Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lindström ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tände på den organiska ekonomien och vikten af
rörelser för botande af sjukdomar. Ehuru flera
teoretiska grundsatser uttalades i samma riktning
(t. ex. af Tissot, 1781, J. Bugh, 1794), ehuru på
flera ställen vissa former af den mekaniska metoden
(gång, ridt, fäktning, dans) praktiskt tillämpades
och stundom kröntes med lycklig framgång i vissa
sjukdomar, vann den egentliga gymnastiken dock ej
någon sammanhängande utveckling eller något större
intresse, förrän, som tysken J. Schreiber säger,
"den snillrike icke-läkaren i Sverige skapade den
moderna rörelseterapien och hans skarpsinniga lära
spred sig till Tyskland, England och andra länder".
Det är antagligt, att L. tog intryck af det nyvaknade
intresset för vetenskapen och gymnastiken, men den
egentliga grunden till hans skapelse inom gymnastiken
är dock att söka i hans egendomliga snille. Tidigt
mognade hos honom tanken, att kroppsöfningar utöfva
ett stort inflytande på den mänskliga organismen och
att en harmonisk utbildning af kroppens enskilda delar
bör utgöra en viktig beståndsdel i folkuppfostran. Han
studerade den grekiska och fornnordiska gymnastiken,
och för att söka samt lägga den rätta grunden till
rationell gymnastik tvekade han ej att vid mogna
mannaåldern studera vissa till läkaren hörande
vetenskapliga discipliner. Det stod klart för hans
tanke, att gymnastiken tillhörde ej blott enskilda
personer eller korporationer, utan var en sak för
hela folket. Men det kostade honom en svår strid
mot fördomar och okunnighet för att göra detta
klart äfven för andra. 1813 vände L. sig till den
1812 tillsatta uppfostringskommittén med förslag om
en utbildningsanstalt för gymnastiklärare. Detta
förslag tillstyrktes och befordrades med stor
hastighet af nämnda kommitté. Tidigare hade han
vändt sig till universitetskanslern med en liknande
framställning, men erhöll då det bekanta svaret att
"gycklare och lindansare ha vi nog förut". Mot detta
nedslående afslag stod en orubblig viljekraft, och
1813 utverkade L. genom det förtroende han väckt
hos uppfostringskommittén och dess sekreterare
Jakob Adlerbeth samt hos Götiska förbundets
mera framstående män, att genom k. förordn,
af 5 maj s. å. ett gymnastiskt centralinstitut
upprättades i Stockholm. Hela dess tjänstepersonal
bestod till en början af honom själf. Åren 1806-36
utgöra den egentliga tidsramen för hans gymnastiska
verksamhet. På grunderna af anatomien och den då ännu
föga utvecklade fysiologien framställde han i enkla
och bestämda drag de viktigaste allmänna lagarna
för ett rationellt och omfattande system för bruket
af människans rörelser till gymnastiska ändamål för
både sjuka och friska, äfvensom för vissa handvapens
användning i noga beräknad öfverensstämmelse med den
unge, friske mannens behof af kroppslig utveckling
till ökade krafter och förbättrad form. Hans första
ledande och ständigt följda grundsats blef därför
att söka ett urval af verksamma former, hvilka efter
olika individuella behof tillfredsställde bestämda
kraf, motsvarande de enklaste mekaniska, anatomiska
och fysiologiska lagarna. Därför antog han endast
det, hvars verkan kunde åtminstone empiriskt utrönas
tillräckligt för att ega rätt till användning. Denna
principiella och nyktra eklekticism skiljer honom
skarpast från nyare, utländska "system", som ha
gymnastik till föremål. Den skiljer honom ännu
bestämdare från akrobaters ensidiga syften och
teatraliska uppträdande. I afseende på fysiologien äro
hans med ett förvånande skarpsinne samt ett otroligt
ihärdigt och försiktigt arbete vunna empiriska
uppdaganden och därpå stödda föreskrifter så mycket
märkligare, som de i många väsentliga fall först af
nu lefvande fysiologers metodiska undersökningar ha
kunnat bekräftas. Åtskilliga andra kvarstå ännu som
blott empiriska fakta, utan nöjaktig förklaring af
rent fysiologisk art.
L. fördelade gymnastiken i fyra större grenar
efter dess olika användning för friska och
sjuka människor: 1. pedagogisk gymnastik,
2. vapenföring (militärgymnastik), 3. sjukgymnastik
(medikalgymnastik) och 4. estetisk gymnastik. I
rörelsernas allmänna indelning följde han närmast
forntidens och antog därför aktiva rörelser, passiva
rörelser och s. k. blandade former. I vissa fall
lade han synnerlig vikt på den största möjliga
"korrektion" och bestämdhet samt angaf ofta felen
mot den rätta, afsedda formen. För att befordra
precisionen och enkelheten i de tre slagen af rörelser
vidtog han flera olika åtgärder af karakteristisk
prägel. Den väsentligaste, men ännu ej nog allmänt
antagna bestod i att skarpt skilja den föregående
ställningen från den därur gående rörelsen af
blott en kroppsdel eller hela kroppen. Ehuru till
det yttre mycket olikartade, samlades de empiriskt
vunna formerna till vissa hufvudsakliga ändamål,
som äro för "den mekaniska agenten" (såsom han
kallade gymnastiken) mera tillgängliga än för andra
medel. Spetsen af denna koncentrerade, men alltid
försiktigt och progressivt anordnade samverkan
emellan mer eller mindre olika former riktades på
skiljaktiga sätt, efter individuella behof, mot
de två i bröstet inneslutna hufvudsakliga organen,
lungan och hjärtat. Detta förfarande gällde som en
bestämd hufvudsak i både frisk- och sjukgymnastik
och beror merendels i första hand på rätt valda och
rätt följda föreskrifter angående ställningen. I sina
generaliserande klassifikationer af rörelsernas olika
verkan på skiljaktiga organ eller "organgrupper"
sätter han dock främst inflytandet på nerv- och
blodsystemet, såsom det allmännaste gemensamma målet
i de mest olikartade fall och äfven som bestämmande
gränserna för gymnastikens hela omfattning. Detta
allmänna mål och denna hänsyn till "nerv och
kärl" synas praktiskt tillämpade i den af honom
grundlagda metoden och uttalas i uppställningen af
hans efterlämnade, af honom ej fullbordade skrift,
Gymnastikens allmänna grunder (1834, tr. 1840; ny
uppl. 1866). Två reglementen, i "linjegymnastik och
bajonettfäktning", hvilka afse att för soldaters
öfningar skaffa en nödfallsutväg under de mest
otjänliga förhållanden ute på fritt fält utan allt
slags redskap, utkommo 1836. Man har däraf dragit den
slutsatsen, att han förkastade redskapens bruk. Detta
är oriktigt, men han förordade enkelhet.
Hela den lingska gymnastikens tekniska omfångar
så vidlyftigt, att oaktadt mycken flit af hans
in- och utländska efterföljare den beskrifvande
delen ännu endast styckvis blifvit framställd. Om
sjukgymnastiken ha tre handböcker utgifvits af läkare,
engelsmannen Roth, tysken Neumann och svensken
T. J. Hartelius. En hel, planmässig framställning
i bilder och beskrifningar kunde trots förnyade
påminnelser ej åstadkommas under det första och mest
maktpåliggande utvecklingsarbetet, hvilket just till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
