- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua /
777-778

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Liszt ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Labiau-Gumbinnen; 3) polska litauer, omkr. 150,000,
i nordöstra hörnet af Polen (guv. Suvalki). Inom
ryska Litauen, som i sin helhet ofta kallas med sitt
äldre namn Samogitien, tillägga de östligast boende
litauerna blott sig själfva namnet litauer, men sina
västra grannar liksom ock de polske litauerna benämna
de žemaĩcziai, "lågländare" (samogiter, sjamaiter),
och sina östra grannar, hvitryssarna, gudaĩ (af
okänd betydelse). Däremot kalla de preussiske
litauerna alla ryska litauer såväl i ö. som v. för
žemaĩcziai och polska litauer för gudaĩ. De litauiska
landsdelarna, omkr. 66,000 kvkm., bilda sålunda ett
sammanhängande afrundadt språkområde, med högst 2
mill. litauer. De äro till trosbekännelsen allmännast
romersk-katolska, men äfven unerade greker och
protestanter. I socialt hänseende bilda de den nedre
klassen af landtbefolkningen, då bland dem, såsom
bland letterna, godsegarna och stadsbefolkningen
äro nästan uteslutande tyskar eller judar. Rörande
litauernas mytologi, historia och språk se Litauen,
Litauiska språket och litteraturen och Mytologi.
H. A. (K. F. J.)

Litauiska språk. Se Lettiska språk.

