- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua /
465-466

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Liga ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

46 j

Liggfog-Lightfoot

466

heten, dock ej i något fall utöfver den för
poste-rcstante-försändelser stadgade liggetiden.

1. I. Afz. 2. R. L-n.

Liggfog, bygnk. Se Fog, sp. 707.

Liggmila. Se Ko In in g, sp. 572.

Liggsår (lat. decufbitus)y sår, som uppkomma hos
personer, hvilka till följd af någon sjukdom måste
under längre tid iakttaga stillaliggande, i synnerhet
om de alltid eller företrädesvis måste intaga ett och
samma läge. Liggsåren visa sig på de ställen, där
en framspringande benkant ligger tätt under huden,
såsom å korsbenet, sittknölarna, höftbenskanterna,
hälarna, skulderbladen, nacken o. s. v. Först visar
sig rodnad i huden, vanligen följer därefter afnötning
af öfverhuden och sist brandigt sönderfall af själfva
huden. Branden kan gå ännu djupare, in i bindväfven,
ja till benen, och en gång börjad, fortskrider den
lätt, om orsakerna ej kunna aflägsnas. De brandiga
ställena äro merendels svarta. För att liggsår skola
uppkomma, fordras dock vanligen antingen otillräcklig
uppmärksamhet, för att icke säga vanvård, eller ock
att den sjukdom, som nödgar till stillaliggande,
är en sådan, som medför blodförskämning och en
betydlig nedsättning af kroppens vitalitet eller
motståndskraft. Förbättras det allmänna tillståndet,
så kan det brandiga afstötas, såren rena sig och
till sist helna. I motsatt fall påskyndas däraf den
dödliga utgången. - Den bästa behandlingen af liggsår
är att förhindra deras uppkomst. För det ändamålet
är det i första rummet nödvändigt att ej tillåta
tryck-punkterna att ständigt vara desamma. Man
måste allt emellanåt förändra patientens läge och,
om detta ej är möjligt, skydda de ömtåliga punkterna
medelst urholkade kuddar, luft- eller vattcnkuddar,
kransar o. s. v. Därjämte böra dessa ställen flitigt
af-tvättas med spirituösa ämnen, med eller utan
bly-lösningar. Ha sår och brand redan inställt sig,
påläggas milda, antiseptiska salfvor af borsyra,
ättik-syrad lerjord o. d. En allmänt stärkande
behandling är, då den låter använda sig, ett utmärkt
hjälpmedel.

En annan form af decubitus kan uppkomma genom
illa anlagda förband, vid benbrott och vid andra
tillfällen. Äfven utan att patienten lider af feber,
kan en spjäla, som blifvit för hårdt pressad mot
ett parti, där en benkant ligger nära, orsaka
tryckbrand. Ett gipsförband åstadkommer detsamma
, om det är för trångt anlagdt och ej blifvit
vederbörligen undervadderadt. Ja ett vanligt förband
med linnebindor kan under ogynnsamma förhållanden,
yttre och inre, åstadkomma brandfläckar i huden.
Rsr.*

Liggsäd, landlbr., växande säd, som lägger sig
mot marken, hvarigenom blommornas befruktning med
vindens tillhjälp försvåras och frukten utbildas
vid ringare tillgång på ljus, hvarför säden blir
dåligt "matad". Liggsäden angripcs äfven mer än den
upprätt stående af rost och andra parasitsvampar,
hvarjämte skörden försvåras. Liggsäd uppträder
vanligen, då säden växer frodig, och orsakas då
däraf, att plantornas öfre bladrika delar bli för
tunga i förhållande till deras nedre stråleder, som
dessutom få en lös cellbyggnad till följd af den
starka beskuggning, som plantornas öfre, bladrika
delar åstadkomma. Säden lägger sig därför i synnerhet
vid regnig väderlek, då plantorna bli frodigt

utvecklade och vätan fäster sig vid och nedtynger
plantornas öfre delar. På lös och mullrik jord
inträffar lätt liggsäd, emedan säden där blir
frodig och emedan rötterna få svagt fäste i den
lösa jorden. Äfven kunna angrepp af parasitsvampar
förorsaka liggsäd; således knäckes strået hos höstsäd
därigenom, att svampen Leptosphceria herpotrichoides
angriper och försvagar nedersta stråleden. H. J. Dft.

