Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Linköping-Ringstorps järnväg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
 |
Linné, efter en oljemålning af Scheffel, 1739.
(Linnéanska stiftelsen, Hammarby.) |
utgick på svärdssidan med dennes son Karl von L. d.
y. (se L. 2) 1783.
1. Karl von L. (före adlandet Carolus Linnæus),
"blomsterkonungen", "botanisternas furste", en
af alla tiders största naturforskare, f. 13 maj
(g. st., 23 maj n. st.) 1707 i komministergården
Råshult i Sten-brohults socken, Kronobergs län,
d. 10 jan. 1778 i Uppsala. Föräldrarna voro
komministern Nils Ingemarsson Linnæus (namnet
taget efter en åldrig lind mellan Stenbrohult
och Hvittaryd) och Kristina, dotter af socknens
kyrkoherde S. Brodersonius. (Fadern blef den senares
efterträdare redan 1709.) Föräldrarna voro ifriga
blomsterodlare, prästträdgården var en af de rikaste
i länet, och detta har L. sedermera tillskrifvit sin
redan i den tidigaste barndomen vaknande "outsläckliga
kärlek" till örtkunskapen. Vid sju års ålder fick
L. till informator gymnasisten J. Telander, som han
åtföljde till Växjö, intogs i skolan där 1716 och
uppflyttades till gymnasiet 1723. Han erhöll ej ny
informator i G. Höök (sedermera gift med hans äldsta
syster) och åtnjöt stor välvilja af skolans rektor
Lannerus och gymnasielektorn i "fysik", Joh. Stensson
Rothman (tillika provinsialläkare). Under hela
skoltiden visade L. den största ifver att "lära
känna örterna"; han skaffade sig botaniska verk, "dem
han läste natt och dag", och han har om sitt 17:e år
antecknat, att "både lärare och kamrater kallade honom
den lille botanicus". För skolarbetet i öfrigt visade
han mindre håg, och mot slutet af hans gymnasietid
fick hans fader af de fleste lärarna den upplysningen,
att sonen var mycket svag i alla de viktigaste, nästan
uteslutande för prästbildningen afsedda ämnena; lektor
Rothnian tröstade honom då med en försäkran, att
sonens ovanliga begåfning för naturhistorien skulle
göra honom till en berömd läkare. Af denne lärare fick
nu L. äfven enskild undervisning. I maj 1727 af-gick
L. från läroverket och erhöll som rekommendation
till universitetet ett "testimonium" i välvilliga och
berömmande ordalag. Sedan föräldrarna, som ämnat honom
till präst, gifvit vika för hans orubbliga beslut att
bli "medicus och botanicus" (dessa studier voro på den
tiden förenade), begaf sig L. till Lund. Han erhöll
bostad hos en af de lärdaste männen där, med. doktor,
sedermera professor K. Stobseus, hvars samlingar,
bibliotek och undervisning eggade L. till ifrigt
arbete, och sedan hans flit och begåfning kommit
till Stobseus’ kännedom, fick L. i honom en faderlig
vän och välgörare. På Rothmans inrådan flyttade dock
L. redan i sept. 1728 till Uppsala, där han inskref
sig i Smålands nationsförening. Vid universitetet fann
L. hvarken de samlingar eller den undervisning, som
han väntat; de båda professorerna i med. fakulteten,
O. Rudbeck d. y. och L. Roberg, voro
ålderstigna och föga intresserade för undervisningen; den
botaniska trädgården var förfallen, och särskildt
i botanik fick L. under sin studenttid aldrig
höra någon föreläsning. Redan under första läsåret
skref han två små botaniska afhandlingar, Catalogus
plantarum rariorum och Spolia botanica. Från hemmet
hade han ej erhållit annat understöd än 100 dal. smt
(ungefär 400 kr.) i ett för allt. Under vårterminen
1729 började därför armodet bli så kännbart för L.,
att han "måste sätta sig i skuld för maten och ej hade
pengar till att sula sina skor", men hjälpen var dock
nära. En dag i april blef han under sitt studium i
akademiträdgården tilltalad af en gammal man; denne
var teol. professorn O. Celsius d. ä., själf botanisk
författare, och som denne genast insåg L:s begåfning
och ovanliga kunskaper, bjöd han honom hem till sig;
"då han märkte Linnæi torftighet", tog han honom
sedermera i sitt hus, och L. hade nu funnit "en annor
Stobæus". Under 1729 hade L. gjort många iakttagelser
öfver blommornas ståndare och pistiller, närmast som
en följd af det intresse, h varmed han omfattade den
nya läran om växternas kön, sådan den kort förut
framställts af Vaillant, och L. fann nu själf,
att "ståndare och pistiller voro de essentiellaste
delarna i blomman". Redan nu voro således de trägna
detaljundersökningar i gång, som skulle bli den fasta
grundvalen för L:s stora verk, hans "reformation"
af botaniken, och redan nu anade han rätta vägen
till en "ny metod", d. v. s. ett tillfredsställande
system för blomväxternas ordnande, det stora problem,
hvarpå en hvar af de föregående berömde botanisterna
(Bauhinus, Rajus, Tournefort, Rivinus m. fl.) arbetat,
ehuru alla utan framgång. I dec. 1729 försvarades vid
universitetet af bibliotekarien (sedermera biskopen i
Göteborg) G. Wallin en afh. "Om trädens bröllopsfest",
hvari vissa växter enligt benämningarna i folkets
mun framställdes som hannar och honor utan några
naturvetenskapliga iakttagelser. L. kunde nu ej motstå
lusten att visa "rätta sammanhanget" i botanisk mening
och författade en liten uppsats Prccludia sponsaliorum
plantarum (Förspel till blomstrens biläger),
hvari han framställde växternas könsskillnad och
befruktningsdelarnas betydelse. Med denna lilla skrift
uppvaktade han nyåret 1730 sin välgörare Celsius,
genom hvilken den kom till Rudbecks kännedom. Af
honom föredrogs den i Vet. soc. i Uppsala under
titeln Dissertatio botanico-physica de nuptiis et
sexu plantarum (om växternas bröllop och kön). Detta
L:s ungdomsförsök återfanns 100 år senare och utgafs
af J. A. Afzelius 1828. En frukt häraf blef ett för
L. hedrande omnämnande genorn Rudbeck i akademiska
konsistoriet, hvarjämte han fick dubbelt kungligt
stipendium, och samma- vår följde en ännu större
utmärkelse. Enär prof. Rudbeck för sina vetenskapliga
arbeten behöfde en vikarie och med. fakultetens ende
ord. adjunkt, N. Rosén, var utrikes, beslöt professorn
att underkasta L. en prof ning i växtkännedom, och
sedan denna utfallit gynnsamt, erbjöd han honom att
vikariera som föreläsare i botanik. 4 maj 1730 började
nu L. sina demonstrationer i trädgården och skötte
befattningen detta och följande år från våren till
midsommar. Hans sätt att föreläsa och de botaniska
utflykter, som han samtidigt anordnade, lockade en
större åhörarskara, än någon professor ännu haft,
och såväl L. som hans vetenskap hade med ens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 18:53:21 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nfbp/0378.html
