- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua /
597-598

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Linde ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

serande sinnelaget, utan att en helgjuten karaktär
framgått ur slitningen. Han var f. ö. allt annat än
kritiskt anlagd. Lifvet och naturen såg han genom
romantikens synglas, och idé-innehållet i hans dikter
är icke mycket betydande. - L:s skaldespråk utmärker
sig för fulltonighet och en synnerlig klarhet,
men skattar omåttligt åt förkärleken för vackra,
yppigt blomstrande uttryck och "serafiskt" abstrakta
föreställningar. Till hans bästa alster höra flera af
tillfällighetsdikterna. Sedan Tegnér hade flyttat till
Växjö, var L., före K. V. A. Strandbergs uppträdande,
Lunds representative skald. Också uppbars han högt
af studenterna. Svenska akad. tillerkände honom
tre gånger sitt andra pris. L:s förstlingsalster,
Cylinda (1824). ett romantiskt poem, som företer
alltför naivt formade reminiscenser från Byron och
Tegnérs "Axel", följdes af Månskensqvällarne (1825),
Blekingsblommor (1828), Dikter (2 bd, 1832-33),
Religiösa sånger (1843, öfv. på norska s. å.; bland
dem Sång vid jubelfesten 1830 och Christi seger,
riktad mot D. Strauss), Fosterländska sånger
(s. å.), bland hvilka åtskilliga tilltalande
bilder ur Sveriges historia förekomma, samt 18
Missionssånger (1846). Hans längre berättande eller
monologiserande dikter (Jemtlandsbruden, Elias,
Fremlingen, Missionären m. fl.) ega icke mycket
värde. Anonymt skref han noveller. L. sammanförde
utdrag ur sina litteraturhistoriska föreläsningar till
en mindre bok, Svenska sången (1832), i hvilken de
äldre skedena af handlas, men så innehållslöst och i
en så floskulös stil, att det numera endast kan väcka
förvåning. Mera fördelaktigt framstår L:s vältalighet
i Högmesso-predikningar (1849; 2:a uppl. 1855) samt
Tillfällighetspredikningar och andliga tal {1850). Han
utgaf äfven Henrik Schartans lefnad och lära (1837;
2:a uppl. 1864; öfv. till tyska 1843). L:s Samlade
vittra skrifter
, I, med lefnådsteckning, utgåfvos
1851 af P. Wieselgren. E. F-t.

Lindebladh, Gustaf Otto von, fortifikationsofficer,
f. 1670 i Stockholm, d. 1736 på Törnerum, Kalmar län,
deltog i det stora koalitionskriget mot Ludvig XIV
i Belgien på 1690-talet, antogs som lärkonduktör
vid Fortifikationskontoret 1695, blef löjtnant i
Göteborg 1700 och var med om "descenten" på Själland
s. å. samt placerades 1701 i Karlskrona som kapten
och fortifikationsbefälhafvare. Han deltog i slaget
vid Hälsingborg 1710, adlades 1715 med namnet
von L. (han hette äfven förut Lindebladh) och
utnämndes 1719 till generalkvartermästarlöjtnant
med inspektion öfver fästningarna i sydöstra
Sverige. L. byggde slutningsverket och dockan
i Karlskrona, vidtog för denna stad 1709 och
1710 provisoriska försvarsanordningar och satte
1719 Kungsholmen och Drottningskär i defension.
L. W:son M.

Lindeborg, friherreskap, som 14 maj 1653 förlänades
åt riksrådet och generalmajoren Lorens von der
Linde med succession för hans bröder. Det omfattade
141 5/16 mtl inom Hafverö, Torps, Lidens, Ljustorps,
Hässjö, Tynderö och Borgsjö socknar i Medelpad.
G. F.*

Lindefors, förr järnbruk. Se Hok.

