- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua /
461-462

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Liga ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

461

Liga-Ligatur

462

med detta vatten. Inderna ha sin odödlighetskälla
Amrita ("odödlighet"; grekernas ambrosia). l båda
dessa religioner är "lifsvattnet" symbol af vattnets
för växter och djur lifgifvande kraft, hvarför Thales
och andra grekiska filosofer låta allting uppkomma ur
vattnet, liksom hos våra förfäder jätten Yme uppstår
ur Elivågor. Hos fornperserna ligger odödlighctskällan
med lifvets vatten i paradiset. Om detta vatten
finnas antydningar i gamla testamentet, i talmud
och i midrasch Koheleth. I Johannes’ uppenbarelse
omtalas det flerstädes. Hellenerna voro lika litet
främmande för denna föreställning som för den om
de lifgifvande hespe-ridiska äpplena. Alexander
den store, "den två-hornade" (med den egyptiska
Amons symbol, hornen), hvars väldiga gestalt på de
främre-asiatiska folken gjort ett ännu ej försvunnet
intryck, drager i den hellenistiska och nypersiska
sagodiktningen ut till "mörkrets land" för att
finna lifskällan, men finner den ej, hvilket åter
är förhållandet med några af hans följeslagare, den
vise Aristoteles, den starke Chidher och den helige
Elias. Men Aristoteles bestänker den döde hjältens
kropp med vattnet, hvilket är tillräckligt, för att
hans minne aldrig skall dö. En odödlighetskälla med
lifvets vatten hade sydgermanerna i Holdas brunn;
Holda bor bakom molnen och tar de aflidnes själar i
förvar, föryngrar dem i brunnen och sänder dem åter
till jorden genom storken Adebar ("lifsbringa-ren")
eller andra djur. Våra förfäder låta hela naturen
lifvas och föryngras genom Urdsbrunnen vid Yggdrasils
fot. I medeltidens sagor och i den finska hjältedikten
Kalevala förekomma berättelser om förnyande lifssaft
i en eller annan form. Som trolldryck namnes lifvets
vatten i många länders sagor, bl. a. äfven i en
svensk. Litt. finnes antecknad i Wiin-sches "Die
sägen vom lebensbaum und lebenswasser" (1905). Jfr
Hyltén-Cavallius, "Svenska folksagor och äfventyr"
(1844-49). J. C.

Liga (it. leg a, sp. liga, fr. ligue, af lat. lig är
e, binda), förbund, förening (i svenskan nästan endast
i klandrande betydelse, t. ex. "tjufliga"; dock äfven
"fredsliga"). Ordet tillhör hufvudsakligen 1500- och
1600-talens politiska språkbruk och är liktydigt med
de yngre termerna koalition och allians. Det kvarstår
i de historiska benämningarna på åtskilliga politiska
förbund: a) Ligan för det allmänna bästa (La ligue
du bien public), bildad 1465 mot konung Ludvig XI af
medlemmar af franska högadeln, med konungens broder,
hertig Karl af Berry, samt hertig Frans II af Bretagne
och grefve Karl af Charolais (sedermera hertig Karl
den djärfve af Burgund) till hufvudmän; b) Ligan i
Venezia 1495, stiftad mot Frankrike mellan venezianska
republiken, Ludvig Sforza, påfven Alexander VI,
Ferdinand den katolske och kejsar Maximilian I; c)
Ligan i Cambrai, hvilken 1508 ingicks mot republiken
Venezia af påfven Julius II, Maximilian I, Ferdinand
den katolske samt Ludvig XII af Frankrike; d) Heliga
ligan (se d. o.); e) Katolska ligan (se d. o.); f)
Ligan (La ligue; äfven Sainte ligue och Sainte union),
ett 1576 sammanslutet katolskt parti i Frankrike,
som under ledning af släkten Guise förde kampen mot
protestantismen och Henriks af Navarra tronföljd
(se Henrik, franska konungar 3 och 4), tills det 1596
fullständigt föll till föga.

