Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lejeune-Dirichlet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
119
Lek
120
leka, långt innan de lärt sig
arbeta. 3. Själfut-bildningsleorien, framställd af
Groos, söker lekens grund i människans medfödda,
ärftliga drifter, hvilka i leken få en förberedande
utbildning, innan de skola tjäna den vuxnes
allvarliga lifsuppgifter. Det är modersinstinkten,
som leder den lilla flickan att leka med dockor, och
därigenom förberedes hennes utbildning för kvinnans
viktigaste lifskall. Ned-ärfda krigiska drifter taga
sig uttryck i gossens soldatlekar och i hans strider
med sina jämnåriga o. s. v. Man antager då icke
någon allmän lekdrift (ty. spieltrieb) vid sidan
af de andra nedärfda drifterna, men hvarje drift
kan taga sig ett förberedande uttryck i motsvarande
lek. En modifikation af denna teori har gjorts af
St. Hall, som betraktar leken som en ontogenetisk
upprepning af den fylogenetiska utvecklingen och
särskildt betonar den förmildring af de atavistiskt
uppträdande råare drifterna, som barnens öfvande af
dem i lekens form medför. Äfven om i vissa enskilda
fall denna iakttagelse kan vara riktig, så egnar den
sig nog icke till utgångspunkt för en allmän teori för
leken. Enligt regeln leder icke en drifts öfvande till
dess försvagande, utan tvärtom till dess utveckling
och förstärkande. Och det lider intet tvifvel, att
icke Groos’ betonande af lekens positiva inflytande
på driftutvecklingen har berättigande gentemot Halls
negativa teori.
Om teorien om drifterna som lekens naturgrund är
principiellt riktig, så är naturligtvis ej därmed
hela: den psykologiska förklaringen af -lekens
företeelser gifven, utan man måste ock i det
enskilda fallet tillämpa andra allmänna psykologiska
förklaringsgrunder; och därvid har helt visst Spencers
åsikt om härmningsdriften em stor, om ock ej en så
universell betydelse, som denne antager. - Någon fullt
tillfredsställande klassifikation af de olika lekarna
föreligger ännu icke. Med Groos’ teori om leken som
utbildningsmedel ligger det nära till hands att indela
lekarna dels efter de olika drifter, som framkalla
lusten att Leka, dels efter de olika kropps-och
själsfunktioner, som genom leken komma till en
första utbildning. Det skulle föra för långt att här
återge hans öfversikt öfver lekens olika former; som
exempel må blott anföras hans intressanta utredning
om erotiska lekar bland djuren och människorna,
hans kapitel om barnens tålamodslekar, "den lekande
illusionen" o. s. v. I samband med det sist anförda
exemplet står den intressanta frågan, huruvida barnet
tager lekens fantasibilder för verklighet eller vet
om dem såsom själfskapade föreställningar. En allmän
regel lär därför icke kunna uppställas; stundom
går barnet så upp i leken, att en mor eller mindre
fullständig illusion uppstår; vid andra tillfällen
kan det vara fullt medvetet om, att det blott "leker
häst", och själf reflekterat öfver, huru pass det
lyckas efterbilda den verkliga hästens rörelser och
gnäggande. Intressanta jämförelsepunkter erbjuda
sig här mellan lekens och konstens förhållande till
verkligheten.
, Leken har förr haft större betydelse i folklifvet,
än den nu eger, och har utgjort en väsentlig del af
ungdomens utbildning, t. ex. genom kampa-lekar och
idrott (se d. o., sp. 363-364), af offerfesternas och
andra högtiders ceremonier (jfr Jullekar), liksom af
nöjena vid gästabud och folkfester (se F o l k l e
k a r). Våra danslekar
1. sånglekar (se Dans, sp. 1325) röra sig till
ej ringa del i den medeltida folkvisans sfär. (Om
medeltidens ridderliga idrottslekar se T örn er-spel
och om 1600-1700-talens riddar- 1. "kampa-spel" se
Karusell 1; jfr ock Leksaker.) 2. Pedag. Lekens stora
pedagogiska betydelse framgår redan af den föregående
psykologiska framställningen. Den är barnets naturliga
sätt att själft utveckla sina anlag, innan skolan
tagit hand om utvecklingen och framför allt innan
lifvets allvar rätt börjat och med sina pröfningar
främjat eller hämmat utbildningen. Eedan i vaggan lär
sig den lille genom själfuppfunna lekar att använda
sina sinnen och att röra sina lemmar, liksom det ock
genom lallandet på’lek gör de första föröfningarna
till talspråket. Och under de närmast följande åren
utvecklas dag för dag framför allt genom leken barnets
kännedom om den yttre världen och dess förmåga att i
denna finna sig till rätta, på samma gång som leken
öfvar minnet och fantasien lika väl som tanken samt
utvecklar viljan genom öfningar både i själfförtroende
och själfbehärskning, liksom ock de af leken väckta
intressena rikta känslolifvet. Och ej minst har
leken betydelse för barnets sociala utveckling, då
samlifvet med lekkamraterna ger de första tillfällena
till ett själfverksamt samhällslif i smått. Det kan
sättas i-fråga, huruvida icke barnet lär sig före
skoltiden lika mycket på egen hand genom sina lekar
som sedan i skolan genom dess arbeten. Men äfven under
skolåren kan under gynnsamma förhållanden leken täfla
med skolarbetet i främjandet af barnets utveckling,
och detta ej blott med afseende på dei kroppsliga
utbildningen, för hvilken rörelselekarna och särskildt
friluftslekarna 1. fria lekar (d. v. s. planmässigt
ordnade, icke sportmässiga idrotts- och rörelsclckar,
som af ungdomen idkas samfälldt ute i fria luften,
företrädesvis om våren och hösten) ha en lika stor
betydelse som gymnastiken, utan ock med afseende på
den psykiska uppfostran, hvarvid i synnerhet de under
ungdomsåren omtyckta, af regler bundna lekarna äro så
socialt bildande genom förberedande af laglydnad och
frivillig disciplin. Men om leken i fullt mått skall
fylla dessa sina viktiga pedagogiska uppgifter, måste
den få behålla sin karaktär af barnslig frihet och
sålunda hvarken företagas på befallning eller bindas
af andra än själfvalda regler, ty det för barnet
och den unge uppfostrande i leken ligger just i den
själf verksamhet, till hvilken den ger så lockande
tillfällen. Detta behöfver emellertid icke innebära,
att uppfostraren alls intet har att skaffa med barnens
lekar. Föräldrarna och lärarna böra hjälpa barnen att
komma i gång med leken, hvilket med afseende på de
små barnen enklast sker genom att ge dem lämpliga
leksaker och skaffa dem goda lekkamrater och med
afseende på de större barnen genom att deltaga i deras
lekar och genom föredöme lära dem goda lekar. De böra
ock utan störande kontroll söka öfvervaka barnens
uppförande under leken lika väl som under deras öfriga
sysselsättningar. Att locka till själfverksamhet och
att leda utan att minska barnens rätta själfständighet
är alltid en svår uppgift för uppfostraren, men i
själfva verket lättare vid leken än vid annan underf
visning och uppfostran, just därför att själfverksamr
heten är lekens grundkaraktär och därför \att i följd
däraf uppfostrarmissgreppen lättare märkas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
