Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ligula ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
477
Likbränning
478
samma som vid likens långsamma sönderdelning under
atmosfäriliernas inverkan, när denna någon gång
försiggår under särdeles gynnsamma villkor, om också
vid denna senare, den s. k. förmultningspro-cessen,
alltid till en början en mängd mellanproduk-ter af
mycket hälsofientlig art bildas. Men äfven vid likens
bränning vilja dessa mellanprodukter gärna uppstå,
emedan sönderdelnings- och syrsätt-ningsprocesserna
mycket hindras af den i liket närvarande stora
mängden af vatten och andra obrännbara ämnen. Likens
fullständiga bränning är därför för tekniker en
ingalunda lätt uppgift, och den har också först i
vår tid blifvit löst på ett i allo tillfredsställande
sätt.
Spår af likbränning, ensam eller omväxlande
med jord ande, träffas från så aflägsna tider,
att forskningen däröfver kunnat kasta endast den
svagaste belysning. Den var urgammal sed hos inderna,
feni-cierna och flera andra forntidens kulturfolk,
förekom ej hos de gamle egypterna,; och ej heller
hos kineserna. Hos judarna synes den ha varit
begagnad endast under tiden före den babyloniska
fångenskapen. Den förekom i det gamla Hellas, men
användes föga af de mindre bemedlade klasserna,
emedan brännmaterialet var dyrt till följd af
landets fattigdom på skog. I Eoms äldsta tid synes
ej likbränning ha förekommit, ehuru den brukades af
flera närboende och besläktade folk. Den vann dock
snart insteg i själfva Kom, men fick företagas endast
med friborna män och ynglingar öfver 17 år, hvilka
egde rätt att bära "toga virilis", hvaremot detta
graf-skick var förnekad t kvinnor, barn, plebejer och
slafvar. Samtidigt därmed bibehöll sig emellertid
jord-begrafningen inom en och annan patricisk
släkt. Under kejsarperioden blef likbränning småningom
allmän sed inom alla samhällsklasser. De förmögnares
lik brändes i allmänhet å öppet bål utanför staden;
askan blef omsorgsfullt uppsamlad och lagd i en
med inskrift försedd vas af lera, marmor eller
glas. Dessa askurnor insattes i familjegrafven. Till
en början voro dessa grafrum så inrättade, att de
kunde innesluta sarkofager med obrända lik; men i
den mån likbränning blef allmännare, kunde de göras
mindre och försågos då med nischer, i hvilka urnorna
insattes. På grund af den likhet med dufslag, som
de härigenom erhöllo, benämndes de "ko-lumbarier"
(se K o l u m b a r i u m). Den samtidiga närvaron
af sarkofager och urnor i samma grafvar visar, huru
fredligt de båda graf skicken bestodo vid sidan
af hvarandra. ’ Prakten och kostnaderna vid dessa
likbegängelser växlade naturligtvis mycket alltefter
den dödes samhällsställning och förmögenhetsvillkor,
öfver askan af åtskilliga stormän, såsom Hadrianus,
Cestius m. fi., uppfördes vårdar, hvilka ännu vittna
om det slöseri, som vid sådana tillfällen stundom
utvecklades. De fattiges likbegängelse var mycket
torftig. Deras kroppar brändes i cirkclfor-made
murverk (uslrince) i stadens snuskigaste
utkanter. Förbränningen blef mycket ofullständig,
emedan man ej hade råd att använda mycket bränsle,
och gaf upphof till en vämjelig stank af brändt
kött, som förpestade omgifningen, hvarför dessa
förbränningsanstalter af folkhumorn fingo benämningen
"kök" (culince). I allmänhet kan man dock säga, att
i det gamla Rom likbrännandet och askans bevarande
skedde på ett känslan ganska tilltalande sätt. Då
det stora världsväldet började luta mot sin
undergång och sederna förföllo, återgick man allt
allmännare till jordbegrafning i trots af flera
däremot utfärdade förbud. Slutligen sopade en ny
civilisation där likasom annanstädes fullständigt bort
det förr så högt ansedda bruket. - Hos kelterna,
gallerna, germanerna (äfven i Skandinavien)
och sla-verna förekom tidtals seden att bränna,
tidtals seden att jorda liken, tidtals förekommo
båda grafskicken samtidigt (se vidare Begrafning,
Bronsåldern, sp. 273, Bränneålder, Hall-st a 11 -1
i d e n, Järnåldern, sp. 457-459, och Laténetiden).
Likbränningen bibehöll sig endast hos några
half-civiliserade folk i de andra världsdelarna,
emedan den öfverallt förföljdes af den kristna
kyrkan, som tände bålet endast för kättare och
trollpackor. Kropparnas sönderdelning medelst hetta
är dock i intet oförenlig med den kristna läran eller
stridande mot de förste kristnes åskådningssätt;
men den blef på grund af det höga anseende, hvari den
stod hos hcdnavärldens bildade folk, och till följd
af den bitterhet, hvarmed striden fördes emellan
den nya och den gamla läran, småningom betraktad
som en hednisk sedvänja. Fördomarna och vanan gjorde
sedan sitt till att så fast inrota jordbegrafningen
i de kristna folkens seder, att densamma allmänt
bibehållit sig i trots af de många försök, som
under århundraden gjorts att införa ett bättre
grafskick. Redan kyrkofadern Augustinus förklarade,
att likens bränning eller deras begrafning vore från
religiös synpunkt likgiltig, och samma uttalande har
äfven i vår tid blifvit gjordt af framstående teologer
i olika läger. - Om också enskilda personer önskade
bli efter döden brända, vare sig af estetiska skäl,
såsom Michelangelo, eller af fruktan för att bli
lefvande begrafna, såsom mrs Pratt, som brändes på
Tyburn Turnpike kyrkogård i England 1769, så har dock
den förnämsta drifkraften till den långsamt mognande
reformen varit sanitära skäl, hvilka vuxit i styrka,
i den mån kännedomen ökats om hälsolärans fordringar
och de vådor, som åtfölja jordbegrafnin-gar. 1765
utfärdade parlamentet i Paris förbud mot likens
begrafning i kyrkorna, och i samband därmed
föreslogs, att likbränning skulle införas. Men detta
förslag rönte ej framgång förrän under den franska
revolutionen, hvilken ville så mycket som möjligt
bryta med gammal sed. 1799 utkom en förordning för
Seinedepartementet, att valet emellan likbränning och
begrafning skulle stå en hvar fritt (s. k. "fakultativ
likbränning"), och ett pris af 1,500 frcs utfästes
af Franska institutet för den bästa vetenskapliga
utredningen af likbränningsfrågan. Utaf de 40 inkomna
täflingsskrifterna framgick det emellertid, att något
annat sätt för likens bränning än på öppet bål ej
var kändt och att detta sätt vore dels för kostsamt,
dels stötande för känslan. Förordningen blef också
genom Napoleons ingripande snart förbytt i ett
direkt förbud mot likbränning, hvilket egt bestånd
ända till våra dagar och mycket hindrat försöken att
införa likbränning i Frankrike och Belgien. Under
denna tid brändes endast ett barnlik i Paris och ett
i Möns i Belgien. Däremot blef bränning af i striden
fallna soldaters lik företagen af ryssarna vid franska
arméns återtåg 1812, af tyskarna utanför Paris’ murar
1814 (med öfver 4,000 lik), af den nordamerikanska
republikens trupper i Nicaragua 1855 samt af f
lansmännen vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