Liggvirke 1. Liggande virke, bygnk. En träbyggnad
säges vara uppförd af liggande virke, då den
är hoptimrad af horisontalt lagda stockar, som
sammanhuggas medelst "knutar" i hörnen. Numera
byggas träväggar nästan oftare af vertikalt ställ
dt virke, res virke, hvilket nedtill uppställe? på
och sammanhålles af ett horisontalt, på grundmuren
utlagdt, stockhvarf, kalladt syll, och upptill
likaledes sammanhålles af ett horisontalt stockhvarf,
kalladt hammarband. Den af liggande virke timrade
väggen sjunker något samman vid timrets torkning men
blir samtidigt tätare. Den tidsödande och om ständliga
knuthuggningen gör, att det fordras längre tid att
uppföra en vägg af liggande virke än en af resvirke;
denna senare blir därför i allmänhet billigare än den
förra. I. G. C.

Liggvägg, bergsv. Se Häng- och liggvägg.

Lightfoot [låYtfut], John, engelsk hebraist, f. 29
mars 1602, d. som prcbendarie i Ely 6 dec. 1675. L:s
förnämsta betydelse ligger på det exe-getiska
området. Han sökte för det första kronologiskt
ordna bibliska historien efter gamla och nya
testamentets egna uppgifter. Hans hithörande,
för sin tid betydande, numera föråldrade, arbeten
äro Harmonia, chronica et or do V eter. Test. 1647
och Plarmonia etc. Novi Test. (1655) och Harmonia
Quat-tuor Evangelistarum (1644 ff.). Vidare sökte
han belysa och förklara N. T:s skrifter genom den
senare judiska litteraturen, hvari han egde en
för sin tid sällsynt rik beläsenhet. Hvad L. här
presterade, eger ännu betydelse, t. ex. Descriptio
Templi Hiero-solymitani (1650), Ministerium
Templi quale er ät tempore noslri Salvatoris
(1649) och framför allt hans omfattande verk Horce
Hebraicce et Talmudicce till de 4 evangelierna,
Apg., Rom.-brefvet och l Kor. (1658-78). På
detta område står L. i flera afseenden ännu
oöfverträffad, äfven om han å andra sidan var
ett barn af sin tid, så att han t. ex. betraktade
hebreiskan som mänsklighetens urspråk och ansåg
vokaltecknen lika gamla som konsonanterna.
E. S-e.

Lightfoot [låYtfut], Josef Barber, engelsk biskop
och exeget, f. 13 april 1828, d. 21 dec. 1889,
var en af de tre framstående män (klöfver-bladet
Lightfoot, F. J. A. Hört och F. Westcott) inom den
engelska kyrkan, som genom sin vidsträckta lärdom
på nya testamentets och den äldsta kyrkohistoriens
område under 1800-talet riktat hela den hithörande
vetenskapliga världens uppmärksamhet på sig. Liksom
de båda andre hade han utgått från Cambridges
universitet, där han erhöll flera utmärkelser och
beklädde en mängd förtroendeposter. 1870-80 var han
medlem af den kommission, som hade att revidera N. T.,
1871-79 residerande domherre vid S:t Pauls katedral
i London, och 1879 utnämndes han till biskop af
Durham, i hvars katedral han fått sitt epitafium. I
sistnämnda egenskap inlade han stor förtjänst dels
genom delningen af det stora biskopsstiftet, dels
genom sin stora fri-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:01 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbp/0257.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free