- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua /
205-206

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Leopold ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

205

Leopold

206

hela L:s regering är uppfylld. Som Polens
bundsförvant kämpade han 1657-60 mot Karl X Gustaf
af Sverige. Inblandning såväl från kejsarens
som sultanens sida i Siebenbiirgens tronstrider
framkallade krig med Turkiet 1663; trots Montecuccolis
seger vid S:t Gotthard l aug. 1664 slöt L. af misstro
till sina tyska och franska bundsförvanter redan 10
aug. s. å. den föga ärofulla freden i Vasvar, som
lät turkarna behålla Ncuhäusel och Grosswardein och
erkände Mikael Apafi som furste af Siebenburgen. Af
sina fransksinnade ministrar Lobkowitz ooh Auersperg
lät L. senare förmå sig till ett hemligt fördrag med
Frankrike 19 jan. 1668, som beröfvadc Spanien hans
hjälp mot Ludvig XIV, och genom ett nytt hemligt
fördrag l nov. 1671 lämnade L. denne fria händer
mot Holland. Ludvigs uppträdande vid Ehen och i
Spanska Nederländerna, stämningen i Tyska riket
och Spaniens subsidier medförde dock en brytning i
L:s hela politik: Auersperg var redan 1669 afsatt,
Lobkowitz störtades 1674; från 1673 deltog kejsaren
vid Hollands och Spaniens sida i kriget med Frankrike
och slöt fred först 5 febr. 1679, öfvergifven af
dessa bundsförvanter. Att L. icke med vapen sökte
hindra Ludvig XIV:s följande inkräktningar af tyskt
område genom de s. k. reunionerna hade sin grund
dels i de tyska furstarnas hållning, dels i nya
förvecklingar i ö. österrikiska regeringens våldsamma
åtgärder mot protestanterna och andra öfvergrepp
vållade i Ungern uppror under grefve Tököly, och
denne trädde i förbindelse med osmanerna, som 1683
åter började krig. Själfva Wien belägrades s. å. af
storvesiren Kära Mustafa med omkr. 160,000 man,
men försvarades tappert af grefve Starhem-fcorg och
befriades genom den tysk-polska undsättningshärens
seger 12 sept. under Karl af Lothringen och konung
Johan Sobiesky. Härmed började en rad af segrar och
framgångar, som grundlagt Österrikes maktställning vid
nedre Donau: 1683 eröfrades .Gran, 1686 Buda; 1685
och 1687 slog Karl af Lothringen turkarna vid Gran
och Mohåcz. Åtgörande blef det nederlag, som prins
Eugen af ’Savojen 11 sept. 1697 tillfogade sultan
Mustafa II vid Zonta: genom freden i Karlowitz 26
jan. 1699 afträdde Turkiet till kejsaren dels Ungern
utom Banatet, dels -Siebenburgen och större delen
af Kroatien och Slavomen. Redan i okt. 1687 hade
L. på riksdagen i Pressburg genomdrifvit ungerska
kronans ärftlighet inom sitt hus. - Under turkiska
.kriget hade L. 15 aug. 1684 ingått ett tjuguårigt
.stillestånd mod Frankrike i Regensburg, som lämnade
reunionerna i Ludvig XIV:s våld, äfven det viktiga,
1681 eröfrade Strassburg. 1686 hade han .dock slutit
förbund mot denne dels med Branden-burg (l april),
dels i Augsburg med andra tyska furstar samt Sverige
och Spanien (9 juli). Och då nu Ludvig XIV skred till
krig för att stärka sin ställning och bistå osmanerna
- det s. k. pfalziska kriget -, ingick L. jämte
Tyska riket, Spanien och Savojen i den koalition,
som Vilhelm III af England och Holland stiftade
mot Frankrike. Genom freden i Rijswijk 30 okt. 1697
afträdde Ludvig reunionerna, utom dem, som lågo i
Elsass. ’Spanske konungen Karl II :s död 1700 och
Ludvig XIV:s sonson Filip V:s upphöjclse på Spaniens
tron ledde emellertid redan 1701 till ny fejd, spanska
tronföljdskriget. L., som öfverlät sina anspråk

på Spaniens krona till sin yngre son Karl (sedan
kejsar Karl VI), understöddes nu af England och
Holland, af Tyska rikets stater utom Bajern och Köln,
sedermera äfven af Savojen och Portugal. Han upplefde
krigslyckans vändning genom fransmännens nederlag vid
Höchstädt 13 aug. 1704, som tvang dem att utrymma
Bajern och gå tillbaka öfver Rhen. -. Personligen
var L. enkel och anspråkslös, mera skapad för
familjelifvct och gladt umgänge än för statsvärf;
särskildt älskade han musik (själf komponerade han
bl. a. icke mindre än 79 kyrkliga tonverk, 155 arior,
17 balettsviter m. m.). Plikttrogen och utrustad
med sundt förstånd, kände han sig dock tryckt af
regeringsbördan och plågad af tvånget att fatta
viktiga beslut. Oordningen i förvaltningen och i
synnerhet i finansväsendet mäktade han ej häfva,
L. var förmäld med 1. Margareta af Spanien, dotter
till Filip IV och yngre syster till Ludvig XIV:s
gemål Maria Teresia (1666-73), 2. Claudia Felicitas
af Tyro-len (1673-76) och 3. Eleonora Magdalena af
Pfalz-Neuburg (från 1676, d. 1720). Med den sistnämnda
hade han sönerna Josef och Karl, bägge sedermera
kejsare. - Litt.: Wagner, "Historia Leo-poldi Magni
Csosaris" (2 bd, 1719-31), Baumstark, "Kaiser L. I"
(1873), Krones, "Grundriss der österreichischen
geschichte" (1882), v. Noorden, "Europäische
geschichte im 18. jahrhundert", bd I (1870),
v. Zwiedineck-Siidenhorst, "Deutsche geschichte im
zcitraum der grundung des preus-sischen königtums" (2
bd, 1890-94), Erdmanns-dörffer, "Deutsche geschichte
1648-1740" (2 bd, 1892-93). Jfr Immich, "Geschichte
des euro-päischen staatcnsystems 1660-1789" (1905)
och Gobhardts "Handbuch der deutschen geschichte" (4:c
uppl. af F. Hirsch m. fl., bd II, 1909), båda liksom
Krones med litteraturuppgifter. Tryckta äro L:s bref
till W. Lobkowitz 1657-74 (1894), hans brefväxling
med kapucinen Marco d’Aviano 1680 -99 (1888) och
hans enskilda bref till grefve F. E. Pötting 1662-73
(2 bd, 1903-04).

2. L. II, tredje son till kejsar Frans I och Maria
Teresia af Österrike, f. 5 maj 1747 i Wien, d. där l
mars 1792, efterträdde 1765 sin fader som storhertig
af Toscana, där han företog reformer i kyrka och
stat och bl. a. införde en ny kriminallag. Genom
brodern kejsar Josef II:s död 20 febr. 1790 erhöll
L. de österrikiska arfländerna och valdes 30
sept. s. å. till romersk-tysk kejsare. Genom kloka
eftergifter och fast hållning lyckades han snart
stilla de oroligheter, som Josef II :s brådstörtade
reformer framkallat inom österrikiska monarkien,
särskildt i Belgien och Ungern. Spänningen mellan
Österrike och Preussen undanröjdes genom konventionen
i Reichenbach 27 juli 1790, och med turkarna slöt
L. fred i Svistov 4 aug. 1791. Ehuru broder till
drottning Marie-Antoinette i Frankrike, intog L. mot
franska revolutionen en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:01 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbp/0123.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free