Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lesueur ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Pregel och senare ännu längre mot v. ända till
Weichsels mynning, efter det att goterna dragit bort
från dessa trakter. På detta område träffas baltiska
folk redan i början af vår tidräkning, hos Tacitus
kallade æstii, d. v. s. "ester", ett namn, som de
ännu långt senare buro i Västerlandet (senare
öfverflyttades namnet ester på det bekanta finska
folkslaget, sedan detta intagit en del af det område,
som sannolikt urspr. innehafts af de baltiske
letterna). Under tidernas lopp har de baltiska
språkens gamla område kringskurits af finska folk (ester,
liver), slaver och tyskar. — Ehuru de baltiska
språken äro direkt bekanta först från en mycket sen
tid (de äldsta skriftliga minnesmärkena nå tillbaka
till 1400-talet), äro de dock för språkvetenskapen af
mycket stor betydelse på grund af sin ofta
förunderligt stora ålderdomlighet i ljud och former; knappast
något annat besläktadt språks nutidsformer kunna
häruti mäta sig med de baltiska. Om deras
förhistoriska utseende ega vi en icke obetydlig indirekt
kännedom genom de många lånord, som finska folk i
sitt tidigare hem i Ryssland, ö. om de baltiska,
upptagit från dessa sina grannar senast under förra
hälften af första årtusendet e. Kr. och som i finska
språk bevarats i en ytterst ålderdomlig form (se
därom V. Thomsen, "Beröringer mellem de finske
og de baltiske sprog", 1890).
E. L—n.
Lettiska språket och litteraturen. Lettiskan
hör till den lettiska l. baltiska grenen af den
indoeuropeiska språkstammen (se Lettiska språk);
dess närmaste släkting inom denna grupp är
litauiskan. Den talas f. n. af omkr. 2 mill. människor i
Kurland (omkr. 1/2 mill.) och Livland (omkr. 1/2
mill.), där landtbefolkningens hufvudmassa utgöres
af letter, vidare i guv. Vitebsk (omkr. 300,000), på
angränsande spridda ställen i Ryssland samt i
Preussen på Kurische nehrung och vid kusten n. om
Memel. Lettiskan sönderfaller i tre hufvuddialekter:
höglettiska, i östra och sydöstra delen af
språkområdet, nordvästkuriska l.
tamiska, i västra delen, och på det mellanliggande
större området en mellandialekt (de båda senare
sammanfattas under namnet låglettiska), från
hvilket skriftspråket utgått; efter dettas
norm anses lettiskan talas renast kring Riga och
Mitau. — I frågan om bokstafstyper och ortografi
rättar sig den lettiska skriften i stort sedt efter tyska
mönster: h anger vokallängd, t. ex. brahlis (läs
brālis l. brāls), sch, z beteckna ʃ, resp. ts o. s. v.;
— ee uttalas ungefär som iä; s (eller
genomstruket ſ) som tonlöst, men ſ som tonande s; sch som
ʃ, men sch som ʃ; då ljuden g, k, l, n, r, äro
"muljerade" (gi, ki o. s. v.), anges detta genom
ett tvärstreck genom bokstafven, t. ex. ł
(muljeradt l). — I fråga om ljud- och
böjningsförhållanden befinner sig lettiskan i många fall på ett yngre,
oursprungligare utvecklingsstadium i förhållande till
litauiskan, så att detta språks former (praktiskt,
ehuru icke historiskt sedt) ofta kunna betraktas som
moderformer till de motsvarande lettiska, t. ex.
lett. deews "gud", aws "ett får", men lit. dëvas,
resp. avis (jfr lat. divus, deus, resp. ovis, sanskr.
dēvás, resp. ávis); urbaltiskt och lit. sz, ž (d. v. s.
