Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lekvattnets kapell ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
133
Le Long-Lem
134
fängelset m. fl. - 2. Héloise L., född
Gol-lin, i. 1820, d. 1874, den föregåendes
hustru, var en distingerad akvarell- och
miniatyrmåLarinna. –3. Alexand re Louis L., son
till L. l, f. 1843, d. 1884, målade dels bibliska
ämnen, dels genrebilder. I en del af dessa,
EU dop, Eit parii kort o. a., närmade han sig
Mcissoniers framställningssätt. Han illustrerade
"Moliéres komedier" 1883. - 4. Maurice L., den
föregåendes broder, f. 1853, har målat eleganta
genretaflor - Marionetter, Vollaires resa till Paris
1778 m. fi. - och gjort lifliga illustrationer
till "Manon Lescaut", "Paul och Virginie", "De
tro musketörerna" (äfven svensk uppl.) m. fl.
l-4. G-g N.
Le Long [lo la"’], Jacques, fransk bibliograf, f. 1665
i Paris, d. där 1721, tillhörde oratoria-ncrnas
orden och var bibliotekarie vid dess seminarium,
sedermera vid ordenshuset S:t Honoré i Paris. Bland
hans arbeten må nämnas Bibliolheca sacra, seu
syllabus omnium ferme sacrcc scripturce edilionnm
ac versioninn (1709, 2 bd; 3:e uppl., ofullb.,
1778-90) och Billiolhéque Jiistoriqne de la France,
contenant le catalogue des oitvragcs im-primés et
mannscrils qni traiient de Vhisloire de ce royaume
ou qiti y ont rapport. Avec des notes criliques et
lisloriques (1719; ny uppl. af F. de Fontctte, i 5 bd,
1768-77), ett verk, som utgör mönstret för Warmholtz’
"Bibliothcca historica sueo-gothica".
Lely [li’li], sir Peter, tysk-engelsk målare, f. 1618
i Soest i Westfalen, d/1680 i London, hette eg. Peter
van der Faes, men upptog senare sin faders tillnamn
Lely. Han studerade i Holland under målaren Gerber i
Haarlem och målade mest landskap. Men sedan han 16-11
varit med prins Vilhelm af Oranien i England samt
där fått beundra van Dycks mästerverk, egnade han sig
uteslutande åt porträttet. Hans egendomliga maner att
på ett elegant, om också något tomt sätt framställa
damporträtt, ofta särskildt anrättade med en
allegorisk eller mytologisk tillsats, skaffade honom
stor framgång: han blef damernas modcmålarc, fick
måla Karl I och hans hof. Under engelska revolutionen
gick han i Cromwells tjänst, och sedan Karl II kommit
på tronen (1660), blef han riddare och kammarherre
samt öfverhopades med beställningar att måla hofvcts
skönhcter. Under hans sista lef-nadsår fördunklades
dock hans rykte af Kncllcr, som 1674 kom till
London. L:s flesta porträtt finnas i England. Till de
bästa räknas porträtten af Cromwell (1653). skalden
Cowley, Butlcr, Earl II:s älskarinnor, en rad af
skönheter från samme konungs tid m. fl. Äfven i
Louvre finnes ett par arbeten af honom, af hvilka ett
mansporträtt, nästan miniatyr-artadt, utmärker sig för
fin uppfattning. Hans senare arbeten äro i det hela
bättre än de, som härstamma från hans krafts dagar.
C. R. N.*
Lelången, sjö. Se Le.
Lem (lat. artus), anat. Lemmar, mindre riktigt
extremiteter, kallas de pariga utväxter från vissa
punkter på djurkroppen, hvilka, fastare inuti eller
på utsidan, genom inverkan af muskler utföra djurets
flyttning från ett ställe till ett annat, gripande af
föremål m. m. Antal, form, frihet och öfrig utveckling
växla mycket inom olika djur-ordningar. Hos alla högre
djur (t. ex. fåglar och däggdjur) äro de utväxter
från bålen, i regel och i anlag två par, ett från
thorax, ett från bäckenet; de kallas främre och
bakre hos djuren, öfre och nedre hos människan. Hos
henne nå de ock sin högsta utveckling därutinnan,
att deras olikheter äro med hänsyn till det olika
arbetet för hvarje par och finessen i rörelserna
skarpast utpräglade. Då exempelvis hos insekter
lemmarna få sin stadga af yttre skal, lämnas denna
hos ryggradsdjuren af fasta delar i lemmarnas inre,
hos några djur af brosk, hos de flesta af ben, som
under utvecklingen representerats af brosk (se B en
v af). Musklerna ligga hos dem utanpå knotorna och
ge, med tillhjälp af hudfcttet, lemmarna deras form
och rundning, då knotorna till största delen döljas
af dem; vid musklernas tvining eller vid afmagring
träda dock knotorna fram i det yttre, synnerligen
vid några större ledgångar (t. ex. knäet). - Hos
flertalet däggdjur förete lemmarna, utom de dem
vid bålen fästande ringarna (gördlarna), nämligen
skulder- och bäcken-apparaterna, tre fria afdclningar:
hos människan 1) öfverarm och lår, 2) underarm och
lägg, 3) hand och fot. Den första, mera centrala
afdelningen innehåller blott ett ben, den andra två
bredvid hvarandra liggande. Den tredje, hos människan
mera speciellt utvecklad, innehåller 27 ben, ytterst
ordnade i 5 parallella rader (se Fingrar, Fot, Hand),
hvilka hos andra djur få helt olika antal, former
o. s. v. Med alla, äfven till öfriga afdelningar
sig sträckande olikheter, återfinner man dock inom
hela vcrtebratkedjan, så snart utvecklingen nått
en något högre fullkomning, en enda typ, i det att
såväl mellan hvarje djurs skulder-och bäckcnpar
som mellan motsvarande lemmar hos olika djur råda
omisskännliga likheter i dem konstituerande delar. På
samma gång äro likväl formerna ständigt varierande,
beroende på förstoring, minskning eller vandring
af detaljer, sammansmältning eller klyfning af
delar m. m. Vissa detaljer, t. ex. i lemmarnas
benbyggnad, äro så genomgående drag för de skarpare
utpräglade djurgrupperna, att man på grund däraf vid
paleontologiska fynd af lemmar eller speciella ben
ur sådana kunnat hänföra fyndet till dess riktiga
plats i djurkedjan. Lemmen är nämligen icke ett
oväsentligt, godtyckligt varierande bihang till den
öfriga djurkroppen, utan dess organisation står i
oföränderligt samband med och beroende af den organism
den tillhör. Så är det t. ex. uppenbart, att hos
människan nedre lemmen är organet för ställflyttning
mot fast underlag, hvaremot den öfre har en helt
annan betydelse; ställer människan sig på sina båda
lem-par, varder det öfre blott ett stöd för kroppen
och ett dåligt sådant. Hos fyrfota däggdjur är detta
tydligare förhållandet, hvaremot aporna äro ensidigt
utvecklade i en annan, människan motsatt riktning,
i det att alla deras lemmar äro griporgan. Äfven
hos sådana däggdjur, t. ex. salarna, hos hvilka alla
lemmarna äro betydligt reducerade, drifva de bakre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
