- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua /
697-698

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Linköping-Ringstorps järnväg ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

697

Linnæa–-Linné

hängande blomma, hvars foder är femdeladt och
hvars krona är sambladig, klocklik, grundt,
men något olikformigt femklufven, rödlätt,
välluktande. Ståndarna äro 4, tvåväldiga och
frukten urspr. trerummig, men genom felslagning
vanligen enrummig och nötlik. Linnés ört, linnéa,
Linnæa borealis L. (se fig.), som föres till
fam. Caprifoliaceæ, är af många skalder besjungen
för sin enkla skönhet och sin ljufliga mandeldoft,
som under den ljusa högsommarnatten kännes vida
i nordens djupa skogar, linneans rätta hemvist,
där den trifves väl i mossan under barrträdens
skugga, på ställen, där ofta inga andra växter kunna
fortkomma. Linnean upptäcktes och namngafs först af
en bland "botanikens fäder", J. Bauhinus (1673), och
erhöll sedermera växlande namn, tills J. F. Gronovius
(d. 1762), mästaren Linné till ära, gaf denna allas
älsklingsört det namn, som den bär och sannolikt
kommer att behålla. Äfven Sveriges allmoge har fäst
sin uppmärksamhet vid linnean och har användt dess
bladbärande refvor dels omedelbart, dels i form af
dekokt till omslag å giktbrutna, värkande leder samt
vid vrickningar och försträckningar. Denna användning
har gett anledning till flera allmogenamn på örten,
såsom i Västerbotten rohaltagräs och stighåltgräs (mot
"hälta" i "ron" eller i gången) och i Östergötland
vregräs (vridgräs), emedan refvorna lindades eller
lades om vridna eller vrickade leder. Släktet Linnæa
omfattar 12 arter i norra halfklotets tempererade och
kalla trakter; flera arter af sektionen Abelia odlas
i växthus. Se V. B. Wittrock, "Linnæa borealis L. En
mångformig art" (1907). O. T. S. (G. L-m.)

Linnæa, internationell botanisk bytesförening. Se
Hyltén-Cavallius 1.

Linnæa borealis, en poetisk kalender, som utgafs af
K. J. Bergman och B. E. Malmström 1840 och 1842.

Linnæit, miner. Se Brandt, G., sp. 1478, och Koboltkis.

Linnæus. 1. Carolus L. Se Linné 1. - 2. Samuel L.,
yngre broder till den föregående, f. l maj 1718, d. 20
juni 1797, blef kyrkoherde i Stenbrohults socken i
Kronobergs län 1749 efter sin fader och prost 1777
(se Biskötsel). 2. C. Lmn.

Linnankoski. Se Imatra, sp. 431.

Linnankoski, Johannes, finsk författare. Se
Peltonen, V.

Linnarsson. 1. Nils Josef L., teolog, f. 10 sept. 1833
i Hvarfs socken, Skaraborgs län, d. 4 jan. 1904 i
Skara, blef student i Uppsala 1852, filos. doktor,
teol. kandidat och docent i dogmatik 1864, prästvigd
1866, teol. adjunkt och kyrkoherde i Uppsala-Näs
1867, kyrkoherde i Falköping 1874, kontraktsprost
1876 och domprost i Skara 1889. L. blef teol. doktor
vid jubelfesten i Uppsala 1877. Som biskop Beckmans
ställföreträdare bevistade han kyrkomötet 1893. Af
trycket utgaf han Thomas af Aquino såsom moralteolog
(1867), Om skapelsen och försynen. Aforismer (afh. vid
prästmötet i Skara 1878) samt en mängd artiklar
i "Theologisk tidskrift", hvaraf han var en af
redaktörerna 1868-. 70 (tills, med M. Johansson och
Th. Norlin) och 1871-75 (tills, med M. Johansson). Hans
ståndpunkt var den i Uppsala då för tiden dominerande
lågkyrkliga. Som teolog visade han på senare tid
liberala tendenser.

2´. Jonas Gustaf Oskar L., den föregåendes
kusin, paleontolog. geolog, f. 24 nov. 1841
i Falköping, d. 19 sept.’ 1881 i Sköfde, blef
student i Uppsala 1857, filos. kandidat 1866,
filos. doktor s. å., kallades 1869 till docent
i geologi och mineralogi vid Uppsala universitet
och anställdes s. å. som paleontolog och geolog
vid Sveriges geologiska undersökning. Som sådan
företog han forskningsresor inom olika delar af
Sverige och Norge samt 1872, med understöd af
statsmedel, en vetenskaplig resa till Böhmen och
östersjöprovinserna. Han var sekreterare i Geologiska
föreningen i Stockholm 1877-febr. 1881. Ehuru L. först
jämförelsevis sent började bedrifva geologiska och
paleontologiska studier, utöfvade han dock stort
inflytande på dessa vetenskapers utveckling inom
Sverige. Orsaken därtill låg dels uti hans grundliga
och noggranna arbetsmetod, dels äfven i en skarp blick
för iakttagelser i naturen, hvartill kom en mycket
vidsträckt beläsenhet inom hithörande område. Och
slutligen riktade han sin uppmärksamhet åt ett
verksamhetsfält, som dittills icke till någon större
omfattning blifvit kultiveradt hos oss, nämligen
en mera detaljerad stratigrafisk-paleontologisk
utredning af silurlagren. Redan hans första större
arbete, Om Vestergötlands cambriska och siluriska
aflagringar
(1870), kan i detta afseende anses
grundläggande, och sedan blef det hans uppgift
att i olika delar af landet fullfölja samma slags
undersökningar. Det var just den omständigheten,
att han i sina paleontologiska arbeten aldrig
förbisåg det stratigrafiska, som gaf dem så stor
betydelse för Sveriges geologi. Han åtnjöt äfven i
utlandet, både på denna och andra sidan Atlanten,
ett välförtjänt anseende inom den vetenskapliga
världen. L. författade mellan 40 och 50 större och
mindre uppsatser af geologiskt eller paleontologiskt
innehåll, af hvilka de flesta äro publicerade af
Vet. akad., Sveriges geologiska undersökning och
Geologiska föreningen. Utom den ofvan anförda må
nämnas Öfversigt af Nerikes öfvergångsbildningar,
On the brachiopoda of the Paradoxides beds of
Sweden, Berättelse om en vetenskaplig resa
till Böhmen och ryska Östersjöprovinserna 1872,
Om faunan i lagren med Paradoxides ölandicus,
Jordskalfvet i mellersta Sverige den 2 Febr. 1879,
De undre Paradoxideslagren vid Andrarum,
Iakttagelser öfver de graptolitförande skiffrarna
i Skåne
och Om faunan i kalken med Conocoryphe
exsulans.
Jfr A. G. Nathorst, "Om G. L. och
hans bidrag till den svenska kambrisk-siluriska
formationens geologi och paleontologi" (i
"Geol. föreningens förhandlingar", 1881).
1. (E. M. R.) 2. A. G. N.

Linné, astron., ett genom sina verkliga
eller förmodade förändringar mycket
bekant ringberg på månen. Se Månen.
B-d.

Linné, von, svensk adlig ätt, som härstammade från
kyrkoherden Nils Linnæus, hvars son Carl (Carolus)
Linnæus (se L. 1), professor i Uppsala, 1757
adlades med namnet von L. Ätten


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:01 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbp/0377.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free