Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Likbränning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
m. fl. städer. Under 1909 invigdes ytterligare,
krematorier i Baden-Baden, Zittau och Zwickau samt
den nya urnhallen i Berlin, hvilken är byggd så,
att den i framtiden kan apteras till fullständigt
krematorium. I Preussen har nämligen likbränning
först under 1911 blifvit i lag tillåten. Antalet
eldbegängelser vid de tyska krematorierna utgjorde
4,050 1908 och 4,779 1909. – I England, som eger
den äldsta och rikaste föreningen, uppfördes en
likbränningsanstalt vid Woking i Surrey redan
1875, men den blef till följd af motstånd från
prästerskapets sida ej på många år begagnad. På andra
ställen inom England ha emellertid under de senaste
åren flera likbränningar förekommit. Föreningen
tröttnade omsider att invänta en lag från regeringen,
som reglementerade likbränningen, och med stöd
af ett uttalande från en engelsk rättslärd, att
likbränning vore en fullt laglig handling, verkställde
den sin första likbränning 26 mars 1885. Krematorier
finnas numera uppförda äfven i Manchester, Cardiff,
Liverpool, Glasgow, Paddington m. fl. städer. Genom
särskild lag, som trädde i kraft 1 april 1903, har
likbränningsfrågan ordnats i England och kommunerna
i samband härmed bemyndigats att med egna medel
uppföra krematorier. – I Amerika började rörelsen
för den moderna likbränningens införande 1874 i New
York och omfattades företrädesvis af inflyttade
tyskar. Särdeles verksam var doktor Le Moyne,
som uppförde en mindre anstalt i Washington, uti
hvilken liket af baron de Palm brändes i dec. 1876 och
därefter flera andra, hvarjämte enstaka likbränningar
förekommo uti Saltsjöstaden och i New York. Men först
1884 började likbränningen allmännare införas, och
detta skedde då så plötsligt, att före årets slut
krematorier voro uppförda eller på väg att uppföras
af aktiebolag i New York, S:t Louis. Philadelphia,
San Francisco, New Orleans, Washington, Buffalo
och Lancaster. Äfvenledes i Syd-Amerika fick
likbränningen vid denna tid fast fot, företrädesvis
i Rio de Janeiro och Valparaiso. – I Frankrike,
där man 1884 uppfört flera ugnar på en kyrkogård
för att bränna kvarlefvorna från anatomisalarna,
utfärdades 1887 en lag, som medger frihet för hvarje
myndig person att bestämma om det sätt, på hvilket
han skall begrafvas, och på Père-Lachaise i Paris
uppfördes s. å. ett monumentalt krematorium, där
tusentals lik brännas, som komma från anatomisalarna,
de s. k. fattigliken, samt liken af nyfödda barn. –
I Schweiz, där lagstiftningen ej lägger några hinder i
vägen, ha krematorier uppförts i Basel, Bern, Genève,
Lausanne. Zürich m. fl. städer. Krematoriet i Basel,
som invigdes 1898, är byggdt af kantonen och skött af
en utaf kantonalregeringen tillsatt styrelse. Detta
krematorium är det första statskrematorium i
världen. – I Spanien medgafs genom en k. förordning
af 1901 likbränning, hvaremot i Österrike och Ungern,
Holland och Belgien likbränning ännu icke är i lag
tillåten. – I Danmark, där motståndet mot likbränning
varit mycket segt, medgafs den genom lag 1 april
1892. Ett nytt krematorium har under 1908 uppförts
i Köpenhamn. – I Norge ha krematorier uppförts i
Kristiania och Bergen. Detta senare, uppfördt 1907,
är kommunalt, i det Bergens stadsfullmäktige beslutit,
att hvarje invånare i staden utan några omkostnader
för stärbhuset och under bestridande
af alla nödiga omkostnader genom allmänna
medel skall kunna erhålla eldbegängelse vid
därvarande krematorium. – I Finland begynte
arbetet för likbränningsidén 1889, men först 25
okt. 1905 bildades en offentlig Likbränningsförening
i Finland. Föreningen verkar främst för åstadkommande
af ett krematorium, för hvilket ändamål den eger
omkr. 50,000 mark och 1911, trots stort motstånd,
erhöll ett område å lutherska kyrkogården i
Helsingfors.
I Sverige bildades en likbränningsförening 31 maj
1882, hvilken vid 1910 års utgång räknade omkr. 4,000
medlemmar. Denna förening, sedan 1883 benämnd Svenska
likbränningsföreningen, beslöt 1886 att uppföra
en provisorisk likbränningsugn, och styrelsen
arrenderade ett område utanför norra grinden af
Stockholms norra begrafningsplats. Anstalten, till
hvilken bränningsapparaten konstruerats af öfverste
E. Klingenstierna, invigdes 15 okt. 1887, då äfven
den första likbränningen förrättades. Krematoriet var
endast provisoriskt, enär föreningen hade för afsikt
att, då tillgångarna det medgåfve, på en lämpligare
belägen plats uppföra ett krematorium i förening
med ett kolumbarium. Omedelbart efter invigningen
inlämnade styrelsen en anmälan till konungen om,
huru långt likbränningsreformen framskridit, jämte
anhållan om, att detta nya grafskick måtte få lagligt
skydd. Ärendet hänsköts till Medicinalstyrelsen och
öfverståthållarämbetet i Stockholm, som båda förordade
bifall till ansökningen under vissa villkor, till
domkapitlet i Uppsala, som afstyrkte bifall, och till
justitiekanslern, som fann domkapitlets betänkligheter
icke ega giltighet, då det vore fråga endast om
fakultativ likbränning. Högsta domstolen ansåg intet
hinder i gällande lag förefinnas mot likbränning,
blott askan nedsattes i vigd jord. Kyrkomötet, till
hvilket saken hänskjutits, svarade, att "svenska
kyrkans begrafningsritual icke öfverensstämmer med
likbränningen och icke heller bör bringas till en
sådan öfverensstämmelse". Genom k. kung. 14 dec. 1888
bestämdes de villkor, under hvilka inom riket uppförd
likbränningsanstalt får för sitt ändamål begagnas,
bl. a. det att undersökning i rättsmedicinsk form i
vanliga fall bör föregå ett liks brännande. Frågan
om obduktionstvångets upphäfvande har varit föremål
för upprepade framställningar till vederbörande
myndigheter från föreningens sida och senast 1908,
hvilket ärende f. n. (1911) ligger under K. M:ts
pröfning. Sedan 1888 har föreningen en underjordisk
grafkammare på kyrkogården för grafsättning af askor,
som ej af vederbörande familjer afhämtas. På grund
af erhållna storartade donationer har föreningen
kunnat uppföra ett tidsenligt krematorium jämte
kolumbarium. Till plats för byggnaden uppläto
Stockholms stadsfullmäktige 26 febr. 1906 en
kulle på Stockholms norra begrafningsplats. Vid
anläggningen tillämpades det i Mainz och på andra
ställen använda systemet att anlägga bränningsrummet
under jordfästningskapellet, så att kistan från detta
senare genom en hydraulisk hissapparat sänkes ned
i bränningsrummet. Byggnaden, som invigdes våren
1909 och hvars arkitekt var G. Lindgren, är uppförd
i modifierad ungrenässans. Dess plan är korsformad
med en längre korsarm i s. och tre lika stora i v.,
n. och ö. Den mäter i längd 21 m. och i bredd något
öfver 17 m. Då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
