Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lif ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
429
Lifförsäkring
430
i vidsträckt mening alla de former af försäkring
(se d. o.), vid hvilka människans lifslängd ingår
som faktor vid beräkning af risken. Med afseende på
försäkrarens (försäkringsgifvarens) förpliktelser
gentemot den försäkrade (försäkringstagaren) kan
lifförsäkringen uppdelas i två slag: 1. k a p i
t a l f ö r-säkring i vidsträckt bemärkelse, vid
hvilken ett kapital en gång för alla utfaller vid en i
försäkringskontraktet (lifförsäkring-brefvet, polisen)
stipulerad tidpunkt, och 2. lifränteförsäkring,
vid hvilken regelbundet återkommande utbetalningar
(lifräntot, räntor) ske under en längre eller kortare
tid. Bägge slagen af försäkringar kunna afslutas
med och utan rätt till vinst till den försäkrade
eller med och utan återbetalning af de af den
försäkrade erlagda af gif terna (premierna). Kapital
försäkringen kan afse en fix bestämd försäkringssumma
eller med försäkringstidens längd fallande eller
stigande summa, liksom lifräntorna kunna vara till
sina belopp konstanta, fallande eller stigande. I
försäkringskontraktet kan vidare stipuleras, att
försäkringen skall träda i full kraft först eiter
en viss termin (se Karensförsäkring). Vidare kan
försäkringskontraktet innehålla bestämmelser, att
försäkringen under vissa villkor eller mot extra
premie eger giltighet, äfven om den försäkrade själf,
t. ex. genom, förändrad verksamhet eller resor
i hälsofarliga trakter, ökar risken eller genom
själfmord förkortar lifvet (s. k. o a n t a s 11 i
g h e t), eller till försvar för eget land deltar i
krig (s. k. krigsförsäkring). Med afseende på sättet
för premiernas erläggande uppdelas lifförsäkringen
i sådan med premiebetalning en gång för alla eller
med årliga premier. De senare kunna erläggas under
hela försäkringstiden eller endast under ett visst
antal år (s. k. afkortad premiebetalning). De årliga
premierna kunna vidare vara konstanta, fallande
eller stigande.. Lifförsäkringen kan afslutas på en
eller flera personers lif. I senare fallet utfaller
kapitalet eller lif räntan, då en viss person af dem,
på hvilka försäkringskombinationen är gjord, aflider
eller uppnår en viss ålder.
Kapitalförsäkringen sönderfaller i två hufvudfor-mcr:
dödsfallsförsäkring (ofta kallad l i f-försäkring i
inskränkt bemärkelse), hvarvid kapitalet utfaller,
om ej förr, alltid vid den försäkrades d’jd, och
upplefvelseförsäk-ring (i Sverige oegentligt nog
kallad kapitalförsäkring), då kapitalet utfaller,
endast om den försäkrade uppnår en viss ålder.
Af dödsfallsförsäkringen finnas följande
hufvud-lormer: 1. s. k. vanlig liffnrsäkring, vid
hvilken kapitalet utfaller vid den försäkrades död
(dock alltid senast vid 90 års ålder); 2. blandad lif-
och kapitalförsäkring, vid hvilken försäkringssumman
utfaller vid viss bestämd ålder eller förr, om
dödsfall dessförinnan inträffar; 3. donations-
1. sparkasseförsäkring, vid hvilken premiebetalningen
visserligen alltid upphör vid dödsfall, men
försäkringssumman utfaller på en förut bestämd
tidpunkt; 4. temwnrär-1. korttids-försäkring, vid
hvilken kapitalet utfaller, endast om den försäkrade
dör under en viss tid.
