- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua /
775-776

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Liszt ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kyrkosamfundet. Det första romerska biskopsdömet
förlades till Vilna (1387), det andra till Miedniki
i Samogitien (1417), där hedendomen dock länge lefde
kvar; å andra sidan vann den grekiska bekännelsen
stor spridning bland rikets ryska befolkning,
särskildt de lägre folklagren. L. förblef f. ö. ett
vid Gedimins ätt knutet arfrike, men för att trygga
dess förening med Polen ingingo de båda ländernas
magnater en rad unionsaftal (1401, 1413, 1499, 1501),
närmast afseende gemensamt konungaval. L. åtnjöt
tidvis full själfstyrelse under egna storfurstar,
men under erkännande af den polske konungens
öfverhöghet; på Vladislavs tid kom det till en
sålunda organiserad samregering mellan denne och
Keistuts son <så>Vitovt</sp> som L:s storfurste. I den
fortsatta kampen mot Tyska orden vunno dessa genom
segern vid Tannenberg (1410) en stor framgång, och
freden i Thorn lämnade det omstridda Samogitien i
storfurstens hand; senare strider ändrade ej detta
resultat. Efter Vitovts död (1430) usurperades
storfurstevärdigheten af Vladislavs yngre broder
Svidrigello, som särskildt sökte anslutning till
den grekiska kyrkan, men då Polen grep till vapen för
unionens häfdande, inleddes en långvarig kamp, som
ytterligare invecklades därigenom, att Vitovts broder
Sigismund (Keistutovitj) framträdde som pretendent och
gynnades af det romersk-katolska partiet. Sigismund
undanträngde Svidrigello, som behöll endast Volynien
och Kiev, men hans hårdhändta regemente slutade med
hans mord (1440), hvarefter kronan med undanskjutande
af hans ätt öfvergick till Vladislavs yngre son,
den omyndige Kasimir (se d. o.), medan åter Polen
tillfallit dennes äldre bror Vladislav (III). Efter
den senares försvinnande i slaget vid Varna mottog
Kasimir anbudet af också Polens krona, men hans
litauiska förmyndare, som företrädesvis sökte utbygga
L:s välde på den ryska sidan, ställde vissa villkor
för den föreslagna nya unionen; särskildt gjorde
man för L:s del anspråk på de omstridda landskapen
Volynien och Podolien. På sådant villkor afslöts också
unionen (1446), men Kasimir måste ge den litauiska
adeln en edlig förbindelse, som tryggade L:s område
mot afsöndring och tillförsäkrade ständerna vissa
rättsliga och ekonomiska privilegier. Frågan om
Volyniens och Podoliens ställning förblef dock ett
tvisteämne mellan rikena, och L. höll sig undan från
hvarje deltagande i det 1454 utbrytande stora kriget
mot Tyska orden. Kasimirs regering stördes f. ö.,
utom af uppror och tatariska infall, särskildt
af det vanskliga förhållandet till det småningom
samlade moskovitiska storfurstendömet, som börjat
attrahera det östra L:s ortodoxa. Efter hans död
(1492) öfverlämnade litauerna tronen åt hans son
Alexander (mot ett uttryckligt bekräftande af deras
privilegier), medan åter polackerna valde hans äldre
broder Jan Albrekt. Förhållandet till Ryssland blef
från denna tid allt fientligare, och Alexanders
giftermål med storfurst Vasilijs dotter Helena förde
endast till konfessionella slitningar; motsatsen
till Ryssland ledde f. ö. till ett närmande mellan
L. och dess tidigare fiender, Tyska orden i Livland
och tatarerna. Efter Jan Albrekts död (1501) förenades
L. åter med Polen under Alexanders fortsatta regering,
och unionen bestod under dennes broder Sigismund
(1506–48). L. kom i öppet krig med
Ryssland, hvars storfurste ifrigt eftertraktade
Smolensk, men den litauiska härens seger vid Orsja
(1514) stäckte tills vidare dessa planer. Sigismunds
regering i L. utmärktes f. ö af ett relativt lugn;
hans son Sigismund August erkändes 1522 som L:s
storfurste, bosatte sig (1544) i Vilna och ingick
(sitt andra) äktenskap med en litauisk adelsdam,
Barbara Radziwill. Den livländska ordensstatens
upplösning efter tsar Ivans angrepp på 1550-talet
gaf honom tillfälle till en åt detta håll riktad
expansionspolitik. Genom fördrag af 1559 och 1561
gaf sig större delen af Livlands ständer under hans
lydno, men motsatte sig landets förening med L.,
emedan de ville vara försäkrade jämväl om Polens
skydd mot ryssarna. Det sålunda utkräfda gemensamma
ansvaret för Livlands försvar bidrog att inom de båda
rikena skapa stämning för en verklig, i gemensamma
institutioner uttryckt union dem emellan, och det
1563 utbrytande kriget med Ryssland stärkte deras
solidaritet. Efter långvariga förhandlingar kom
unionen till stånd i Lublin 1569; därigenom infördes
(sedan Sigismund August redan tidigare afstått sin
arfsrätt till L.) gemensamt konungaval, gemensam senat
och riksdag, men hvartdera riket ("kronan Polen"
och "storfurstendömet L.") behöll sina särskilda
riksämbeten och sin inre ordning. Det betydde
vid sådant förhållande mindre, att de omstridda
landskapen Volynien, Podolien och Podlasien trots
litauernas protest införlifvades med den polska
rikshalfvan. Från 1569 uppgår L:s historia på visst
sätt i Polens (jfr d. o.). – Sedan 1400-talet hade
L:s statsskick, kodifieradt framför allt i "statuten"
af 1529 och 1566, utbildats i starkt beroende af
polska förebilder. Sedan 1413 genomfördes rikets
indelning i vojevodskap, i början två (kring de
äldsta städerna Vilna och Troki), men från 1569 tio;
under 1500-talets lopp organiserades förvaltningen
i riksämbeten efter polskt mönster (kansler,
underkansler, marskalk, hetman o. s. v.), dock med
bibehållande af vissa inhemska institutioner och
titlar (civun o. s. v.). Den litauiska adeln hade
samtidigt genomdrifvit en privilegielagstiftning,
som alltmer ökade dess politiska maktställning,
medan den också inåt organiserade sig efter den
polska förebilden; redan 1413 blefvo de litauiska
adelsätterna formligen adopterade af de polska
och antogo sålunda polska vapen. Den principiella
jämbördigheten inom adeln blef dock i L. icke
så genomförd som i Polen; ett fåtal stora ätter
(såsom Radziwill, Chodkiewicz, Sapieha, Pac)
besatte i regel de viktigaste ämbetena inom central-
och provinsadministrationen, hvarigenom de också
dominerade i (den från 1569 polsk-litauiska) senaten.
H. A-t.

Litauer (Litaver), af samma folkfamilj som letterna
(se d. o.), kallas den inhemska befolkningen i de ryska
och preussiska områden, som utgjorde kärnan af det
forna storfurstendömet Litauen (se d. o.). Litauernas
inhemska namn är lëtùvininkai (sing. -inkas), härledt
af Lëtuvà (Litauen), po. litwini, ry. lito’vtsi,
lat. lettones. Dock inskränker hvarje särskild grupp
af litauerna ofta denna benämning till sin egen
krets. Numera indelas de enklast i: 1) ryska litauer,
omkr. 1 1/2 mill., i guv. Kovno och västligaste delen
af guv. Vilna; 2) preussiska litauer, omkr. 120,000,
i nordöstra hörnet af Ostpreussen, emellan ryska
gränsen och linjen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:01 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbp/0422.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free