- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua /
295-296

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Levantisk senap ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

han, sedan förmännen urståndsatts därtill, förde
befälet öfver regementet och sedermera hittades på
slagfältet, blödande ur sjutton sår. 1644 var han,
som öfverste för ett finskt rytteriregemente, med
på Torstensons fälttåg i Jylland, ställdes i början
af 1645 som generalmajor under Gustaf Horns befäl i
Skåne, skickades efter fredsslutet vid Brömsebro
s. å. med 6,000 mans förstärkning till Torstenson
i Tyskland, förde där en tid själfständigt befäl i
Hessen samt blef 1648 generallöjtnant och kommendant
i Nienburg. 1650 utnämndes L. till riksråd, fick
s. å. säte i Krigskollegium samt blef 1651 general
öfver hela finska milisen. 1655 blef han fältmarskalk
och befälhafvare öfver den här, som enligt Karl X
Gustafs fälttågsplan borde intränga i Polen från
livländska sidan. Han intog l juli Diinaburg, men
de högstkommenderande i Livland, först G. Horn,
sedermera M. G. De la Gardie, vågade ej låta
honom rycka synnerligen långt in i Litauen. Vid
utbrottet af kriget med Ryssland, 1656, fick L. på
sin lott Finlands försvar och bedref detsamma med
framgång. Protokollen från riksdagarna 1642 och 1650,
i hvilka L. deltog, ge vid handen, att han varit af
ett mycket hetsigt lynne samt en ifrig förfäktare af
de grefliga företrädesrättigheterna.

2. Adam Ludvig L., grefve, den föregåendes brorson,
fältherre, f. i april 1659 i svenska lägret utanför
Köpenhamn. Hans föräldrar voro generalmajoren,
grefve Ludvig Weirich L. och Charlotta Susanna Maria,
grefvinna af Hohenlohe och Gleichen. Föräldralös
redan i unga år, erhöll han genom sin förmyndares,
Per Brahe d. y:s, omtanke i en sorgfällig, t. o. m.
lärd uppfostran, studerade i Uppsala, Lund, Wittenberg
och Rostock, företog därefter en tids resa i utlandet
samt ämnade sedermera söka sin lycka på den civila
banan. Efter återkomsten till fäderneslandet, 1684,
åtföljde han sin svåger Konrad Gyllenstierna på
en beskickning till Moskva, men beslöt sedan gå i
krigstjänst. Som fredstiden hemma icke gaf tillfälle
till snabb militär utmärkelse, begaf han sig till
kejsarens krig i Ungern mot turkarna, där han
ådagalade mycken personlig tapperhet. Härefter vann
han anställning, först som major och slutligen som
öfverste vid den hjälpkår till Nederländerna, hvarmed
Sverige under pfalziska kriget bistod sjömakterna mot
Ludvig XIV. Detta var hans egentliga fältherreskola,
och när han själf skulle föra själfständigt befäl,
sökte han noga tillämpa här inhämtade lärdomar. Efter freden i
Rijswijk (1697) återvände L. till Sverige. Vid början
af Stora nordiska kriget (1700) blef han öfverste
för ett s. k. tremänningsregemente till fot, hvilket
af honom uppsattes, inöfvades och öfverfördes till
Estland. Under en tid följde L. med sina tremänningar
svenska hufvudhären. Men då Karl XII i början af 1702
anträdde sitt tåg inåt Polen, fick L. stanna vid den
här, som kvarläm-nades i Kurland och där ställdes
under högsta befäl af generalmajor Stuart. Kurland
blef under de närmaste åren väl ej skådeplatsen för
några afgörande operationer, men var dock ganska
viktigt som en förbindelseled mellan hufvudhären
i Polen och hemlandet. Mot de upprepade försöken,
särskildt af ryssarna, att besätta Kurland leddes
försvaret hufvudsakligen af L., först under Stuarts
öfverbefäl, därpå, sedan han genom träffningen vid
Sjagarin (19 mars 1703) slagit en sex gånger så
stor fientlig styrka af litauer och ryssar samt i
följd häraf utnämnts till generalmajor och Stuarts
efterträdare, på eget ansvar. 26 juli 1704 segrade
han ånyo, vid Jakobstadt. Fälttåget 1705, då L. i
slaget vid Gemauerthof s. om Mitau (16 juli), med
mycket underlägsen styrka i grund besegrade den ryska
fältmarskalken Sjeremetiev, hvilken bedrift belönades
med generallöjtnants grad, ställde honom med ens i
främsta ledet af Karl XII:s generaler. 1706 utnämndes
L. till general af infanteriet och generalguvernör i
Riga. L:s operationer å denna krigsteater visade honom
som en skicklig och omtänksam general af äldre skola,
tapper och kallblodig i striden, mån om sina soldater,
skonsam mot landet och mot fienden. En viss svårighet
att rätt göra sig hörd af underordnade synes redan då
ha framträdt hos L. Ett nytt skede af L:s lif började
med 1708, då Karl XII inlät sig på den afgörande
fejden med tsar Peter. I mars nämnda år sammanträffade
L. med konungen vid Radosjkovice i Litauen, och
därifrån återvände han i maj till Riga med uppdrag
att med det snaraste på speciell order uppbryta med
sin armé, medförande betydliga förråd, för att ansluta
sig till hufvudarmén; om målet för dessa operationer
erhöll han inga närmare underrättelser. L. lyckades
emellertid ej få sina förberedelser färdiga så fort,
som önskats, hvarför hären först sista dagarna af
juni i st. f. i månadens början kunde sätta sig i
marsch. Att rätt sammanhålla och flytta framåt denna
betydande här med dess stora tross blef honom en
mycket svår uppgift, hvarför hans marsch (mot sträckan
Minsk-Mohilev) gick mycket långsamt. Härigenom tvangs
Karl XII, som i mer än två månaders tid väntat på L. i
Mohilev samt under rörelser närmast ö. om Dnjepr,
att afmarschera mot Severien, utan att dessförinnan
förena sig med L. Denne påskyndade nu sitt tåg,
men lyckades ej undgå tsar Peters förföljelse, blef
upphunnen, led i slaget vid Ljesna (29 sept. 1708)
svåra förluster samt måste offra artilleri och tross
för att med återstoden af sina trupper söka sig väg
till Karl XII. Under de följande månaderna åtföljde
L. konungens högkvarter utan själfständigt befäl. I
slaget vid Poltava anförde L. fotfolket, som kämpade
med hjältemod, men tvangs att vika efter oerhörda
förluster. Sedan slaget var förloradt och Rehnsköld
fången, samlade L. öfverlefvorna af den svenska hären
samt aftågade med dessa utefter Vorsklafloden till




<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:01 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbp/0168.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free