- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua /
309-310

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lewenhaupt ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sysselsatt. En del af hans förut ej samlade
prosaberättelser utgafs 1906 under titeln Sista
noveller
, några dikter samlades 1907 till det
lilla bandet Sista dikter. - Jämte H. Schück utgaf
L. "Memoarer och bref" (10 bd), där han redigerade
Gjönvells familjebref (1900), A. L. Hamiltons
historiska anekdoter (1901) och Elis Schröderheims
bref (1902). 1904 började han utge serien "Svenska
klassiker", där han själf utgaf Wallenbergs "Min
son på galejan" (1904). L. har dessutom verkat som
litteraturkritiker, och ett fylligt urval af hans
kritiker har utgifvits efter hans död. Han egde
som granskare en den rikaste beläsenhet, på vissa
områden lärdom, kritiskt skarpsinne, finkänslig,
poetisk uppfattning samt en liffull framställning,
som väckte publikens sympatier för det ämne, hvarmed
han sysslade; stundom kunde väl, i synnerhet i
början af hans verksamhet, hans kritiker vara något
partifärgade, men allt som hans åsikter trängde
igenom och han själf genomgått en fördjupning,
minskades deras polemiska karaktär, och han vann
hög auktoritet. Hans kritiska såväl som hela hans
litterära verksamhet kännetecknas af en brinnande
kärlek till svensk litteratur och svensk kultur
öfver hufvud taget; denna kärlek har han biktat i
"Modersspråket", men den präglar mest allt hvad han
skrifvit vid sidan af den "kunskapslidelse", som var
hans härskande förmåga. 1906 ff. utgåfvos L:s Samlade
skrifter
(bortåt 30 bd; serien ännu ej af slutad), af
hvilka ett stort antal band, t. ex. "Essayer", "Svensk
litteratur", "Utländsk litteratur", "Svensk konst
och svensk natur", "För och mot", "Utländsk konst",
innehåller tidnings- och tidskriftsartiklar. - Till
ty. öfversattes 1905 hans essay om Selma Lagerlöf
(i serien "Die litteratur"). - Se D. Sprengel,
"O. L." (i serien "Svenskar", 1907) och R. G:son Berg,
"Svenska skalder från nittitalet" (2:a uppl. 1909)
samt afhandlingar af S. Rothman och R. Berg i "Språk
och stil" 1911. 1. R. T-dt. 2. K. W-g.

Lewes [lo’is], flod. Se Jukon.

Lewes [lo’is],hufvudstad i engelska grefsk. Sussex, vid Ouse, 11
km. från dess utlopp vid Newhaven, som är stadens
hamn. 11,249 inv. (1901). Latinskola, spannmåls-
och trähandel. Staden anses ha ett mycket gammalt
ursprung. 14 maj 1264 besegrades Henrik III af
Simon af Montfort vid Mount Harry, 3 km. n. v. om
staden, efter hvilken slaget brukar uppkallas.
J. F. N.

Lewes [lö’is], George Henry, engelsk filosof,
f. 1817 i London, d. 1878, var sedan 1854 förenad i
samvetsäktenskap med författarinnan "George Eliot"
(se Cross, M. A.). Hans hufvudarbete är en
framställning af History of philosophy (2 dlr, 1845 -46,
sista uppl. 1880), hvari han historiskt söker visa
omöjligheten af en metafysik och framställer Comtes
positivism som den slutliga ståndpunkten. I sitt
senare arbete Problems of life and mind (4 dlr, 1874-79)
gör han emellertid gällande, att äfven metafysiska
problem kunna behandlas enligt positiv eller
empirisk metod, men han tillbakavisar Spencers
antagande af det absoluta som en ovetbar kraft. Bland
L:s öfriga skrifter må nämnas Life of Goethe
(2 bd, 1855, flera uppl.), ett för sin tid mycket
förtjänstfullt arbete, som utgått i 25 tyska upplagor,
Physiology of common life (1859; "Hvardagslifvets
physiologi", 1861), The stndy of psychology (1879) och
Dramatic essays (1896); flera afhandlingar af honom ha
offentliggjorts i tidskr. "Mind". S-e.

Leveson-Gower[lö;sn gö’e], engelsk, till whigaristokratien
hörande släkt, hvaraf en äldre grens hufvudmän efter
hvartannat erhöllo titlarna earl Gower, markis
af Stafford och hertig af Sutherland, medan earlerna
Granville tillhöra en yngre gren.

1. Granville L.-G., earl Gower, sedan
1786 markis af Stafford, politiker, f. 1721, d. 1803,
valdes 1744 till parlamentsledamot, blef 1754
medlem af öfverhuset, innehade flera ministerposter
och hofcharger samt var 1767-79 lordpresident, men
lämnade 1779 af missnöje med lord Norths
politik sin plats i dennes kabinett. Hans inträde
i William Pitt d. y:s kabinett, hvilket han
tillhörde 1783-94 först som lordpresident,
sedan som sigillbevarare, bidrog väsentligen att ge
dennes ministär nödig stabilitet.

2. George Granville L.-G., markis af
Stafford, 1833 upphöjd till hertig af Sutherland,
den föregåendes son, jordmagnat och politiker,
f. 1758, d. 1833, var från 1790 till
de diplomatiska förbindelsernas afbrytande 1792
engelsk ambassadör i Paris och 1799-1810
generalpostmästare. Genom gifte förvärfvade
han de vidsträckta Sutherlandska godsen i
Skottland; af sin morbror, hertigen af Bridgewater
(se Egerton 2), ärfde han Bridgewaterkanalcn
och de Egertonska godsen, hvartill kommo
de fäderneärfda Staffordgodsen. L.-G.
kom därigenom att göra skäl för namnet "en
rikedomens Leviatan"; han nedlade mycken energi
och kostnad på nyodlingar och väganläggningar,
särskildt i grefsk. Sutherlandshire. -
Denna ättgrens nuv. hufvudmän är hans sonsons son
Cromartie L.-G., 4:e hertig af Sutherland, f. 1851,
hvars jordegendomar uppta en areal af mer än 1,350,000
acres.

3. Granville L.-G., earl Granville, den
föregåendes yngste broder, diplomat, f. 1773, d.
1846, var som lord Granville L.-G. ledamot af
underhuset från 1795 till 1815, då han upphöjdes
till viscount Granville; earlvärdighet erhöll
han 1833. Han var 1804-07 utomordentlig ambassadör
vid ryska hofvet, sändes 1823 af sin vän Canning som
minister till Bruxelles och blef 1824 brittisk
ambassadör i Paris. När Cannings anhängare
1828 lämnade hertigens af Wellington ministär,
återkallades L.-G. såsom alltför liberal, men han
återfick 1830 sin post af lord Greys liberala
ministär och bidrog sedan väsentligt till att skapa
och vidmakthålla ett godt förhållande mellan England
och den franska julimonarkien. 1841 drog han sig
tillbaka till privatlifvet.

4. Francis L.-G., earl af Ellesmere,
yngre son till L.-G. 2, skriftställare, f.
1800, d. 1857, ärfde efter sin far de Egertonska
godsen och antog då namnet Egerton (se vidare
d. o. 4).

5. Granville George L.-G., son till L.-G.






<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:01 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbp/0175.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free