- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua /
641-642

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lindman ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

programmet allmän rösträtt med proportionella val till
båda kamrarna. På grund af vänsterpartiernas öfvervikt
vid de allmänna valen begärde han 30 sept. 1911
sitt entledigande och afgick 7 okt. jämte hela den
öfriga ministären (som flera gånger rekonstruerats
och af hvars ursprungliga ledamöter endast tre då
stodo kvar vid L:s sida) samt återvände till enskild
verksamhet (från generaldirektörsämbetet hade han
tagit afsked 1908).

Både som riksdagsman och regeringsmedlem ha för L. de
kanske mest framträdande dragen varit stor energi
och verksamhetslust, rask beslutsamhet och fyndighet
samt en den praktiske affärsmannens förkärlek för
aktuella realiteter. Som statsminister torde han
i stor utsträckning ha satt sin viljas prägel på
hela ministärens verksamhet samt bestämmande och med
personligt arbete ingripit i åtskilliga andra frågor
än dem, där han som kontrasignant eller eljest i det
yttre personligen mera framträdt. De frågor, hvari han
som statsminister torde ha inlagt det mesta personliga
arbetet, ha varit rösträttsfrågan och norrbottniska
malmfältsfrågan såväl vid deras förberedande
som vid deras genomdrifvande. I rösträttsfrågan
accepterade han 1907 sammanjämkningsförslaget med dess
genomgripande afvikelser från regeringsförslaget och
satte in i Första kammaren stor kraft på brytandet af
motståndet mot sammanjämkningsförslaget. I arbetet
på den norrländska malmfältsfrågans lösning kom
han tidigt att verksamt deltaga, och den slutliga
lösningen hade föregåtts af mångårigt och ansträngande
arbete från hans sida. Hösten 1901 tillkallades han
jämte andra af K. M:t för att afge yttrande rörande
malmfälten. Som statens ombud afslöt han 1902 ett köp
af såväl Kirunavaarabolagets som Gällivarebolagets
grufvor i samband med en utarrendering på längre
tid. De fullständigt utarbetade kontrakten antogos
af bolagen och blefvo af dåv. regering godkända
i princip, men framlades aldrig för riksdagen, då
man misströstade om deras antagande. Det sålunda
utarbetade förslaget var det första försöket till
frågans lösning och skulle enligt L:s uppfattning
ha för staten varit vida fördelaktigare än något
annat senare framkommet. Motståndare 1906 till
Staaffska regeringens förslag i frågan, uppgjorde
han den k. proposition, som antogs 1907. Bland
de många stora ekonomiska fördelar, som han ansåg
vinnas genom denna uppgörelse, säkerligen en af de
största staten någonsin ingått, vore icke den minsta
den, att staten blefve egare till hälften af de två
största malmfälten och ensam egare af flera samt att
därigenom utlänningar så godt som absolut förhindrades
att lägga under sig de kolossala malmrikedomarna. 1908
kompletterades lösningen genom Svappavaaraköpet. Under
de unionella förvecklingarna 1905 sökte L. inom sitt
parti och i särskilda utskottet verka för unionens
upprätthållande. Som sjöminister gjorde han genast
allt för att få flottan krigsberedd samt dref upp
genom sina fartygsbeordringar flottafdelningen på
västkusten till en styrka af 45 fartyg. Flottans
förläggning vid Strömstad anses ha utöfvat ett
visst inflytande på Karlstadsförhandlingarna. I
Grisbådafrågan (se Grisbådarna) nedlade L. mycket
personligt arbete, var med om en skiljedom och ansåg
frågan ej vara af natur att från svensk sida påkalla
några "allvarligare åtgärder". Härför ansattes han hårdt
i Första kammaren, men genomdref sin vilja, hvarefter
frågans fullständiga utredning blef för honom en hederssak.
I Ålands- samt Nord- och Östersjötraktatsfrågorna tog han
liflig del. Vid den s. k. Norrlandsfrågans behandling var
han i kommittén och i riksdagen motståndare till
förbudslagstiftning mot bolags fastighetsförvärf
(1906), däremot som kommittéreservant och
motionär (1905) anhängare af en inskränkning af
egostyckningsrätten. Härutinnan framlade K. M:t
förslag och fattade riksdagen beslut 1909 ang. den
definitiva lagstiftningen rör. inskränkning i
egostyckningsrätten. S. å. biföllos de kungliga,
1907 och 1908 fallna förslagen rör. arrende-
och uppsiktslagar äfvensom k. förslaget om
upplåtande af odlingslägenheter å de norrländska
kronoparkerna. Förefallande kommunikationsfrågor,
såsom ångfärjeförbindelsen med Sassnitz,
Trollhätte-kanalen, Ofotenbanans elektrifiering,
järnvägar etc. ha omfattats af honom med stort
intresse. En i sällskap med civilministern Hamilton
företagen studieresa till Värmland, Dalsland och norra
Bohuslän för Inlandsbanefrågan (se Inlandsbanan)
resulterade dels i, att den tilltänkta banan genom
Värmland säkerligen ej blir af, utan ersättes af
flera, dels bred-, dels smalspåriga banor (hvartill
riksdagen 1911 anvisat en särskild lånefond),
dels i, att banan bygges n. om Ströms vattudal
efter en enklare typ, hvarigenom kostnaderna kunna
väsentligt nedbringas. Bland öfriga betydelsefullare
frågor, hvari L. spelat en mer ingripande roll,
äro genomdrifvandet af beslutet om byggande af ett
större pansarfartyg ("F-båten") 1911, tvistefrågan
ang. tillämpningen af § 46 R. O., hvarvid tre af
ministärens medlemmar (E. Trolle, A. Petersson
i Påboda och G. V. A. Roos) voro af olika mening
med L. och i mars 1909 lämnade sina platser, som
snart fylldes, och förslagen till arbetsaftalslagar
(1910–11). Vid de stora hotande arbetskonflikterna och
lockoutförklaringarna 1908 tillkom på hans initiativ
den stora medlingskommissionen, som under envoyén
E. Günthers ordförandeskap slutligen lyckades
åvägabringa en öfverenskommelse. Regeringens mycket
olika bedömda taktik under händelsernas utveckling
i anledning af storlockouten och storstrejken 1909
bestämdes af honom, som följde förloppet med oafbruten
personlig uppmärksamhet och under fast beslut att
framför allt upprätthålla ordningen. Ett mera aktivt
eller tidigare ingripande för att "pressa i hop"
de stridande parterna hade enligt hans uppfattning
varit oklokt och icke egnadt att förebygga stridens
snara återupptagande. Bland öfriga frågor, hvilka han
som statsminister på det ena eller andra sättet tagit
mera personlig del i eller intresserat sig för, ha
varit prästlöneregleringen (1908–10), prästvalslagen
(1909), aktiebolagslagen (genomdrefs af honom i
Första kammaren 1910), sjukkasselagarna (s. å.),
egnahemsfrågorna etc. Särskildt torde läggas märke
till det nära förhållande, som utvecklades emellan
landtmannapartiet och nationella framstegspartiet samt
L. som regeringschef. Som i viss mån betecknande för L:s
och hans ministärs initiativlust torde äfven kunna betraktas
det ovanligt stora antalet tillsatta kommittéer (bortåt ett
par hundra) och afgifna k. propositioner (elfva hundra).
Bland de förra voro den stora försvarskommittén (1907–10)
och arbetsaftalskommittén af 1907, hvars hastiga upplösning
1909 väckte uppseende. Därjämte inrättades Civilkommissionen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:42:17 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbp/0349.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free