Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lettisk mytologi ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1600-talet för språkets och skriftens reglerande ha ofvan
omnämnts. De första, obetydliga ansatserna till en
världslig litteratur härröra också från
Mancelius, men de förste författare af någon
betydenhet äro G. F. Stender (d. 1796),
mångsidigt produktiv för sitt folks upplysning (om hans
grammatiska och ordboksarbeten se ofvan), och
sonen A. J. Stender (d. 1819), som 1790 utgaf
det första dramatiska försöket på lettiska, en
bearbetning af Holbergs "Jeppe paa Bjerget". I
början af 1800-talet blir antalet lettiska författare
betydligt; 1822 uppsattes den första tidningen,
"Latweeschu awise" (Lettiska tidningen); 1824 stiftades
af R. v. Klot Lettiska litteratursällskapet, i hvars
alltsedan 1828 årligen utgifna "Magazin" en
mängd viktiga arbeten offentliggjorts öfver letternas
språk, historia och litteratur och som haft den
största betydelse för lettisk litterär och nationell
kultur. En annan liknande sammanslutning är
Kurländska sällskapet för litteratur och konst (i Mitau),
som redan sedan 1819 utger
"Jahresverhandlungen". — Med lifegenskapens upphäfvande och
genom grundandet af en ordnad folkskoleundervisning
med lettiskt språk vid midten af 1800-talet skedde
en kraftig nationell och kulturell uppryckning, som
framkallade och tog i sin tjänst en alltmera
lifaktig och värdefull litteratur, odlad och stödd af en
efter nämnda tilldragelser framväxande bildad
medelklass med nationellt språk och sinnelag.
Tidningspressen fick ett starkt uppsving. Den gamla
"Latweeschu awise" (se ofvan) hade 1870 nått till
5,000 prenumeranter; 1878 uppsattes "Balss"
(Rösten), som nu är den mest spridda lettiska tidningen
med ända till 30,000 läsare; 1886 började den för
mera bildade kretsar afsedda "Deenas lapo"
(Dagbladet), som, ehuru på grund af censurhinder under
skiftande namn, fortlefvat och för några år sedan
hade 12,000 prenumeranter. Många andra
tidningar och äfven mycket spridda månadsskrifter
existera, trots de svårigheter, som, icke minst under de
sista åren, en skarp censur vållat den visserligen ej
sällan starkt oppositionella och oroliga pressen.
Bland den stora skaran af författare från senare
tider må nämnas den mångsidige och ytterst
produktive E. Dünsbergis (1816—1902), den
betydande stilisten, Heine-öfversättaren och eldige
journalisten J. Allunan (d. 1864), den klassiske
novellisten J. Neikens (d. 1868), epikern A.
Pumpurs (d. 1902), folkdiktningssamlaren F.
Brihwsemneeks-Treuland (f. 1848),
den betydande lyrikern och Faust-öfversättaren
Rainis-Pleekschan. Främst bland de nu
verksamme stå den betydande dramatikern och
novellisten R. Blaumann och i synnerhet Elsa
Rosenberg-Pleekschan ("Aspasia", f.
1868), huvudrepresentanten för den moderna
strömning, som gjutit nytt lif i den lettiska litteraturen.
Hon har utgifvit ett antal märkliga dramer, som
bl. a. behandla brännbara sociala och politiska
nutidsproblem (Hämnare, Häxan, Förspillda
rättigheter), novellen Kampen om framtiden och framför
allt sagodramat "Sidabra schkidrauts" (Silfverslöjan),
som ansetts politiskt upphetsande och hvars fortsatta
uppförande hejdats af censuren. — Den lettiska
litteraturen har länge i framstående grad fyllt
uppgiften att under svåra och tryckande förhållanden
befordra det lilla folkets upplysning, nationalanda
och sociala framsteg. Det största allmänintresset har
kanske dock letternas förvånansvärdt rika
folkdiktning, som omfattar hufvudsakligen lyrisk-idylliska
och satiriska visor, sagor, sägner, gåtor o. d. Så
har vet. akad. i Petersburg kunnat utgifva 28,406
lettiska folkvisor jämte varianter (Latwju dainas),
samlade och ordnade af K. Barons. Likaså ha 6,000
sagor och sägner (upptecknade af 850 samlare)
publicerats. Se Lautenbach, "Skizzen zur geschichte
der litauisch-lettischen volkspoesie. Textparallellen
und anmerkungen" (Dorpat, 1896), E. Wolter i
"Die osteuropäischen literaturen" (Berlin, 1908)
och de ofvannämnda lettiska lärda sällskapens
årspublikationer.
E. L—n.
Lettisk mytologi. Se Mytologi.
Lettland, södra delen af Livland. Se Letter
och Livland.
Lettner, ty. (af lat. lectōrium), korskranket i de
tyska romanska kyrkorna.
Lettoslaviska. Se Lituslaviska.
Lettow-Vorbeck [-får-], Oskar von,
preussisk militär, militärskriftställare, f. 1839 i
Treptow, d. 1904 i Oldenburg, blef 1859 officer, deltog
i fälttågen 1866 och 1870, flyttades 1883 till stora
generalstaben, blef 1889 regementschef, tog afsked
1890 och fick 1891 generalmajors grad. L.
utvecklade en omfattande och framstående
skriftställarverksamhet, först på det taktiska området
med flera Taktische beispiele och
Kriegsgeschichtliche beispiele (1880; 5:e uppl. 1899) m. m., senare
på det krigshistoriska med sina grundliga och väl
affattade Der krieg von 1806 und 1807 (4 dlr,
1891—96; ny uppl. af d. I 1899), Geschichte des
krieges von 1866 in Deutschland (3 dlr,
1896—1902) och Napoleons untergang (d. I, 1904).
C. O. N.
Lettra, myntv., förse kanten af mynt med ett
intryckt mönster, en bokstafsskrift e. d. Ändamålet
härmed är att skydda myntet mot åverkan.
Letterverk l. lettringsmaskin är en apparat
härför, i hvilken insattes olika letterstål för
olika kantpräglar. Se Myntverk.
Lettre [lä’ttr], plur. lettres [lä’ttr], fr. (af
lat. littera, se d. o.), bokstaf, skrift; bref. — L.
autographe signée [lättr åtågra’f sinjē],
förkortadt l. a. s., egenhändigt bref med
namnunderskrift. L. signée, förkortadt l. s., undertecknadt
bref. Nämnda två förkortningar förekomma ofta i
arkiv- och bokauktions-(manuskript-)kataloger. — L.
de cachet [də kaʃē]. Se Lettres de
cachet. — L. de change [də ʃãʃ], växel (se
d. o.). — L. de chantage [də ʃãtāʃ]. Se
Chantage. — L. de créance [də kreã’s],
kreditiv (se d. o.). — L. demarque [də mark],
kaparbref (se d. o.). — L. de provision [də
pråvisiå’], konsuls fullmakt (se Konsul, sp. 883).
— L. de rappel [də rapä’l], rappell (se d. o.).
— L. de recréance [də rəkreã’s], rekreditiv
(se d. o). — Lettres anglaises [ãglä’s],
"engelska bref". Se Voltaire, F. M. A. —
Lettres italiques [itali’k], "italienska
bokstäfver" (typer). Se Kursiv, sp. 325. —
Lettres persanes [persa’n], "persiska bref". Se
Montesquieu. — Lettres
provinciales [pråväsia’l], "bref från landsorten", det
vanliga namnet på ett 1656—57 utgifvet arbete af
Blaise Pascal (se denne). — Après la lettre
och Avant la lettre, se artiklarna därom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
