Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua / 563-564 (1912) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Linbana ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Linskäktning i Västergötland (Hudene socken).

I Sverige skördas linet vanligen gulmoget. Linet
uppryckes alltid för hand. I Norrland hoplägges det
vid skörden i små buntar, hällor, hvaraf omkr. 25
korsvis hoplagda och sammanbundna bilda en kärfve,
linsteg. Samma dag, som skörden skett, afrepas
frukterna, "knoppen", på en knopphäckla, hvarefter
linet, åter hoplagdt i kärfvar, lägges till rötning
i lugnvatten, vid ett "linsänke", utan att först
torkas. I södra Sverige bindes vanligen det i torrt
väder skördade linet i limmar och upphänges till
torkning, t. ex. på gärdsgården, och inbärgas sedan. I
Tyskland och Belgien uppställes linet obundet i skylar,
"kapell", till torkning på fältet och bindes därefter
i kärfvar och inbärgas för att sedan befrias
från knoppen och rötas. Fröknopparna och bladen
afrepas från stjälkarna medelst linrepan l. stråkan;
bättre är dock att aftröska dem, hvartill ett slags
klubba nyttjas. Den torra stjälken innehåller 73-80
proc. träartade delar och 20-27 proc. bast, som ligger
utomkring de förra. Basttågorna afskiljas från
stjälkens öfriga delar genom rötning, bråkning och
skäktning. Den högeligen viktiga rötningen har till
ändamål att genom åvägabragt jäsning förstöra bastets
gummiartade växtlim och uppmjuka stjälkarna så pass,
att tågorna lätt och utan att skadas låta afskilja
sig från veden och öfverhuden. Det allmännaste
och efter all erfarenhet bästa förfaringssättet
är vatten- l. sjörötningen; man ställer knippor af
linstjälkar antingen i burar, som nedsänkas i en sjö
eller sakta rinnande vatten (hvarvid linets jäsning
emellertid inverkar högst menligt på fisken), eller i
vattenfyllda grafvar af högst 2 m. djup samt täcker då
öfver med nedvända grästorfvor, belastade med bräden
och stenar. På 1 à 2 veckor sättes massan i jäsning
genom inverkan af luftens och vattnets värme. Land-
l. vallrötningen, som brukas, bl. a. i södra Sverige
och norra Ryssland, går så till, att stjälkarna
utbredas i tunna lag på en afbetad gräsvall eller
stubbåker och där tillräckligt länge utsättas för
inverkan af dagg och regn (eller af snön vintern
öfver). Landrötningen
sker med minsta besväret, men gör linet ruggigt,
mindre hållbart och i färgen brungrått samt
ojämnt. Vid s. k. blandad rötning betjänar man
sig af vattenrötning, tills den ruttna lukten
inträdt, hvarefter landrötningen vidtager. Bland
konstmetoder märkas varmvattensrötningen (genom
hvilken man gör sig fullständigt oberoende af
väderleksförhållandena), alkalisk rötning (då olika
alkalier tillsättas, hvilka påskynda resultatet)
och rötning med utspädd svafvelsyra (då vattnet
till 1/4 af sin vikt tillsättes med svafvelsyra, som
upphäfver den eljest inträdande ytterst motbjudande
vätesvaflelukten). Särskilda rön finnas för att
afgöra tidpunkten, då rötningen skett lagom, en sak
af stor vikt. Efter rötningen torkas linstjälkarna
(vanligen i fria luften på linhässja eller
gärdsgårdar med afslutande torkning i badstuga,
men ej i ugn). Genom bråkningen fullföljes på rent
mekanisk väg bastets afskiljande. En metod är
bultning med linklubban, bråkhammaren eller i
stampkvarn, hvarefter man drar linet genom en
mindre bråka, "draga", för att afskilja de gröfre
"skäfvorna" eller veddelarna. Oftare nyttjas
hand-linbråkan, en smal låda, på längden bildad
af tre parallellt löpande hvassa skenor, i hvilkas
mellanrum lockets två skarpa väggar passa in. Det
senare är intappadt vid ena kortändan, så att det
kan upp- och nedfällas. När detta tätt upprepas,
knäckas de tvärs öfver lådan lagda linstjälkarna,
och deras vedartade delar sönderbrytas. Faran att
skada bastets sammanhang är mindre vid användandet
af linbråkningsmaskiner, å hvilka linet går emellan
räfflade trä- och gjutjärnsvalsar. De "skäfvor",
som ej fallit af vid bråkningen, bortskaffas genom
skäktningen, i det att "skäfvorna" afstrykas med
skäktknifven (af trä) eller "svingeln" (på skäktstol;
se fig.) eller skäktmaskiner. Sedan tågorna sålunda
renats, gäller det att afskilja de alltför korta
tågorna (s. k. blånor) samt sönderdela de längre,
hvilka ännu hänga ihop bandformigt, och lägga dem
parallella bredvid hvarandra. Detta sker genom
häcklingen. Häcklan består af långa järn- eller
ståltaggar, fästa vertikalt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>