- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua /
165-166

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lennartsson ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kär i detta enkla, anspråkslösa och goda
väsende, i denna ädla varsamhet, denna okonstlade
höflighet." Det är f. ö. en känd sak, att fru L. i
sitt yttre uppträdande undvek alla drag, som på något
vis kunde röja, att hon var lärd och vitter. "Tonen
af beläsen" var henne innerligt förhatlig. Hon
kunde härvid någon gång gå till öfverdrift, såsom
då hon i samspråk med främlingar (t. ex. med Amalie
von Helvig) nästan affekterade bristande intresse
för intellektuella ämnen. Orsaken därtill torde
möjligen få sökas i ungdomsminnen af sårande utfall
mot "blåstrumpan". – Fru L:s enskilda lif var i hög
grad ädelt. Välgörande och god mot dem, med hvilka
hon kom i beröring, visade hon, själf barnlös, stor
kärlek till barn. Hennes senare år förbittrades af
svåra kroppsliga lidanden, som hon bar med sällsynt
tålamod och stor själsstyrka. På Klara kyrkogård, där
hennes stoft hvilar, har Svenska akad. rest hennes
minnessten (se fig.). En minnestafla har anbragts å
huset n:r 21 Beridarbansgatan, där hon bodde under
senare delen af sin Stockholmsvistelse.

Fru L:s diktning är synnerligen folkkär. Vid sidan af Bellman
är hon den bland 1700-talets författare, som har
den allmännaste och vidast förgrenade populariteten
och det inom de mest olika lager. Nyckeln till denna
ynnest torde – utom i hennes oförlikneliga kvickhet –
vara att söka i den omständigheten, att hon enkelt,
naturligt och sant, utan någon affektation af ena
eller andra slaget, i ett okonstladt språk tecknar
verkligheten, än med en idyllisk, än med en satirisk
bismak. Inom idyllen och satiren har hon sina
förnämsta områden. Ofta framträda de förenade, och
hennes satir förmäler sig då på det allra behagligaste
med en idyllisk ton af stor fägring. Bland hennes
mest kända och älskade dikter på dessa områden må
påpekas "Pojkarna", "Gossen och leksakerna", De små
på landet
, Buketten, "Eklog", Lycksaligheten, "Den
glada festen" och "Gumman", hvilka samtliga torde
kunna räknas såsom idyller, ifall icke detta begrepp
tagcs alltför trångt; vidare "Grefvinnans besök",
"Fröken Juliana", "Det högtförnäma äkta paret",
"Toaletten", "Porträtterna", Kontrasten, Kalaset,
"Min salig man", Min salig hustru, "Biografi",
m. fl., som alla tillhöra satirens område. Hon är en
utmärkt skildrare; hon ser och målar med öfverlägsen
säkerhet bilder ur lifvet, personer och situationer;
anmärkningsvärd är den pregnans i uttrycket, öfver
hvilken hon förfogar; denna komiskt verkande knapphet
i uttryckssättet – ej minst framträdande i smärre
epigrammatiska stycken – är en bidragande orsak till,
att hennes vers stå "som ett ordspråk kvar"; hon är
vidare en förträfflig karaktärstecknare; i få, men
slående uttryck ger hon ofta en lefvande träffsäker
bild (märk t. ex. "Biografi"); en godmodig hjärtlighet
adlar f. ö. ofta hennes kvicka skämt. Stundom ger
hon uttryck åt sin lefnadsvisdom; så bl. a. i den
satiriska lärodikten Några ord till min kära dotter
om jag hade någon
, som afser att parodiera tidens
torra lärodikter (särskildt Liliestråles "Fideicommiss
till min son Ingemund") och hvars maximer –
framför allt varningen mot kvinnornas läsning –
nog ej få tagas efter orden, utan tvifvelsutan ega
en ironisk biklang, möjligen ock äro uttryck för en
viss bitter resignation. Fru L. odlade äfven tidigt,
efter utländska mönster, den s. k. "anakreontiska"
sällskapsvisan – och är härutinnan
de yngre gustavianernas föregångare – fabeldiktning
(märk den ypperliga Björndansen), bearbetade i
travesterande form ett gammalt "bonmot" om dårskapen
som den blinda kärlekens ledare och försökte sig äfven
i balladdikt, ehuru hon själf kvickt parodierat tidens
smak för den hemska "gast- och skrockdikten". Under
hennes egen lifstid utkom icke någon samling af
hennes dikter, men 1819 utgaf hennes man hennes
Skaldeförsök med företal af Rosenstein, och de ha
sedan utkommit i många uppl., delvis utvidgade,
med inledningar af J. G. Carlén och K. Warburg
(från 1884); några upplagor äro illustrerade,
bl. a. af K. Larsson (märk särskildt 1884 års
praktuppl.). Litt.: F. M. Franzéns lefnadsteckning
i "Sv. akad:s handlingar fr. 1796". d. VIII
(1818), Atterbom i "Svenska siare och skalder",
Runeberg i "Samlade skrifter", A. Flodman i
"Kritiska studier" (1872), G. Ljunggren i "Svenska
vitterhetens häfder", II; K. Warburg, "Anna Maria
Lenngren. Ett bidrag till Sveriges litteraturhistoria"
(1887), Fr. Böök, "Prosabidrag af Fru Lenngren i
Stockholmsposten" (i "Samlaren", XXXI, 1910).
2. K. W-g.

Lenni Lenape, indianstam. Se Delawares.

Lenning, John, fabriksläkare, donator, f. 19 april
1819 i Norrköping, d. där 25 dec. 1879, var son af
Kristian L., hvilken 1810 anlade Drags klädesfabrik
där. L. var 1832–34 lärjunge vid Teknologiska
institutet i Stockholm, invigdes 1835–39 vid faderns
fabrik i väfnadsindustrien som yrke och affär,
tjänstgjorde 1839–42 som vanlig arbetare vid
fabriker i England, Frankrike och Belgien, dref
efter hemkomsten fabriksrörelse och trädde 1854
som disponent i spetsen för Drags aktiebolag, då
detta bildades. Under hans kraftiga och insiktsfulla
ledning nådde Drags fabriker hög blomstring, och dess
tillverkningar vunno mycken berömmelse. L. valdes
1855 till ordf. i Norrköpings fabriksförening. Han
var medlem af tullkommittéerna 1864 och 1876, af
bestyrelsen för allmänna industriutställningen
i Stockholm 1866, af svenska kommittén för
världsutställningen i Wien 1873 samt juryman vid
världsutställningen i Paris 1878. Sedan 1872 var
L. för Norrköpings stad led. af riksdagens Första
kammare. Öppen och vänsäll till sinnet, omfattade
L. med lifligaste intresse sin fädernestads, dess
industris och särskildt dess arbetarbefolknings
välgång. Han ådagalade detta dels genom den på
makarnas silfverbröllopsdag 7 april 1875 stiftade
Lenningska stipendiefonden (25,000 kr.), hvaraf
räntan skall utdelas till yngre fabriksarbetare
för studier af yrket, dels genom flera sällspordt
storartade allmännyttiga donationer, som gingo upp
till en slutsumma af nära 1,467,000 kr. De förnämsta
af dessa äro, i den form, som närmare fastställts
af boets utredningsmän: Lenningska pensionsfonden
(300,000 kr.), hvaraf årliga inkomsten utdelas till
sådana personer af alla samhällsklasser i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:01 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbp/0103.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free