Litauiska språket och litteraturen. Litauiskan hör
till den baltiska (l. lettiska) grenen (familjen)
af den indoeuropeiska språkstammen; dess närmaste
frände är lettiskan (se Lettiska språk). Litauiskan
talas, enligt en ungefärlig uppskattning, af högst 2
mill. människor, men åtminstone i Preussen minskas
år för år den litauisktalande befolkningen. Det
litauiska språkområdet omfattar i våra dagar endast
det nordöstligaste hörnet af Preussen, men vida större
sträckor af Ryssland, det utbreder sig från östra
stranden af Kurisches haft nästan intill Düna, från
Kurlands sydgräns till Goldap och nästan till Grodno
och Vilna; dock är det äfven på detta område ända till
sista tiden nästan uteslutande landtbefolkningen,
som talar litauiska. Språkets nuvarande gränser
synas tämligen nära sammanfalla med dem, inom hvilka
det litauiska folket bodde, då det (på 1000-talet)
inträdde i sitt historiska skede, men tidigare
sträckte de sig säkert något längre i ö. och s. –
Litauiskan är delad i ett stort antal dialekter; en
noggrann gruppering af dessa är svår att genomföra,
emedan språket i ryska Litauen är otillräckligt
utforskadt, men man plägar skilja mellan den egentliga
litauiskan i största delen af både det preussiska
och det ryska området och žemaitiska (samogitiska)
i nordvästra delen af guvernementet Kovno, hvartill
kommer den egendomliga, lettiskt färgade memelska
dialekten i nordligaste spetsen af Preussen. De nu
existerande huvudskillnaderna mellan litauiskans
olika dialektområden framträda redan i de äldsta
texterna, och frånsedt förlusten af några arkaismer
skiljer sig det nuvarande språket endast föga från
1500-talets. – Det nu vanligast brukade skriftspråket,
representeradt förnämligast af bibelöversättningens
språk, är grundadt på de preussiske litauernas
sydliga dialekt. Alfabetet är det vanliga latinska,
dock har ända till på sista tiden uteslutande
användts tysk frakturstil i för folkläsning afsedd
litteratur. Beträffande ljudbeteckning och uttal
må nämnas: sz (?) l. numera ofta š, resp. ż (ž)
beteckna ʃ, resp. ʃ̇; cz (, ) l. numera ofta č
betecknar tj-ljud; c (nästan blott i lånord), s,
z beteckna resp. ts, tonlöst s och tonande
s; v l. w, resp. j beteckna konsonanterna v, resp. </i>j</i>;
flertalet konsonantljud kunna uttalas dels ’hårdt’,
dels ’lent’ (muljeradt); det senare uttalet betecknas
framför hård vokal (stundom äfven framför ė) med
i, t. ex. kiaũlė ’svin’, liauras ’lager, laurus’,
semiù ’jag öser’; y betecknar långt i; [?] och o uttalas
som slutet långt e och <o>o</i>; e uttalas öppet (ä);
ë, ů (ofta skrifves i stället l. ie, resp. uo)
ungefär som iḗ, uṓ; ą, ę, į, ų uttalas dialektiskt
som nasaleradt a o. s. v. (beroende på, att ett n eller
m ursprungligen funnits efter dessa vokaler), men i
skriftlitauiskan beteckna de nu vanligt a o. s. v.,
t. ex. žųsìs ’gås’ (jfr tyska gans), rãta ack. ’hjul’
(jfr sanskr. rátham ack. ’vagn’). De litauiska
vokalernas märkvärdiga accentolikheter (som delvis,
direkt eller indirekt, äro en kvarlefva af uråldriga,
ja urindoeuropeiska betoningsförhållanden) betecknas
– dock vanligen icke i populära skrifter – med
särskilda tecken, men endast i betonade stafvelser:
kort betonad vokal har gravis (`), t. ex. pìlnas ’full’,
alùs ’öl’; lång betonad vokal har antingen akut (’),
då vokalen redan i början af sin uttalstid har maximum
af tonhöjd, som sedan aftager (likaså tryckstyrkan),
eller cirkumflex (~), då tonhöjdsmaximum faller på
slutet af vokalens uttalstid (tryckstyrkan har då två
spetsar, en i början och en i slutet af vokalljudet),
t. ex. nósis ’näsa’, men lõpas ’lapp’ (på likartadt
sätt förhålla sig ljudgrupperna – "diftongerna" –
vokal+i, u, l, r, n, m, t. ex. áuksas ’guld’,
ántis ’and’, men raũdas ’röd’, añtras ’annan, andre’). –
Accenten är, enligt historiskt gifna regler, rörlig
("fri"), t. ex. rãtas ’hjul’, nom. pl. rãtai,
ack. pl. ratùs, men stógas ’tak’, nom. pl. stogaĩ,
ack. pl. stógus; naũjas ’ny’, fem. naujà; penkì
’fem’, peñktas ’den femte’; esmì, esì, ẽsti, ’jag,
du, han är’, buvaũ, buvaĩ, bùvo ’jag, du, han var’. –
Ett antal för litauiskan egendomliga drag i ljud- och
formläran omnämnes i art. Lituslaviska och Lettiska
språket
. – Ordförrådet är starkt uppblandadt med
lån från tyska och slaviska (polska, hvitryska,
lillryska, storryska), föga från finska språk. –
Hvad i art. Lettiska språk blifvit sagdt om dessa
språks stora ålderdomlighet i ljud och former och om
den betydelsefulla roll, som de på grund häraf spelat
i den jämförande indoeuropeiska språkvetenskapens
historia, gäller i all synnerhet om litauiskan; det
är ett öfverraskande faktum, att det i lefvande
bruk finnes former, som i ålderdomlighet mäta sig
med årtusenden äldre homeriska eller vediska och
stundom nästan sammanfalla med former, hvilka vi
anse oss kunna förutsätta som urindoeuropeiska,
t. ex. lit. esmì, ẽsti, ’jag, han är’: grek. eimí,
estí
, sanskr. ásmi, ásti (indoeurop. grundformer:
ésmi, ésti); lit. gývas (läs gī́vas) ’lefvande’ är
ålderdomligare än sanskr. jīvás, lat. vīvus, got. kwius
(indoeurop. grundform gᵛiwos</i>); lit. peñktas
’den femte’ är ålderdomligare än grek. pe’mptos,
lat. quintus, got. fimfta (indoeurop. grundform
pénkᵛtos), lit. eĩti ’han går’ än sanskr. ḗti och
grek. eīsi, lit. sūnùs, gen. sūnaũs (jfr got. sunus,
gen. sunaus) än sanskr. sūnúš, gen. sūnóš o. s. v.

Den litauiska språkvetenskapen kan sägas börja med
jesuiten K. Szvrwids "Dictionarium trium linguarum"
(Vilna 1629; po.-lat.-lit.; 5:e tillökade uppl. Vilna
1713, ännu af värde) och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:01 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbp/0423.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free