Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua / 581-582 (1912) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lindblad ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

juris kandidatexamen 1823 och juris licentiatexamen
1826 samt promoverades till juris utriusque doktor
1827. Efter att 1823—28 ha tjänstgjort på den
praktiska banan kallades han 1829 till docent
i juridiska fakulteten vid Uppsala universitet,
befordrades 1838 till jurisprudentise, oeconomiae
et commerciorum adjunkt samt förordnades ungefär
samtidigt af kansleren att, jämte utöfvandet af
de nämnda adjunktur åliggande förbindelserna,
offentligt föreläsa och examinera i jurisprudentia
practica. 1843—74 var L. ord. professor i kriminal-
och processrätt. Under tiden hade han utgifvit
bl. a. Om prescription enligt Sveriges lag (1827;
2:a h. o. h. omarbetade uppl. 1843), Om dråp och mord
(1832), en skrift, som invecklade honom i en ytterst
häftig strid med dåv. adjunkten, sedermera professorn
K. J. Schlyter, samt Läran om bevisning inför räita
enligt Sveriges lag (1842), af hvilka skrifter den
förstnämnda torde ega största värdet. Senare utgaf han
"Juridiska afhandlingar", af hvilka dock endast l:a
häftet utkom (1853), innehållande Om röstberäkning
vid domstolarne och 2:a uppl. af hans skrift Om laga
skifte. L. var egentligen icke en vetenskapligt
anlagd natur, hvarför ock hans vetenskapliga
verksamhet snart upphörde. Men som lärare utmärkte
han sig för skarpsinne och reda i föredraget; och i
synnerhet genom sina s. k. praktiska föreläsningar,
som bestodo i framställning och bedömande af valda
rättsfall, verkade han med framgång för det juridiska
studiets utveckling. Genom en viss häftighet i sinnet
kom han någon gång i obehagliga förhållanden till
sina lärjungar, af hvilka han var mera fruktad än
älskad. Men det är mera än sannolikt, att, i synnerhet
i början af hans bana, dessa misshälligheter hade
sitt upphof lika mycket i lärjungarnas bristande
kunskaper som i lärarens sätt att bedöma dem.
Th. R.*

Lindblad, Adolf Fredrik, tonsättare, f. l febr. 1801
i Skeninge, d. 28 aug. 1878 på Löfvingsborg
nära Linköping, uppfostrades af fosterföräldrar,
hvilkas namn han antog, och tjänstgjorde under
ynglingaåren som handelsbiträde, men visade mera
anlag för musik. Han skickades 1817 till ett engelskt
skeppsklarerarkontor i Hamburg, där han stannade
i tre år (till 1820) och i hvilken stad han erhöll
flera musikaliska och filosofiska väckelser under
"platoniska samtal" med en instrumentmakare
Heinrichs och en doktor Rothenburg. Hemkallad,
blef han för en tid bokhållare i Norrköping, men
ansågs oduglig till allt, till dess "hans själ slog
upp sina ögon" — såsom han själf uttryckte sig —
i umgänget med Bellmanssångaren Kernell, dennes
syster Sofia (sedermera L:s maka) samt deras kusin
skalden Atterbom, genom hvilken han 1823 drogs
till Uppsala. Där fick han af Haeffner den första
ordentliga undervisningen i musikens teori samt


A. F. Lindblad. Efter en oljemålning af Troili,
omkr. 1850.

erhöll i E. G. Geijer en vän och beskyddare, som
lämnade honom ett hem i sitt hus, gjorde honom till
student och lät honom debutera i sitt sällskap inför
allmänheten som kompositör (1824). Den, som dock
egentligen tog sig an honom, var änkeöfverstinnan
Malla Silfverstoipe, hvilken, då Kernell dog (1824),
öfverflyttade sin moderliga ömhet för denne på L. och
ej blott åt honom bekostade en studieresa till Berlin,
utan äfven själf följde honom dit för att öfvervaka
hans studier. Där gjorde L., med Zelter till lärare
och Mendelssohn till medlärjunge, så stora framsteg,
att han väckte den senares lifligaste beundran,
särskildt för sina harmoniska idéer ("Balders
bål"). Dessa voro ock, särskildt i den bearbetning af
tolf svenska folkvisor (öfv. af Amalie v. Helvig),
som han i Tyskland utgaf, så märkliga, att han
ej osannolikt kunde, liksom en musikalisk Sergel,
varit kallad att utföra universella reformer, som
nu i stället öfvcrtogos af andra, om han ej i likhet
med nämnde konstnär varit tvungen att återvända från
"kulturnationerna" och inskränka sin verksamhet
inom sitt eget torftiga land, där han visserligen i
nationell betydelse vunnit, hvad han till äfventyrs
förlorat i universell. Efter slutade studier inköpte
han, med fru Silfverstolpes hjälp, för 100 dukater
hemligheten af Logiers då uppseendeväckande metod för
musikundervisning, for till Paris och återvände 1827
till Stockholm, där han inrättade en musikskola,
som fortgick under hans ledning ända till 1861
(hvarefter den öfvertogs af Ivar Hallström) och
bland hvars elever må nämnas prins Gustaf och Ludvig
Norman. Då han äfven, 1828, utnämndes till lärare vid
Nya elementarskolan (han kvarstod som sådan till 1833)
med 200 rdr bankos lön, så kunde han tänka på bröllop
och hemförde 1828 sin utvalda. Därefter framflöt
hans lif i Stockholm och (från 1864) på egendomen
Löfvingsborg nära Linköping ända till hans död i
allmänhet lugnt och lyckligt, med stigande anseende
och hedersbetygelser. Dock ser det ut, som om han
smärtsamt berörts af och hans alstringslust tidtals
förlamats genom en kritisk fejd, som utspann sig i
tidningarna rörande hans kompositioner, särskildt
C-dursymfonien (1831—32), operan Frondörerna (1835)
samt 6:e häftet af hans sånger (1844), och hvarvid
han angreps af Bauck m. fl., men försvarades af
bl. a. Geijer och slutligen Spohr i Kassel, dit saken
blifvit hänskjuten. Utom det nu nämnda komponerade
L. ännu en symfoni (i D) samt hade åtminstone
under arbete ännu en opera (Blenda}. I manuskript
finnas 2 kvintetter, flera violinsonater och ett
mycket stort antal pianostycken. Utgifna äro flera
häften pianosaker, 3 violinsonater, en pianotrio,
6 stråkkvartetter (1911), 215 solosånger, cyklerna
Om vinterkväll, Drömmarne, Aftonstunder i hemmet
o. s. v. Slutligen var L. en ganska lycklig poet och
prosaist, skref själf texten till en stor del af sina
sånger, öfversatte operorna "Eden" (Mercadante),
"Leonora" (Donizetti) och "Puritanerna" (Bellini)
samt utgaf anonymt en broschyr, kallad Politisk
dilettantism eller ännu ett representationsförslag, ej
att lägga "på bordet", men "på hjertat" (1844). — L:s
utvecklingsgång och stora betydelse för den svenska
tonkonsten skola bäst framgå ur en kronologisk analys
af hans viktigaste genre cch den, där han egentligen
är stor, nämligen hans visdiktning, hvarvid den af
A. Hirsch 1879—80 utgifna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>