvat i öknen. I det moriska Alhambra fick
Lejongården sitt namn efter de 12 svarta marmorlejon,
som uppbära alabasterbassängen där (se fig. 2 i
art. Alhambra). Om lejonbilden inom heraldiken
se Lejon.

Lejonet, fästningstorn. Se Göta lejon.

Lejongap, bot., är den svenska benämningen på arterna
af örtsläktet Antirrhinum L., hörande till

Antirrhinum majus, var. striatum.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:53:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbp/0078.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free