Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lindström ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
såsom uppritning af rät- och krokliniga figurer,
ytmönster, skalor, kägclsnitt och andra kroklinjer
m. m.
2. Projektionsritning, medelst hvilken föremål
i rymden af bildas, projicieras, på en yta, som
i allmänhet är ett plan. Huru denna afbildning
under olika förhållanden skall utföras äfvensom
sambandet mellan originalet i rymden och dess
afbildning utgör föremålet för afbildnings-
1. projektionsläran. Som en särskild gren af
geometrien benämnes denna afbildningskonstens teori
också be-skrifvande geometri. Tänka vi oss från ett
föremåls väsentliga punkter parallella strålar dragna
mot ett plan, så bestämma dessa projektionsstrålars
skärningspunkter med planet en bild, en projektion,
som på grund af strålarnas parallellitet kallas
parallellprojektion. Äro projektionsstrålarna
dessutom vin-kelräta mot bildplanet, uppstår en
ortogonal projektion, eljest en sned 1. klinografisk
projektion. Yid den vanligaste och för tekniska
ritningar allmänna anordningen användas två
mot hvarandra vinkelräta projektionsplan, det
ena horisontalt, det andra vertikalt, på hvilka
föremålet projicieras medelst mot planen vinkelräta
strålar. Man erhåller sålunda på det horisontala
planet en planritning, horisontalprojektion,
på det vertikala planet en samhörig höjdritning,
vertikalprojektion. Ofta införes ännu ett tredje, mot
de båda förra vinkelrätt projektionsplan, på hvilket
framställes en sidoritning, sidoprojektion. Men då
våra ritbräden icke äro vinkelformiga, utan plana,
så tänkes vidare, efter skedd projektion, det ena
projektionsplanet vridet kring skärningslinjen med
det andra, tills det sammanfaller med detta senare,
och man erhåller två eller tre samhöriga bilder
i ett enda plan, konstruktionsplanet. Denna
afbildningsmetod, medelst horisontal- och
vertikalprojektioner, har uråldriga anor. Redan de
gamle egypterna, tusentals år f. Kr., måste ha känt
densamma, grekerna använde den för konstruktion
af sina stensnitt, och i den romerske arkitekten
Vitruvius bok öfver byggnadskonsten (skrifven
omkr. 13 f. Kr.) heter det i 2:a kap:s 1:a bok:
"Af afbildningssätt, hvilka grekerna kalla ideai,
ges det följande: planritning (ichnographia),
höjdritning (orthographia) och perspektivisk ritning
(scenographia)." Emellertid erhöll metoden först
genom den store franske matematikern G. Monge (i det
epokgörande arbetet "Lecons de géométrie descriptive",
1795) sin fullständiga vetenskapliga grundval,
hvadan densamma i den nyare deskriptivgeometriska
litteraturen ofta benämnes Monges metod. Bland
öfriga parallellprojektiviska afbildningsmetoder
må särskildt nämnas axonometrien, vid hvilken
ett föremåls bild bestämmes genom bilderna af
dess punkters tre koordinater i ett rätvinkligt
axelsystem. Bildplanet antages lutande mot de tre
koordinataxlarna och projektionsstrålarna vanligen
vinkelräta mot bildplanet. Den axonometriska metoden
har liksom vissa klinografiska metoder den fördelen
framför vanlig projektionsritning, att bilderna bli
mera "åskådliga", påminnande om perspektivbilder,
meri likväl medge omedelbart uppmätande af längder
i hufvuddimensionernas riktning, hvilket icke
låter sig göra med de perspektiviska bilderna. Äro
de projektionsstrålar, som tänkas dragna från
föremålets punkter mot bildplanet, icke parallella,
utan sammanlöpande till ett i ändligheten befintligt
projektionscentrum, uppstår den allmänna centralprojektionen.
Ett särskildt specialfall af centralprojektion är perspektivbilden,
där centrum tänkes motsvara människoögat och
vid hvars framställning därför hänsyn tages till
ögats fysiologiska beskaffenhet. Medan de vanliga
ortogonala bilderna på två vinkelräta projektionsplan
finna sin hufvudsakligaste användning för tekniska
ändamål, är perspektivbildens uppgift att hos
åskådaren i framkalla ett intryck liknande det,
som åstadkommes af verkligheten. Härmed är också
perspektivbildens betydelse och användbarhet för
konstnärliga ändamål bestämd. Om lineartecknmgen
som undervisningsämne i skolorna se T e c k n i n g.
P. H-s.
Lineartaktik (linjartaktik). Se Fotfolk, sp. 982, och Linje 4 a.
Linearteckning. Se Linearritning.
Line engraving [lain ingrévin]], eng., detsamma som
gravure an bnrin. Se Grafstic kelblad.
Lineär (se Linear), mat., kallas en storhet, som
eger blott en enda dimension (längd). En ekvation
eller en funktion kallas lineär med hänsyn till vissa
däri ingående variabla eller obekanta storheter,
om dessa storheter icke förekomma med högre gradtal
än 1. Så är t. ex. ekvationen
ax + by + cz2 = O
i afseende på x och y en lineär ekvation,
hvilket däremot icke är fallet i afseende på z. En
differentialekvation kallas lineär, om den beroende
variabeln och alla dess derivator ej äro af högre
gradtal än 1. Så är t. ex. ekvationen
d2-// .dy
- - + x - + x-y = O d x- ax
en lineär differentialekvation. - Med lineär
substitution förstås införande i en ekvation eller
funktion af en ny variabel, som är förbunden med
den ursprungliga genom en lineär ekvation. - Med
lineärt problem menade de grekiske matematikerna ett
geometriskt problem, som hvarken medelst räta linjen
och cirkeln eller med tillhjälp af koniska sektioner
kunde lösas.
(I. F.)
Lineära blixtar (se L i n e a r), meteor. Se Blixt.
Llneär dilatationskoefficient (se Lineär), fys. Se Dilatation.
Lineär hastighet (se Lineär), mek. Se Hastighet.
Lineär substitution, mat. Se Lineär.
Lineärt jordskalf (se L i n e a r), geol. Se J o rdskalf, sp. 162.
Lineärt problem, mat. Se Lineär.
Linfamiljen, bot. Se Linaceæ.
Linfrö. Se L i n.
Linfröextrakt. Se Hemliga medel.
Linfrökakor, återstoden af linfröna sedan
deras innehåll af fett uttagits, är ett högt
värderadt fodermedel, med 28–40, vanligen omkr. 30
proc. ägghviteämnen, föga mindre af lätt smältbara
kolhydrat samt fett i växlande mängd efter det sätt,
hvarpå oljan uttagits. Då detta skett genom pressning,
innehålla kakorna vanligen fett till omkr. 8 proc. af
sin vikt, efter extraktion med fettlösningsmedel
blott hälften så mycket fett. Pressåterstoderna
komma vanligen i handeln som linf rökakor, efter
extraktion däremot som linfrömjöl. Dessa
fodermedel användas i synnerhet åt ungdjur och åt
sjuka djur på grund af sin milda beskaffenhet och
frihet från alla skarpa eller retande beståndsdelar.
H. J. Dft.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
