Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua / 403-404 (1912) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lieberkühnska körtlarna ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

varit. L. har under pseudonymen Sarmaticus utgifvit
flera krigshistoriska och taktiska arbeten af värde.

^{V. S–g.}

Liebertwolkwitz [lib-], by, med 4,240 inv. (1905), 9
km. s. om Leipzig. Där undertecknades 22 aug. 1707 ett
svensk-österrikiskt fördrag (se Altranstadt). L. var
skådeplats för den stora kavallerisammandrabbningen
14 okt. 1813 emellan den mot Leipzig framryckande
bömiska arméns avantgardeskavalleri, 6,000 man
under general Pahlen, och det s. om samma stad
stående franska kavalleriet under konung Murat,
hvilken strid utgjorde inledning till slaget vid
Leipzig.

^{C. O. N.}

Liebfrauenmilch [lib-], ett mildt renvin
från trakten af Worms, uppkalladt efter Liebfrauenstifts
gamla kloster i Worms. Se Rhenviner.

Liebhaber [lib-], ty. (af liebe, kärlek), person,
som hyser särskild förkärlek för ett visst slag
af föremål, t. ex. böcker, konstverk, hästar,
mat. – Liebhaberi (ty. liebhaberei), den af en
sådan förkärlek följande lusten att sysselsätta
sig med eller komma i besittning af föremål af
visst slag; vurm.

Liebieg [libich], Johann von,
friherre, österrikisk industriidkare, f. 1802,
d. 1870, uppväxte i ringa villkor, utvecklade
textilindustrien i Reichenberg (Böhmen) med omnejd
till storartad omfattning och grundlade ett stort
antal nya fabriksföretag i Böhmen och Österrike,
som 1869 sysselsatte 6,300 arbetare. L. erhöll 1867
ärftlig friherrlig värdighet för sina förtjänster om
den österrikiska industrien. L:s hufvudetablissemang
innehafves fortfarande af hans ättlingar.

^{G. H–r.}

Liebig [libich], Justus von, friherre, tysk
kemist, f. 8 maj 1803 i Darmstadt, där fadern idkade
handel med färgämnen och kemikalier, d. 18 april
1873 i München. Redan tidigt väcktes hos L. hågen

för experimentering genom åsynen af faderns försök
att bereda färger, och snart uppstod hos honom ett
så lifligt intresse för kemiens studium, att han
vid 14 års ålder hade, med försummande af öfriga
studier, genomläst hela den kemiska litteratur,
som fanns i Darmstadts hofbibliotek, och repeterat
alla försök, som med till buds stående hjälpmedel
kunde utföras af honom. Den tiden voro apoteken
de förnämsta anstalterna för inhämtande af kemi,
och L. erhöll 15 år gammal anställning hos en
apotekare i Heppenheim, nära Darmstadt; men föga
tillfredsställd, lämnade han redan efter 10 månader
sin anställning för att idka universitetsstudier,
först i Bonn, sedan i Erlangen. Paris var den tidon
härden för experimentella forskningar, och dit begaf
sig L. 1822. På rekommendation af Humboldt, hvars
skarpa blick upptäckte, hvad en dag kunde blifva af
L., erhöll han tillträde till Gay-Lussacs enskilda
laboratorium, där han med denne fullbordade en redan
i Erlangen påbörjad undersökning öfver den explosiva
knallsyran, ett arbete, som först gjorde L. känd i
den lärda världen. Efter två års

studier i Paris återvände han till hemlandet och
utnämndes 1824 till e. o. professor i Giessen och
kort därpå till ord. professor därstädes. I Giessen
utförde L. sina bästa arbeten och bildade den skola
af utmärkta kemister, hvilka sedermera bragt kemien
till en så hög blomstring inom Tyskland. För sina
vetenskapliga förtjänster upphöjdes L. 1845 af
storhertigen af Hessen i ärftligt friherrligt
stånd. 1852 öfvertalades L. att öfvertaga en
professur vid universitetet i München. Minnesvårdar
ha rests öfver honom i Darmstadt (1877;
bronsbyst), München (1883; marmorstaty) och
Giessen (1890; marmorstaty af Fr. Schaper). Han
var bl. a. led. af svenska Vet. akad. (1837) och
Landtbruksakad. (1863). L. utöfvade en oerhörd
och i många hänseenden vägbrytande verksamhet i
flera riktningar inom kemien. Redan tidigt sökte
han finna en praktisk metod att lära känna de
organiska föreningarnas sammansättning och lyckades
1830 utarbeta den ännu allmänt använda metod, som
kallas organisk elementaranalys och i hans hand blef
ett medel att noga bestämma ett betydande antal
organiska föreningars procentiska sammansättning
och formler. Från samma tid (1830) daterar sig L:s i
kemiens häfder bekanta vänskapsförbund och samarbete
med Wöhler, hvaraf vetenskapen skördat utomordentligt
viktiga resultat. Redan 1822 hade Wöhler undersökt
cyansyran och bestämt dess sammansättning. Ett par
år därefter analyserade L. och Gay-Lussac knallsyran
och funno för denna syra enahanda sammansättning, som
Wöhler funnit för cyansyran, hvarför L., då man den
tiden icke kände isomerien, ansåg sig berättigad att
uttala tvifvel om riktigheten af Wöhlers arbete. Den
vetenskapliga skärmytsling, som nu utspann sig,
slutade med en vänskap för lifvet. Wöhler, då bosatt
i Berlin, föreslog L., att de skulle gemensamt
utarbeta sina undersökningar. Första resultatet blef
ett viktigt arbete öfver honungstensyran, hvilket
följdes af en rad af epokgörande undersökningar. Så
ledde deras arbete öfver bittermandeloljan och
dess derivat (1832) till en ny teori för de
organiska föreningarna, radikalteorien. Vid
undersökningen öfver bittermandeloljans
bildningssätt upptäckte de den klass af fenomen,
som kallas fermentverkningar och som spela en
viktig roll i växt- och djurkropparna. Sedermera
följde det omfattande och klassiska arbetet öfver
urinsyrans derivat. Samtidigt med dessa arbeten, som
L. utförde i förening med Wöhler, offentliggjorde
han en mängd andra undersökningar, såsom öfver
alkaloidernas sammansättning och formler (1830–38),
produkterna af oxidationsmedels samt klors inverkan
på alkohol, hvarunder han upptäckte kloral (1832)
och närmare undersökte den af Döbereiner upptäckta
syrsättningsprodukt af alkohol, som L. gaf namnet
aldehyd (1835). Teorien för de flerbasiska syrorna,
som redan förut till sina grunddrag var gifven,
utarbetades af L. och utöfvade ett stort inflytande på
vetenskapens utveckling.

1839 vidtog ett nytt skede i
L:s vetenskapliga verksamhet. Sedan genom honom och
hans skola viktiga upptäckter blifvit gjorda på den
organiska kemiens område, sökte han använda kemiens
läror för lösandet af de viktiga problem, som den
organiska världen erbjuder, eller för utredandet af
växt- och djurlifvets lifsvillkor och fysiologiska
förhållanden. Resultaten af sina spekulationer
och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>