ʃ, ʃ) ha blifvit lett. s, ſ (d. v. s. tonlöst, resp.
tonande s); urbalt. och lit. k, g ha i lett. framför
"lena" vokaler blifvit affrikatorna z (d. v. s. ts),
resp. dſ (d. v. s. dz), t. ex. lit. szirdìs "hjärta",
žëmà "vinter", kēlias "väg", gȳvas "lefvande"
(y = ī) motsvaras af lett. sirds, ſeema, zelsch,
dſihws. I lettiskan ha nasala konsonanter ofta fallit
bort mellan vokal och konsonant, t. ex. lit. añtras
"den andre", penkì "fem" motsvaras af lett. otrs,
peezi. Det mycket ålderdomliga draget hos
litauiskan, att den exspiratoriska accenten är "fri"
(rörlig), t. ex. sūnùs "son", men nom. plur.
súnūs, är i lettiskan utplånadt: den exspiratoriska
accenten hvilar där regelbundet på ordets första
stafvelse. Litauiskans ändelsevokaler äro i lettiskan
antingen reducerade eller bortfallna. — Litauiskan
har tre numerus, lettiskan har förlorat dualis. Båda
språken sakna genus neutrum (som lefde kvar i
preussiskan). Lettiskan har bevarat blott 6 kasus
(vokativen är dock sällsynt), under det att litauiskan
(i sing.) har 7. Komparativen, på -aks (fem. -aka,
t. ex. saldaks "sötare" af salds "söt"), är en
lettisk nybildning, under det att den litauiska
komparativen (t. ex. saldēsnis af saldùs "söt")
sammanhänger med öfriga besläktade språks.
Den lettiska språkvetenskapen börjar med G.
Mancelius (Manzel, 1593—1654), som
anpassade det tyska alfabetet för lettiska
ljudförhållanden och sammanställde ord- och frassamlingar.
1644 utgaf Rehehusen en "Manuductio ad
linguam lettonicam" (ett unikt exemplar förvaras i
Uppsala univ.-bibl., ny uppl. 1901 genom A.
Bielenstein); andra grammatiska försök af Dressel
och Adolphi (båda 1685); Stenders
grundläggande "Lettische grammatik" utkom 1761 (2:a
uppl. 1783), hvartill ansluter sig Harders märkliga
"Anmerkungen und zusätze" till Stenders verk
(1809). De numera bästa grammatiska arbetena äro
A. Bielensteins "Die lettische sprache" (2
dlr, Berlin, 1863—64) och "Lettische grammatik"
(Mitau, 1863). Jfr ock Bezzenberger, "Lettische
dialektstudien" (Göttingen, 1885). En användbar
första handledning erbjuder H. Brentano,
"Lehrbuch der lettischen sprache für den
selbstunterricht" (med läsestycken och ordlistor,
Leipzig, 1907). En tidsenlig språkhistorisk
framställning af lettiskan saknas ännu, ehuru spridda
förarbeten (af Bezzenberger, Endzelin, Mühlenbach,
Poržezinskij o. a.) skett. — Ordböcker: utom
en liten tysk-lettisk "Wortbuch" (1638) af
Mancelius, en svensk-polsk-tysk-lettisk vokabulär (1677)
af Dressel och mera omfattande försök af Elger
(1683), Elvers (1748) och Lange (1772—77) äro de
förnämsta: Stender, "Lettisches lexikon" (2 dlr,
Mitau, 1789), och särskildt Ulmann,
"Lettisch-deutsches wörterbuch" (Riga, 1872) och
"Deutsch-lettisches wörterbuch" (utg. af Brasche, Riga,
1880).
Den lettiska litteraturen kan sägas
taga sin början med år 1530, då den första tryckta
bok, Ramms lettiska öfv. af Fader vår, utkom. Det
första trycket af Luthers lilla katekes utkom 1586
och en samling kyrkliga sånger och psalmer 1587.
Sedan uppstod efter hand en rik protestantisk
(delvis äfven katolsk) uppbyggelselitteratur
(evangelietexter, predikningar, andliga sånger o. s. v.),
hvarpå en fullständig öfv. af bibeln utkom i Riga
1685—89 (2:a uppl. 1739, en af A. Bielenstein
språkligt och kritiskt reviderad uppl. utgafs 1865
och 1877). Mancelius’ och andras arbeten på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
