Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua / 691-692 (1912) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Linköping-Ringstorps järnväg ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fig. 6. Linköping på 1690-talet, efter Sueciæ-verket. (De mest framträdande byggnaderna äro, från vänster räknadt, slottet, domkyrkan med klockstapel, rådhuset och S:t Larskyrkan.)

marknadsplats, ehuru i senare hänseendet underlägset
Söderköping. Redan på 1100-talet fanns där
biskop. Till stadens äldsta minnen hör kyrkomötet
i L. 1152 (se Kyrkomöte 1). På 1280-talet grundlades
i L. ett franciskankloster, om hvars läge man ej är
säker (det vann aldrig någon större betydelse;
se uppsats af P. G. Berggren i "Meddelanden från
Östergötlands fornminnesförening" 1908); omkr. 1300
nämnes ett helgeandshus och vid medeltidens slut
åtminstone 2 kapell utom dem, som torde ha funnits
inom kyrkorna. Biskopsstolen var troligen den rikaste
och kapitlet det talrikaste i Sverige. Genom Gustaf
Vasas reduktion förlorade den förra sin förmögenhet,
och stadens välmåga stördes under 1500-talet af
kriget med danskarna (af fruktan för dessa brände
borgarna själfva sin stad 1567) samt inbördeskrigen
och striderna mellan Sigismund och Karl. Slaget
vid Stångebro (1598) utanför staden (till minne
hvaraf en sten rests å Gumpekulla backe), hvilket
gjorde slut på dessa, samt dess epilog, riksdagen
i Linköping och dess blodsdomar (se Linköpings
blodbad), äro stadens sista egentligen historiska
minnen. Endast med svårighet hämtade sig staden efter
1567 års brand. Johan III stadfäste 1571 stadens gamla
privilegier och gaf borgarna åtskilliga friheter,
på det staden förr skulle stå upp igen.

Genom k. br. 30 sept. 1910 förordnades, att S:t Lars
socken med det därinom belägna municipalsamhället,
som bildas af Ladugårdsbacke m. fl. lägenheter,
skulle med 1911 års ingång i kommunalt, administrativt
och judiciellt hänseende införlifvas med staden. I
ecklesiastikt hänseende skall tills vidare, intill
1 maj 1919, ej annan ändring ske, än att i fråga om
folkskoleväsendet S:t Lars’ församling skall anses som
en till staden hörande församling, samt att frågor
om ordnande och fördelning af begrafningsplatser
samt afgiften för dem jämte hvad därtill hör
skola behandlas som en för domkyrkoförsamlingen
och S:t Lars’ församling gemensam angelägenhet. Det
inkorporerade området omfattar en areal af 5,405 har
med, som nämnts, en folkmängd af 4,008 pers. S:t Lars’
församling, till hvilken det lifliga industrisamhället
Tannefors hör, omger staden på alla sidor. Genom
ifrågavarande sammanslagning kommer staden att ligga
å ömse sidor om Stångån. De olika delarna af staden å
ömse sidor om ån förenas genom Stångebro. Tannefors,
med egen station vid Östra centralbanan,
har flera industriella anläggningar, bland
hvilka märkas A.-b. svenska järnvägsverkstädernas
anläggning för förfärdigande af järnvägsvagnar. Bland
öfriga industriella anläggningar af betydenhet
inom S:t Lars’ församling märkes Nykvarns bindgarnsfabrik.

Linköping–Ringstorps järnväg. Se Mellersta
Östergötlands järnväg.

Linköpings blodbad kallas den blodiga förföljelse, som
hertig Karl (se Karl 3, svenska konungar, sp. 950)
20 mars 1600 i Linköping lät öfvergå åtskilliga
personer, som under inbördeskriget tillhört Sigismunds
parti. Om den därvid anställda rättegången se Banér 2.
De vid detta tillfälle afrättade voro,
med iakttagande af den ordning, hvari de undergingo
sitt straff, riksråden Gustaf Banér, Erik Sparre,
Sten Banér och Ture Bielke samt en medlem af
krigsbefälet, Bengt Falk. På Järntorget framför
Högre allmänna läroverket äro i en ring anbragta
röda stenar, som sägas utmärka afrättsplatsen.
S. B.

Linköpings domkyrka är en af Nordens största, skönaste
och intressantaste medeltidsbyggnader. På ett sällsynt
ingående sätt kan dess historia studeras i urkunderna
och i monumentet själft. I ett påfvebref af 1232
säges det, att biskop Bengt med stor kostnad och prakt
påbörjat uppförandet af kyrkan. Ornamenten i dennas
äldsta delar visa äfven en slående öfverensstämmelse
med utsmyckningen i de partier af Mariakyrkan i Visby,
hvilka ansetts åsyftade i uppgiften om en ombyggnad,
efter hvilken invigning af templet skett genom samme
biskop Bengt 1225. Detta första skedes arkitektur
synes ha hämtat förebilderna från Tyskland. Då
arbetet fortsattes af den närmaste efterträdaren,
biskop Lars, omkr. 1200-talets midt, spåras ett
tydligt inflytande från den engelska konsten. Under
denna period inträffade öfvergången från den först
afsedda basilikala anläggningen med högre midtskepp
och lägre sidoskepp till hallkyrka med tre jämnhöga
skepp. Nu byggdes sidomurarna ut till en längd af 36
m. på båda sidor med blindarkader i innerväggarna
och däröfver knektar. Mot slutet af 1200-talet
uppfördes två pelarpar, det ena af rund form, i en
omisskännligt gottländsk stil. Under förra hälften af
1300-talet fullföljdes arbetet på långhuset, som då
erhöll sin afslutning mot v. Den rika utsmyckningen
af väggarkader och pelare visar hän på ett inflytande
från England öfver Norge, hvilket

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>