- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua /
395-396

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lidtgren ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

en nordisk Beatrice. I den enkla och osökta
kärlekshistorien behandlas ärftlighetsproblemet
mer än tio år före Ibsens "Gengangere". Framgången
skaffade L. 1871 två statens resestipendier, hvaraf
det senare för att i Italien "utbilda sig till
diktare". Från Rom hemsände han
Fortællinger og skildringer fra Norge
(hvaribland den djupsinniga och populära
Nordfjordhesten,
en motsvarighet till det psykologiska hufvudmotivet
i Ibsens "Peer Gynt", 1872) och
Tremasteren Fremtiden (s. å.;
"Tremastaren ’Framtiden’", 1875),
hvarmed butiken och pengarna för första gången
införas i norsk litteratur. En ny stor succés blef
Lodsen og hans hustru (1874;
"Lotsen och hans hustru", 1875),
L:s första sjöroman; här blir, märkligt nog, kvinnans
ställning i äktenskapet föremål för litterär behandling
redan före "Et dukkehjem" och problemlitteraturen, men
ej i form af diskussionstema. L. jämställdes s. å. som
nationaldiktare med Björnson och Ibsen genom ett honom
af stortinget tilldeladt årligt "digtergage". Kort
därefter återvände han till fosterlandet. Åren 1875–78
voro emellertid för honom en period af famlande i olika
riktningar: den formellt föga lyckade versifierade
dramatiska skildringen
Faustina Strozzi (1875),
de båda societetsromanerna
Thomas Ross (1878; sv. öfv. s. å.) och
Adam Schrader (1879; sv. öfv. 1880)
samt konstnärsdramat
Grabows kat (1880; uppf. i Stockholm s. å.).
Redan ett par år före det sistnämnda hade L. lämnat Norge
för att tills vidare slå sig ned i Tyskland. Med den friska
och präktiga sjöromanen
Rutland (1880; sv. öfv. 1881)
häfdade L. sitt forna berättarrykte. Först 1882 skedde
genombrottet till full mognad och modernitet i hans diktning.
Gaa paa! (s. å.; sv. öfv. 1882),
en ny, ännu mer impressionistiskt målande, men
mindre helgjuten sjöroman än den föregående, klingar
symboliskt. L. hade 1882 begifvit sig till Paris,
den moderna realismens högkvarter. Där var han sedan
med undantag af den regelbundna sommarvistelsen
i Berchtesgaden och kortare besök i Skandinavien
och Italien bofast till 1906, då han flyttade
in i sin villa "Elisenfryd" vid Fredriksværn. I
sitt Paris-hem utöfvade L. och hans hustru den
mest älskvärda gästfrihet mot en ständig ström
af nordbor. Äktenskapet var sällsynt harmoniskt,
ej minst genom ett mellan honom och hans maka
etableradt litterärt samarbete, jämförligt med
det mellan Alphonse och Julia Daudet. L. erkänner
uttryckligen Thomasines andel i författarskapet genom
hennes litterära kritik och själfständiga uppslag
(särskildt i fråga om kvinnogestalterna).

En förvånande rik alstring såg nu dagen. Efter
den lilla realistisk-humoristiska novellen
Slagter-Tobias
(omtryckt i Otte fortællinger, 1885)
triumferar L:s konst i en hel rad sociala romaner:
Livsslaven (1883),
till ämnet besläktad med Zolas och Kiellands
indignationsromaner, men olik dem genom sin egendomliga
blandning af humor och patos,
Familjen paa Gilje (s. å.;
mästerligt illustrerad af E. Werenskiold, 1903;
"Familjen på Gilje", 1884),
en klassisk person-, miljö- och interiörskildring från
1840-talet, den första i L:s serie af äktenskapstragedier,
En malström (1884),
dramatiskt spännande genom sina med fransk brio
upprullade scener från Kongsvingerkrisens tid,
de två psykologiska mästerverken
Kommandörens dötre (1886;

