Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Liederbrüder ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
417
Lieven
418
sig till Finland för att "adjungeras" Lybecker
och befann sig i detta land på hösten s. å.; 17
aug. utnämndes han till vice guvernör i Eeval, men
åtlydde ej defensionskommissionens order att strax
bege sig dit, och då ordern i sept. upprepades,
var det för sent. I Finland synes han ej ha dragit
jämnt med ofverbefälhafvåren general Nieroth, och i
defensionskommissionens protokoll finnas uttryck,
som tyda på, att kommissionen hyst - säkerligen
ogrundade - tvifvelsmål om L:s trohet. I juni 1711 har
han begärt permission för att i Stockholm redogöra
för ett viktigt ärende, hvilket synes ha varit ett
förslag till anfall på Reval. 1712 sändes han till
Finland för att .understödja öfverbefälhaf-varen
Lybecker, hvilket uppdrag dock egentligen gick
ut på ett öfvervakande, och var senare på året i
Pommern. I slutet af dec. 1713 affärdades L. till
Turkiet med en skrifvelse från ständerna och bref
från rådet samt med uppdrag att äfven själf söka visa
Karl XII nödvändigheten att genast återvända till
Sverige. L. tilläts icke af den turkiska regeringen
att utan vidare bege sig till konungen, utan fördes
mot dennes önskan först till Konstantinopel; de bref,
som han fört med sig, bragtes dock af en tolk strax
till Karl XII. Efter ett par veckors förlopp läto
turkarna L. resa till konungen i Demotika, dit han
anlände 15 mars 1714. Han utlade här för Karl XII
ställningen i Sverige och stämningen bland folket. Sex
samtal mellan honom och konungen äro refererade i
Floderus’ "Handlingar hörande till konung Carl XII:s
historia" (d. IV). Betydelsen af L:s mission till
Turkiet såsom påskyndande konungens hemresa har i
den senare historiska litteraturen med all säkerhet
öfvcrskattats, i det att Karl XII:s kvarblifvande i
Demotika föranleddes af åtskilliga andra faktorer än
enbart konungens vilja. L. kvarstannade hela sommaren
i Turkiet och återvände först på hösten. 23 mars
1714 utnämnde Karl XII honom till generallöjtnant
och gjorde honom strax därpå till "direktör’3 vid
amiralitetet med uppdrag att sörja för örlogsflottan
och dess utredning. Han synes med kraft och duglighet
ha skött detta uppdrag. 1719 blef L. riksråd och
s. å. upphöjd i grefligt stånd. Efter freden i Nystad
var han president i den kommission, som på ständernas
begäran af regeringen sändes till Karlskrona för att
undersöka tillståndet i flottan.
3. Hans Henrik von L. d. y., grefvc, .den förres
son, militär, ämbetsman, f. 1704, d. 25 nov. 1781
i Stockholm, . ingick tidigt i krigstjänst som
kavalleriofficer. 1739 afs’lndes han som kurir med
viktiga skrifvelser till Turkiet och hemförde följande
år ratifikationsurkunden till det svensk-turkiska
alliansfördraget under en farlig färd, vid hvilken
Sinclairs öde synes varit honom tillämnadt. Han deltog
i finska kriget (1741-43) och avancerade raskt till
öfverste vid Södra skånska kavalleriregementet 1747,
generalmajor 1750 och generallöjtnant 1756.
Tryckt den 24/io 11
Af sina samtida ansågs han för en ovanligt kunnig
och duglig militär, och då han under flera år
(1747-66) hade sig anförtrodd den högsta ledningen af
fästningsbyggnaderna i Skåne, vann han ett allmänt
erkännande för insikter, sparsamhet och drift. Men
han ansågs därjämte som fåfäng, ränk-lysten och
opålitlig. Dessa egenskaper framträdde starkt i det
politiska lifvet, där L. redan vid riksdagen 1746-47
gjorde sig bemärkt i hattpartiets led som en af
defensionsdeputationens mest verksamma medlemmar. Han
hörde under de närmaste åren därefter till det unga
hofvets anhängare och vann särskildt Adolf Fredriks
förtroende i en grad, som väckte hans gemål Lovisa
Ulrikas afund. Efter riksdagen 1752 drog han sig
tillbaka från hofvet och närmade sig ånyo till
hattarna, hvilket parti han h. o. h. tillhörde
vid riksdagen 1755-56, då han äfven var medlem
af sekreta utskottet. Vid utbrottet af kriget med
Preussen kommenderades L. till Pommern, där hans
oroliga och ränkfulla väsen beredde de kommenderande
öfverbcfälhafvarna många svårigheter. Delvis
för att göra slut härpå blef L. hernkallad och i
mars 1759 sänd i en diplomatisk beskickning till
Petersburg. Efter hemkomsten gjorde han sig sjuk
för att slippa återvända till Pommern och öfvertaga
öfverbefälet, som Lantingshausen begärt att få
lämna. I dec. 1760 utnämndes L. till riksråd. Han
undgick att indragas i sina partikamraters fall vid
riksdagen 1765-66, men aflägsnades från Stockholm
och sändes 1766 som generalguvernör till Pommern,
där han utmärkte sig genom ovanlig duglighet. Han
blef likväl mot sin egen vilja återkallad 1772 för
att lämna rum åt den tvetydige Sinclair, hvilken
sålunda belönades för sitt intrig-spel på den
svenska riksdagen. L. utnämndes i stället s. å. till
konungens öfverstemarskalk, hvilken värdighet
några månader senare efter Gustaf III:s revolution
förvandlades till den af riksmarskalk. 1766-67
var L. kansler för Åbo universitet och som
generalguvernör i Pommern kansler för Greifs-walds.
lo. 2. Hjr. (A. S.) 3. L. S.
Lieven [liv-], von, en i ryska östersjöprovinserna
kvarboende gren af samma livländska adelssläkt,
från hvilken den svenska ätten von Liewen (se föreg,
art.) härstammar. Den innehar från 1826 rysk furstlig
värdighet.
1. Karl Andrejevitj von L., rysk militär
och ämbetsman, f. 1767, d. 1845. blef 1799
generallöjtnant, 1826 medlem af riksrådet
och 1827 general af infanteriet samt
var 1828-33 undervisningsminister och
sedermera öfveihofmarskalk. Hans politiska
åsikter voro gammalryskt konservativa. -
L:s moder, Charlotte Karlovna, furstinna L.,
född von Gaugreben och på mödernet härstammande
från svenska ätten Posse af Säby, d. 1828,
var uppfostrarinna för kejsar Paul I:s barn och
sedermera öfverhofmästarinna vid Alexander I:s hof,
upphöjdes 1826 i furstlig värdighet och öfvade stort
personligt inflytande vid ryska hofvet.
2. Kristofor Andrejevitj von L., den föregåendes
broder, rysk diplomat, f. 17 maj 1774, d. 10 jan.
1839 i Rom, var först krigsminister och sedermera
ryskt sändebud 1809-12 i Berlin och 1812-34
i London, där han - jämte sin rikt diplomatiskt
begåfvade hustru - spelade en inflytelserik roll
särskildt vid förhandlingarna om Greklands frigörande
från Turkiet och upprättandet af konun-
16 b. 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
