Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lidköping ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"sturm-und-drang-skald". L., som i Göttingen spelat "grand seigneurens"
roll, tagit dyra kollegier, lärt sig fäkta o. s. v.,
satte sig emellertid i skuld och måste i st. f. att
studera grekiska tragedier själf "spela den tragedien
att inkognito begifva sig hädan". Ännu en gång stod
nådens dörr öppen för honom, och det bestämdes,
att han skulle resa till Paris och ställas under
svenske ambassadören och skalden Gustaf Filip Creutz’
ledning. I Paris, där han fått tillträde till
ett rikt bibliotek och väl äfven besökte teatern,
studerade han de olika dramatiska riktningar, som
då bröto sig (klassisk fransk tragedi, borgerligt
drama, den "dystra" genren, operan, o. s. v.),
och han torde haft svårt att smälta de skiftande
intrycken till en helhet. Under Creutz’ ledning
fick han skola sin diktion – Creutz gaf honom en
plan och ett utkast "Rustan och Mirza" att närmare
utarbeta till en opera och påstod sedan, att L. i
sin "Medea" tillegnat sig stycken ur denna opera,
som tillhörde Creutz, hvilket L. bestred. L. lär
emellertid äfven ha begagnat Creutz’ materiella
tillhörigheter på ett mindre lämpligt sätt, och detta
föranlät hans hemkallande 1782. Under Paristiden hade
han författat sorgespelet Erik XIV, som han hemförde
1782, men som ej "gouterades" (det trycktes icke
under hans lifstid); det är intressant på grund af
den stilblandning, hvarom det vittnar, man möter här i
en form, som ansluter sig till den franska tragedien,
Wertherska, Hamletska, Lessingska reminiscenser.
Då L. 1782 kom hem, hade han förlorat sin
hofgunst. Han medarbetade nu i den oppositionella
tidningen "Välsignade tryckfriheten", där han
offentliggjorde en del smärre dikter, delvis frivola,
delvis sentimentala. Samtidigt beredde han sig
till att utge flera större stycken. Äldst bland
dem är operan Medea, i hvilken han tillgodogjorde
sig sina Göttingen-studier af Euripides och Seneca
samt äfven tog intryck af en tysk skald Gotter, som
skrifvit text till ett musikdrama, "Medea", och af en
Racines efterföljare, Longuepierre. I detta stycke
använde L. ock en del arior och körer ur den opera,
"Rustan och Mirza", som var ett samarbete mellan honom
och Creutz, hvilket mycket harmade denne. ("Rustan
och Mirza", sådan Creutz presenterat den för sina
vänner, är nu återfunnen och tryckes i "Samlaren"
1911, men man kan ju icke veta, i huru vidsträckt mån
L. samverkat däri.) "Medea", som föreligger dels i en
äldre text (jfr K. Warburgs skrift "Lidners Medea"),
dels i en tryckt text 1784, sedan L. låtit Thorild
granska och rätta dikten, tillhör L:s yppersta
arbeten och är väl kanske hans mognaste verk samt
otvifvelaktigt tidens mest sublima operatext, hvadan
L. med allt skäl fann det hårdt, att den försmåddes af
teatern. Den är emellertid snarast en hybrid mellan
opera och tragedi (liksom Gotters verk), och detta
torde medverkat till svårigheten att få den uppförd;
den är full af upphöjda dramatiskt lyriska utbrott,
och diktionen visar, hvilken rik utbildning L. vunnit
i Creutz’ skola. Märklig är "krigsskaldernas" sång,
en af våra främsta fosterlandshymner ("O, yngling, om
du hjärta har"). – Innan "Medea" kom ut, fullbordade
L. emellertid sin mest berömda dikt: Spastaras död,
i hvilken han besjöng en händelse, som då nyligen
timat vid en jordbäfning i Messina, där en moder
omkommit under försöket att rädda
sitt barn. I en episk lyrisk dikt, som utan tvifvel
är inspirerad af den s. k. Pindariska odestilen,
behandlar nu L. det sublima ämnet. Alltifrån det
allbekanta anslaget "På Nova Semlas fjäll, i Ceylons
brända dalar" äro verserna af en ovanlig prakt,
L. frossar i att skildra ömsom skräckscenerna vid
jordbäfningen, ömsom moderskänslorna, ömsom sin egen
medkänsla vid tilldragelsen, hvarvid han inväfver
förebråelser mot försynen, som tillåter en oskyldigs
olycka – något, som framkallade gensagor. Dikten
genomandas af ett sällsynt dramatiskt lif. Sådan
vi nu känna Spastaras död, är det emellertid icke
originaldikten. L. underkastade den nämligen en
omarbetning och utvidgning (med nära en tredjedel),
i hvilket skick den utkom 1786.
L:s tredje dikt från denna glansperiod, Året 1783,
utgör en följd af bilder af de tilldragelser, som
timat under det gångna året, ett slags versifierad
årskrönika (särskildt märkes episoden om nunnan
Laura). Genom dessa dikter hade L. skaffat sig många
beundrare, men hans omöjlighet att sköta sig och hans
underliga lefnadssätt hindrade, att han fick någon
fast plats. 1785 vistades han hos baron Åkerhielm på
Margretelund, men vantrifdes där och var lycklig,
när han på nyåret 1786 fick lämna detta såsom ett
"ängslans hem" skildrade ställe och som han sade
"kvittera afgrunden". Här började han äfven sin
stora dikt Yttersta domen, som han hoppades skulle
bli hans mästerstycke. Såvidt man kan finna, har
L. varit sysselsatt med detta kväde äfven under de
följande åren och knappast fullbordat det förr än
kort före 1788, då han utgaf det i Finland. Dit hade
han nämligen begifvit sig. Sjunken i elände, hade
han skyllt sina motgångar på yttre omständigheter
och önskat emigrera till Amerika eller Tyskland,
men till sist beslutit sig för Finland, där han
hade bekanta. Han anlände dit 1787 och lefde under
någon tid ett trubaduriskt parasitlif, flyttande
från gård till gård och sysslande med sin stora
dikt. Under denna hans finska resa utbröt kriget
mellan Sverige och Ryssland; det väckte hos honom
en viss krigisk entusiasm, som tog sig uttryck i
stridssånger. Han tycktes äfven ha haft en tanke på
att deltaga i kriget, men satte den icke i verket. I
bref till släktingar i Göteborg berättar han, att han
insjuknat i pesten och nödgats medfölja i kriget,
men allt detta var alster af hans fantasi. 1788
ingick han gifte med en fyra år äldre finsk fröken
Eva Jacquette Hastfer, som svärmat för hans diktning
och som trots släktens motstånd gifvit honom sin
hand och blef honom en trogen och kärleksfull hustru
under svåra förhållanden. 1788 utkom Yttersta domen,
som innehåller några af de härligaste partier,
som han diktat; särskildt är början med dess
väldiga grafton en förgängelsedikt af enastående
sublimitet. Emellertid var ämnet tvifvelsutan för
väldigt för L:s naturell, och han mäktar icke hålla
sig på samma höjd. L. har tagit intryck af Milton,
både i skildringen af afgrundsfursten och i enstaka
liknelser, f. ö. har han studerat äfven Klopstock
och Dante.
Andra större dikter från hans senare år äro de
religiösa oratorierna Jerusalems förstöring,
en äkta sturm-und-drangdikt i gräslighet (1788),
och Messias i Getsemane (s. å., fullbordad 1791,
påverkad af Klopstock och Ewald) samt en del mindre
poem. Hans sista diktning lider emellertid af den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
