- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua /
569-570

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Linbana ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

politik, som bl. a. gick ut på att ej stöta de i
slafverifrågan delade gränsstaterna ifrån sig,
hvilket skulle ha äfventyrat den slutliga segern
för den sak L., stödd på sin ämbetsed, ansåg som
sin hufvuduppgift, nämligen upprätthållandet
(och efter krigsutbrottet närmast återställandet)
af Unionen. Sin åsikt om Unionens räddning som
hufvuduppgiften angaf L. bl. a. i sitt berömda
svar till H. Greely (22 aug. 1861): "Om jag kunde
rädda Unionen utan att befria en enda slaf, skulle
jag göra det; om jag kunde rädda Unionen genom att
befria alla slafvar, skulle jag göra det; om jag
kunde rädda den genom att befria några och lämna de
andra orörda, så skulle jag göra äfven det". Hösten
1862 syntes för L., efter några sent omsider vunna
militära nordstatsframgångar af stor betydelse,
tiden omsider vara inne för ett afgörande steg i
slafveri-frågan. 22 sept. utfärdade han, stödd på de
utomordentliga befogenheter presidenten anses ega i
krigstid, sin förberedande proklamation om slafvericts
afskaffande 1 jan. 1863 i de stater, som då ännu
voro i uppror mot Förenta staterna, och nyårsdagen
1863 följde den definitiva frigörelseproklamationen,
hvari L. som högste befälhafvare och "som en nödvändig
åtgärd för upprorets undertryckande" förklarade
slafvarna inom det upproriska sydstatsområdet
för all framtid fria. Under tiden fortsatte L.,
som ursprungligen varit anhängare af slafveriets
afskaffande genom skadestånd till slafegarna, sina
bemödanden att genom författningsändring fullständigt
upphäfva allt slafveri inom Förenta staternas
område. Kongressens samtycke härtill vanns 31
jan. 1865, men först 18 dec. s. å. – efter L:s död –
kunde författningsändringen, efter att ha ratificerats
af tillräckligt antal stater, af hans efterträdare
proklameras som definitivt genomförd. L. omvaldes 8 nov.
1864 till Förenta staternas president (med general
Mac Clellan som motkandidat, och emottog 4 mars
1865 med ett berömdt tal sitt andra
presidentmandat. Det långvariga inbördeskriget var
då nära sitt slut, och 4 april 1865 kunde L. hålla
sitt intåg i sydstatshufvudstaden Richmond;
general Lees kapitulation vid Appomattox med
sydstatsarméns hufvudstyrka följde kort därefter,
9 april. Då L. 14 april 1865 på Fords teater i
Washington bevistade en festföreställning, tillfogade
en halfgalen sydstatsfanatiker, skådespelaren
J. W. Booth (se d. o., sp. 1138), som smugit sig
in i presidentens loge, honom ett sår i tinningen
medelst ett pistolskott, och L. afled, utan att ha
återfått medvetandet, 15 april på morgonen. Hans
lik begrofs på statens bekostnad i Springfield. –
L. prisas med rätta som en af världshistoriens
ädlaste karaktärer och lade under inbördeskriget
i dagen stora statsmannaegenskaper, hvilka
hans samtid kanske först efter hans tragiska död
lärde sig att till fullo uppskatta. Ej minst med
hänsyn till det ömtåliga rekonstruktionsarbetet efter
inbördeskrigets slut var L:s död i segerns ögonblick
en stor nationalolycka, och det har med rätta
sagts, att "Booth mördade den ende uppriktige och
mäktige vän sydstatsmännen hade bland sina besegrare"
(Morse). L. var lugn och kallblodig, något långsam
i att fatta beslut, men orubblig och energiskt
målmedveten vid deras genomförande. Han var i sitt
uppträdande enkel och godlynt humoristisk mot
en bakgrund af sorgbundenhet, hvilken några af
hans lefnadsskildrare härleda från en hjärtesorg i
ungdomen och som säkerligen närdes af den ensamma ställning utan
någon verkligt förtrolig vän och medarbetare han
som president fick intaga under de ansvarsfulla
krisåren. Som folklig vältalare kunde han både vara
humoristiskt slagfärdig och högstämdt gripande;
hans korta tal vid invigningen af minneskyrkogården
på Gettysburgs slagfält (nov. 1864) tillhör den
amerikanska litteraturens pärlor. Statyer öfver
L. ha rests i Chicago, Washington, Springfield
m. fl. nordamerikanska orter. – L:s Complete work ha
senast utgifvits i 12 bd 1906–07 (en mindre uppl. i
2 bd af Nicolay och Hay 1894). Hans berömda talduell
med Douglas 1858 har utgifvits bl. a. af E. E. Sparks
1908. Förnämst af de många biografierna är den af
L:s privatsekreterare J. G. Nicolay och J. Hay
utgifna, "Abraham L., a history" (10 bd, 1890;
Hay har utgifvit ett sammandrag, "A short life
of Abraham L.", 1904). L:s presidenttid skildras
utmärkt hos J. F. Rhodes, "History of the United
statcs from 1850". Bland kortare biografier märkas
sådana af C. Schurz (1891), J. T. Morse (2 bd,
1896), Ida M. Tarbell (2 bd, 1900) och A. Rotschild
(1906). Äldre och delvis okritiska, men rika på
personliga minnen äro biografier af W. H. Lamon (2
bd, 1872) och W. H. Herndon (3 bd, 1889), reviderad
uppl. 1892). En till svenska öfv. biografi af Thayer
(1886) är närmast att anse som en anekdotsamling.