L i försäkringen uppdelas ofta i den s. k. stora och
lilla försäkringen, den senare vanligen benämnd f o
l k f Ö r s ä k r i n g. Någon sträng artskillnad
förefinnes dock ej dem emellan. Folkförsäkringen
kännetecknas hufvudsakligen däraf, att den
vänder sig till de stora massorna, till
de obemedlade. Försäkringssummorna äro små,
vanligen några hundra kronor, premiebetalningcn
sker i små poster, oftast veckovis,
och läkarundersökning erfordras aldrig (se
Karensförsäkring). Folkförsäkringen infördes 1854
i England af folkförsäkringsbolaget "Prudential"
och har vunnit stor utbredning såväl i England och
Amerika som Tyskland. I Sverige drifva f. n. tre
bolag folkförsäkring.
Den moderna lifförsäkringen är ej af gammalt
datum. Emellertid kan man finna spår af lifförsäk-ring
redan under romartiden, då begrafningskassor,
som lämnade begrafningshjälp, ej voro så alldeles
sällsynta. I stadgarna för en dylik kassa från år
133 e. Kr. bestämmes, att inträdesafgiften skulle
vara 100 sestertier (= 20 kr.) jämte en amfora vin
och månadsafgiften 5 as (= 25 öre). Vid dödsfall
utbetalades 300 sestertier (= 60 kr.). Äfven
lif-räntor voro ej okända för romarna. Sålunda
uppgjorde den rättslärde Ulpianus (i slutet af
2:a årh.) lifräntctabeller med ledning af vissa
uppskattningar ang. människans medellifslängd vid
olika åldrar. Under medeltiden funnos inom skråna ofta
begrafningskassor och sjuklådor. På 1300 talet började
en del sjöförsäkringskamrar och mäklare drifva en
kombinerad lif- och olycksfallsförsäkring, som bestod
däri, att resande till dessa betalade en viss summa,
hvarigenom de erhöllo säkerhet att bli utlösta, om de
råkade i turkars och morers fångenskap. Detta slag
af försäkring öfvergick snart till ett spel. Om en
person begaf sig ut på en farlig resa, deponerade han
en viss summa pengar hos mäklaren; kom han lyckligt
åter, erhöll han dubbla eller tredubbla summan,
eljest behöll mäklaren de deponerade medlen. Detta
spel urartade snart till ren vadslagning ej blott
vid resor, utan äfven om att kejsare, kungar, påfvar
och andra högt uppsatta personer skulle dö inom viss
tid. Det gick så långt, att det i de flesta stater
ansågs nödvändigt att förbjuda dylik trafik rörande
människors lif.
En mera direkt förelöpare till lifförsäkringen
voro de af den italienske läkaren Lorenzo Tonti vid
1600-talets midt uppfunna s. k. tonlinerna. Hans idé
var följande. Ett visst antal personer sam-manslöt
sig och inbetalade ett visst belopp mot rättighet
att få uppbära en lifränta. Räntorna på hela
summan ftontinerna) delades vid årets slut
mellan de kvarlefvande; småningom, allteftersom
medlemmarnas antal genom dödsfall förminskades, blefvo
andelarna af räntorna allt större, till dess den,
som lefde längst, erhöll hela räntebeloppet. Dessa
s. k. ton-tiner mottogos till en början med välbehag
af stats-finansiärerna i vissa länder för att
skaffa staten medel och vunno insteg i Frankrike
(1653), Spanien, England, Danmark, Holland och
Tyskland. Man fann emellertid, att detta spel hvarken
var fördelaktigt för staten eller den enskilde, och
tontinerna blefvo småningom förbjudna öfverallt mot
slutet af 1700-talet.
En verklig lifförsäkring kunde emellertid
ej framträda, förrän de två viktiga
grundvalar, på hvilka den hvilar, nämligen
sannolikhetskalkylen och dödlighetsstatistiken,
blifvit uppförda. Sannolikhetskalkylen grundlades
efter midten af 1600-talet af de franske matematikerna
Fermat och Pascal och utvecklades småningom under
det föliande årh. Stor förtjänst om denna gren
af matematiken har inlagts af bland andra Leibniz
(d. 1716), Bernoirili (d.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
