Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Linnea ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
711
Linnea-Linneindustri
712
-63) och Plantarum rariorum Horti Upsaliensis
fasciculus primus (1767). Sedan Linné 1762 på
ständernas förslag hugnats med utmärkelsen att själf
få utse sin efterträdare och framhållit sonen som
lämplig till platsen (han hade dock dessförinnan
vändt sig till sin förre lärjunge Solander, som
emellertid var anställd vid British museum i London
och efter ett längre dröjsmål gaf ett nekande
svar), så blef L. d. y. 1763 af K. M:t utnämnd
till professor, men tills vidare utan lön, så länge
Linné d. ä. skötte tjänsten. 1765 promoverades han
till hedersdoktor, sedan kronprinsen i egenskap af
universitetskansler till med. fakulteten uttalat
önskan därom. L:s oförtjänta befordran ådrog honom
allmän ovilja och flera obehag. Utan synnerlig
begåfning som han var, sökte han ej heller genom
flitigt arbete bära upp det lysande Linné-namnet;
men det är ej tvifvel underkastadt, att den
icke själftagna rollen som Linnés efterträdare
och vetenskaplige arftagare nedslog hans mod och
försvagade hans själftillit. 1777 installerades
han i ämbetet. Under sina sista lefnadsår hade
Linné förordnat, att hans stora herbarium ej skulle
öfvergå till sonen, som ej visat nog intresse för
vetenskapen, utan säljas för döttrarnas räkning. Då
L. d. y. emellertid för att kunna sköta sin tjänst
behöfde herbariet, men stod i ett mycket bittert
förhållande till modern, måste han för dess utfående
lämna skuldsedlar på ansenliga belopp och afstå vissa
fördelar. Honom tillkommer således förtjänsten, att
dessa ovärderliga samlingar tills vidare förblefvo
orubbade (se Linnéska samlingarna); han vårdade dem
samvetsgrant och förökade dem, i synnerhet under sin
tvååriga resa till England, Frankrike, Holland och
Danmark (1781-83). Han utgaf sin faders efterlämnade
tillägg till "Systema naturæ" (den botaniska
delen) jämte sina egna bidrag därtill under titeln
Supplementum plantarum (1781). I London hade han
lagt grunden till sjuklighet (gulsot), och ej långt
efter hemkomsten tillstötte remittent feber och slag,
hvaraf han afled. Han dog ogift, och med honom utgick
på svärdssidan adliga ätten von Linné. Han ligger
begrafven i familjegrafven i Uppsala domkyrka. Uti
Aitons stora verk "Hortus Kewensis" (1789) äro
åtskilliga släkten och arter af liljeväxter och palmer
bcskrifna efter L. d. y:s efterlämnade manuskript.
l-2. C. Lmn.
Linnéa, bot. Se L i n n æ a.
Linnea, barntidning, utgifven af Karl Anton Wetterberg
1861-71 och fortsatt af andra till 1876.
Linnean society of London [lini’an sos aiti ov
la’ndon], Linnéska sällskapet i London, stiftades 18
mars 1788 af sir Joseph Banks, biskop Sam. Goodcnough,
med. doktor J. E. Smith m. fl. för naturhistorien
intresserade personer. Första sammankomsten
hölls 8 april s. å., då Smith blef vald till
president, en befattning, som han genom årliga
omval fick behålla till sin död. Sällskapet erhöll
k. stadfästelse 1802. "The council" (styrelsen),
hvars tillstånd erfordras för tillträde till arkiv
och öfriga samlingar, plägar, liksom sällskapet,
sammanträda hvarannan torsdag under månaderna
nov. -juni. Sällskapets lokal är numera de af
Royal academy upplåtna rummen i Burlington house,
Piccadilly, i västra delen af London. Jämte
andra värdcrika samlingar förvaras där de Linnéska
samlingarna, som inköptes efter J. E. Smiths död. År-
ligen utger sällskapet en botanisk och en
zoologisk "Journal" samt "Transactions" och
"Proccedings of the Linnean society". Till
Linnéjubileet 1907 lät sällskapet prägla en
medalj. Ew.Ähg. C. Lmn.
Linneindustri. Sedan med linets renhäckling
de förberedande arbetena
för linspånaden undangjorts (se Linberedning),
vidtaga arbetsprocesser för bildande af likformiga
band \tafforna i lindockan äro nämligen mycket
ojämnt fördelade) samt dessa bands förvandling till
fingarn. På linbands- 1. pålägg-ningsmaskinen bildas
banden, på sträckmaskinen samt förspinnmaskinen
sträckas de (och "dubbleras’* för utjämnande
af olikheter i tjockleken), snos samt uppvindas
jämnt på spolar. Det sålunda uppkomna "förgarnct"
("förspånaden") består af svagt snodda trådar,
som äro lösa och grofva. Genom fin spinn} n <j en
sträckcs detta förgarn, snos starkare och göres
till färdigt garn af olika finlekar. Detta sker
på s. k. walermaskiner L troslelslolar. På dessa
får ofta förspånaden, innan den inträder emellan
de bakre sträck valsarna, löpa genom ett tråg med
varmt vatten. Lintågan består nämligen af i medeltal
10-20 mm. långa clcmcntarccller, sammanhållna af
växt-lim, hvilket af det varma vattnet uppmjukas
så pass, att cellerna kunna dragas isär, utan att
tråden brister. Det våtspunna garnet hasplas (till
härfvor af bestämd garnlängd) och torkas genast
i däitill afsedda apparater. Torrspunnct garn är
sträft och starkt, men af sämre utseende. 100 skalp,
häckladt lin ge 90 skalp. garn. På garnspinningen
(inom hvilken i vissa fall den enkla spinnrocken
försvarar sin plats bredvid eller framför maskinerna)
följer väfningcn, som ej afvikcr från väfning af andra
spånadsämncn. De flesta linncväfnader väfvas af oblekt
garn; mera sällan användes half blekt. Stundom kokas
garnspolarna i sodalut före väfningen. Finare väfnader
blekas (se Blekning). Linncväfnader, hellinneväf-
Fin hellinneväfnad, 80 ggr förstorad.
nåder, af olika finhet äro batist, kammarduk, linonir,
lärft, segelduk samt af mönstcrväfnader dräll och
damast (se dessa ord). Halflirneväfna-d e r ha varp
af bomullsgarn och inslag af lingarn. Äfven affallet
(blånor) vid linberedningen bearbetas till garn och
väfnader. Man har sökt, dock hittills
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