– 2. Robert Todd L., son till L. 1, f. 1 aug. 1843 i
Springfield, afbröt 1864 sina juridiska studier för
att till inbördeskrigets slut tjänstgöra som kapten i
general Grants armé, blef 1867 praktiserande advokat
i Chicago, var mars 1881–mars 85 krigsminister
först i Garfields och sedan i Arthurs kabinett
samt. 1889–93 amerikansk minister i London. Han
återtog sedan sin advokatverksamhet och tillhör
styrelserna för flera omfattande affärsföretag.

1–2. V. S–g.

Lincolnfåret [linken-], engelsk långullig fårras (se
pl. II till art. Fårsläktet), som förädlats med
Leicesterrasen och på grund af sin höga ullafkastning
– 4 à 4,5 kg. pr individ årligen – är mycket omtyckt
i Australien och Argentina. J. Hillier i Buenos Aires
köpte en bagge af detta slag i England för 27,405 kr.

H. F.

Lincolnshiresvinet [li’nkan{ra-], en lokalras
tillhörande de hvita engelska svinraserna,
vid hvilkas bildande användts kinesiskt blod.

H. F.

Lincoln’s inn [Hakens i’n]. Se Barrister, Inns of
court
och Lincoln, sp. 567.

Linctus (af lat. lingere, slicka), farm., en sött
smakande, flytande medikamentform, som innehåller
riklig mängd sirap, honung e. d. Den användes ofta
i barnpraktik för att underlätta intagandet af
vissa illasmakande medikament, såsom kräkrot, olja
o. d. Linctus har simmig beskaffenhet och är ibland
ett slags emulsion. I Sv. farmakopén ingå L. oleosus,
mandeloljesaft, som utom mandelolja innehåller
altheasirap och bittermandelvatten jämte arabiskt
gummi och vatten, samt L. pectoralis, bröstsaft,
som beredes af Roséns bröstdroppar, flytande
kräkrotextrakt, sockersirap, gummislem och vatten.

C. G. S.

Lind, bot. Se Tilia.

Lind, Jenny. Se Lind-Goldschmidt.

Lind, Anders Petter, i Kustorp, riksdagsman,
hemmansegare, f. 19 april 1828 i Tanum. Göteborgs
och Bohus län, d. 8 maj 1888 i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:01 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbp/0313.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free