Lindegren, Karl Johan, skald, teaterförfattare,
f. 1770 i Lindesberg, d. l maj 1815, af slag,
i Stockholm, inskrefs som student i Uppsala 1781,
aflade filos. magisterexamen 1791 och ingick som
e. o. kanslist i Kanslikollegium, men vann där ingen
befordran. Han väckte uppmärksamhet, då han 1795 fick
å Dramatiska teatern uppförda komedien Den blinde
älskaren
, där hjälten, en urspr, lättsinnig baron
med godt hjärta, låtsar sig vara blind för att profva
styrkan af sin utkorades kärlek, och dramen Den
försonade fadren
, som behandlar en brytning mellan en
far och hans förrymda dotter, hvars make, en målare,
beveker svärfadern med sina rörande taflor och som
blef i hög grad omtyckt och ända in på 1820-talet
bibehöll sig på Stockholms-scenen (den trycktes
s. å. samt öfverflyttades till ty. och da.). L. fick
nu en gynnare i dåv. andre direktören vid k. teatern,
Edelcrantz, som 1796 skaffade honom anställning som
teaterns sekreterare. Men ett ohjälpligt lättsinne
synes snart nog undergräft L:s ekonomiska ställning
och slutligen alldeles neddragit honom i den svåraste
belägenhet. Emellertid fortfor han att arbeta för
den dramatiska scenen, i det han dels författade
åtskilliga stycken, dels lämnade nio öfversättningar
(1799-1801). Med General Eldhjelm (uppf. 1800),
Lycksökaren (s. å.), hvars hjälte är en förlorad
son, som trots sina utsväfningar dock ej har ett
brottsligt hjärta, Kärlek och hemsjuka (s. å.),
Doktor Petit eller operationen (1803) och Skyddsängeln
(s. å.) anslog L. dels nya tonarter, dels samma som
förut och blef en mycket populär teaterförfattare,
företrädesvis i den Kotzebueska skolans smak,
särskildt fullföljande dess känslosamhet. Genom hans
giftermål, 1801, och tillträdet till en egendom, som
han ärfde, men om hvilken process uppstod, inträdde
en lugnare tillvaro för honom, som dock ej varade
länge. Han utgaf nu i 3 dlr sina Samlade arbeten
(1805-07), som dock aldrig fullbordades (2:a uppl. af
d. I utkom 1851). De innehålla, utom de flesta af hans
originalstycken för teatern, lyriska utgjutelser,
några visor o. d., men knappt flertalet af hans på
sin tid omtyckta jakobinska och dryckesvisor, hvilka
under dåv. pressförhållanden ej fingo se dagen. -
Med 1809, då hans skilsmässa från hustrun egde rum,
vidtager det sista skedet af hans lif, som han mest
framlefde i bysättningshäktet, författande rimmerier
af allehanda slag. Då den nya skolans män angripit
honom i "Polyfem" i skildringen af tidens dramatiska
litteratur, svarade han (1810) med ett flygblad, men
drog det kortare strået och förlöjligades sedan flera
gånger i fosforisternas stridsskrifter. Bland de visor
och andra stycken, som han från gäldstugan utgaf,
märkes Tyska prosten (1813), en ledigt skrifven,
men nästan planlös "saga". Bekanta voro ock på
sin tid sångerna till hans hustru (1809): "Farväl
Sofi, vi se hvarandra åter" och "Suckar, böner,
tårar" etc., hvilka länge trycktes och afskrefvos i
"visböcker". G. Ljunggren har framhållit den stora
andel tidsförhållandena och den gängse, hufvudsakligen
från Rousseau stammande, sentimentaliteten egde i
L:s öde. Det mest betecknande draget i L:s poetiska
skaplynne är dess smidighet och eftergifvenhet för
de mest skilda intryck, hvarigenom det fullkomligt
motsvarade hans karaktär soin människa. Han
efterbildade än Silverstolpes sagor ("Borgmästaren
och oxarne", ett af hans längst ihågkomna stycken),
än fru Lenngrens grotesker, än Franzéns naiva idyller
och misslyckades sällan. Till och med i ballader,
musik-lyriska fantasier o. d. försökte han sig. Hans
poetiska egendomlighet - ett frändedrag med Lidner -
är en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:01 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbp/0327.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free