Jfr de l’Epinois, "La ligue et les papes" (1886),
Chalambert, "Histoire de la ligue" (2:a uppl. 1898). -
Om L i b e r a l a l i g a n se d. o.

Ligame’nt (lat. ligame!ntum), anat. Se Band 3.

Ligao, stad i prov. Albay på ön Luzon bland
Filippinerna. 17,687 inv. (1903).

Ligarius, namn på en romersk släkt. Bekant är Quintus
L., som kämpade mot Caesar, men blef tillfångatagen
och landsförvist. Sedermera anklagades han af Q. Mius
Tubero, men försvarades af Cicero, som därvid anropade
Caesars nåd för honom. Han blef också benådad, men
deltog det oaktadt sedan i sammansvärjningen mot
Caesar. Möjligen omkom han vid preskriptionen år 43
f. Kr. &. Tdh.

Ligäto, it., mus. Se L eg a t o.

Ligatur (lat. ligatura, band, bindning). 1. Kir.,
afknytning, omknytning, underbindning. Inom kirurgien
begagnas af- och omknytning för flerahanda och till
en del mycket viktiga ändamål. Det vanligaste,
liksom ock det angelägnaste och mest betydande,
är att dymedelst stilla blödning ur pulsådror,
men äfven någon gång större blodådror. Detta kallas
underbindning. Hvarje sår, förorsa-kadt med hvasst
instrument, åtföljes af blödning och, om större
kärl blifvit träffade, af en våldsam sådan, som
kan medföra lifvets förlust, om ej blödningens
källa tilltäppes. Man söker därför i såret uppleta
den afskurna ändan af kärlet och fatta den med en
liten tång eller pincett, som provisoriskt tillsluter
kärlmynningen. Därefter omknytes den fattade ändan med
en tråd af silke eller annat ämne. Tråden anlägges i
dubbel knut och tilldrages så hårdt, att kärlet fullt
tillslutes, hvarefter pincetten borttages. Inuti ådern
bildar sig en propp, som organiseras och definitivt
tillsluter densamma. Någon gång är det nödigt att
uppsöka båda de afskurna ändarna och försäkra sig
om dem, detta då artärerna lifligt kommunicera
(anastomosera) med hvarandra. Äfven större vener
måste dubbelt underbindas. Är det ej möjligt att
i såret finna artären, måste man uppsöka stammen
längre upp mot centrum, där man enligt anatomien
vet, att den stryker fram, och om densamma lägga en
ligatur. Vid alla större operationer delas vanligen
en hel mängd artärer, och hvar och en af dem fattas
med en klämpincett, som oftast får kvarligga, tills
operationen blifvit fulländad eller åtminstone en
viktigare akt af slutad, hvarefter underbindningarna
verkställas. Vid operationer på mycket blodrika organ
och där ändgrenarnas uppsökande plägar vara förenadt
med större svårigheter, t. ex. vid borttagande af en
större del af tungan, brukar man före den egentliga
operationens början uppsöka och omknyta den eller de
ådror, som tillföra organet det mesta blodet. Ser
man vid operationer, sådana som borttagandet af
tumörer, i synnerhet struma, kärlen, innan de
blifvit genom skurna, så underbinder man dem före
genomskärandet dubbelt, och snittet lägges emellan
båda ligaturerna. Man kan vid sådana tillfällen bli
nödsakad att anlägga 50, 100, ja än flera ligaturer. -
Till material för omknytningen begagnades förr alltid
silke. Detta hade då den olägenheten att ej kunna
frånskiljas utan suppuration, hvilken man nu till
hvarje pris vill förekomma. Därför begagnas nu i
stället catgut-trådar, beredda urspr, af katt-tarmar
(hvaraf namnet) och väl desinfekterade. Dessa
absorberas i såret, försvinna utan varbildning och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:42:17 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbp/0255.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free