"Kommendörens döttrar", 1899) och
Et samliv (1887),
familjemålningar och djupt förstående äktenskapsanalyser
med ypperligt individualiserade figurer,
Maisa Jons (1888),
en impressionistiskt verkningsfull studie öfver
troheten och äktheten i det undangömda, och slutligen
Onde magier (1890),
som inleder en ny fas i L:s diktning; året förut
medförde ett bd
Digte.
Under inflytande af djupa personliga erfarenheter
och nya litterära strömningar bryter hans ungdoms
fantastisk-mystiska stämningslif åter ohämmadt fram
för att kulminera i
Trold (I–II, 1891–92),
L:s kanske främsta snilleverk med en rikedom af fint
nyanserade natur- och lifsbilder i den friaste och
friskaste språkform. L:s följande arbeten voro
Niobe (1893),
Naar sol gaar ned (1895),
Dyre Rein (1896),
Faste Forland (autobiografiskt intressant, 1899),
Naar jernteppet falder (1901),
Ulfvungerne (1903) och
Östenfor sol, vestenfor maane og Babylons taarn (1905).
Härtill komma några mindre betydande skådespel, hvaraf
det bästa är
Lindelin (1897), samt
Eventyr (postumt, 1909).
Dessa många senare verk variera för det mesta
med suverän impressionistisk teknik de mystiska
konfliktmotiven ur hvardagslifvet. – L. är en af
de mest läste och afhållne bland nutidens nordiska
författare, bland dem en af de främste förnyarna
af människoskildringens konst: på väg att urarta
till en diskussionsklubb, blef skönlitteraturen
nu åter en spegel af lifvet. Brytningen mellan två
generationer, mellan gammalt och nytt, är ett ofta
återkommande tema i hans böcker. Men pietetsfull och
samvetsgrann, sade han i tal och skrift sin mening
oförskräckt till både höger och vänster. Han målar
efter naturen, men är till sin världsåskådning i
grunden ej determinist, hur vaken hans blick än är
för individens många betingelser. Det är viljans
hjältar och hjältinnor han främst förhärligar,
män och kvinnor af kärnvirke, och bakom konvenans
och doktriner, som han afskyr, söker han uppspåra
hjärta och natur, utvecklingsmöjligheter. Vanmaktens,
viljebundenhetens problem är för L. det mest
centrala. För att komma åt det lodar han gärna
det undermedvetna själslifvets djup med alla dess
sprängämnen; men allmänheten tycktes förbise dem
för den julstämning, som hans skildringar så ofta
meddela. L. blef "hemmens diktare", den hemtreflige
berättaren, så välbekant i sin lustiga kalott, där
han stilla och lågmäldt, försonligt leende förtäljer
episoder och framställer gestalter ur sagan eller rama
verkligheten. – L. "flyttade milstolpar i all nordisk
roman". Mångra af den yngre norska diktargenerationen
ha påverkats af honom, och för Geijerstam och
H. Bang har han varit läromästaren. – Han blef led. af
Vet. o. vitt. samh. i Göteborg 1890. – L:s "Samlede
værker" utkommo 1902–04 i 15 bd; en minnesuppl. i
5 bd utgafs 1908–09. Han är öfversatt till snart
sagdt alla kulturspråk. En totaluppl. på svenska af
L:s samlade skrifter utgafs 1908–11. Af litteraturen
om L. må följande arbeten anföras:
J. B. Halvorsen, "Norsk forfatterlexikon", III,
A. Garborgs ypperliga verk "J. L. En udviklingshistorie" (2 uppl., 1893),
E. Lie, "J. L:s oplevelser" (med en mängd belysande bref, 1908;
värdefulla bref äfven i festskriften om F. V. Hegel 1909) samt
M. Messer, "Moderne essays" (1901),
H. Bang i "Tilskueren" (aug. 1908) och
H. Larsson, "Studier och meditationer" (3:e uppl. 1908).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:01 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbp/0222.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free