- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua /
799-800

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litofys ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

som sysslar med litteratur, skriftställare. - Litterat
rådman.
Se Rådman. - Jfr Illiterat.

Litteratur (Literatur; lat. litteratura,
bokstafsskrift, språkkunskap, af littera,
se d. o.), sammanfattningen af alla i skrift
eller boktryck föreliggande vittnesbörd om
människosläktets andliga begåfning och bildning
(världslitteratur); sammanfattningen af ett lands,
ett folks, ett tidehvarfs litterära alster. Till
litteraturen räknar man ofta äfven sådana resultat
af mänsklig själsverksamhet som folkvisor, sagor
o. d., ehuru de upptecknats i skrift först efter
lång tillvaro som muntlig berättelse, recitativ
eller sång. - Ett folks nationallitteratur
innefattar de på inhemskt språk författade alster,
i hvilka folkets egendomlighet fått ett mera
klart och märkligt uttryck. Nationallitteraturen
sammanfaller alltså i det närmaste med nationens
vitterhet (skönlitteratur l. litteratur i inskränkt
bemärkelse).
Till nationallitteraturen räknas vanligen
äfven talarkonstens och historieskrifningens
samt populärvetenskapliga alster, medan skrifter
tillhörande öfriga vetenskapsgrenar och strängt
vetenskapligt skrifna verk afgjordt falla under
facklitteraturen. Man plägar indela litteraturen äfven
på andra sätt, såsom efter tidehvarf och folkstammar,
eller, med hänsyn till formen, i de två stora områdena
poesi och prosalitteratur. F. ö. finnes en brokig
mängd underafdelningar och specialområden,
t. ex. landtbruks-, tidnings-, memoar-,
uppbyggelselitteratur. Starkare än någonting annat
har boktryckarkonsten banat väg för litteraturens
nuv. omfattning och makt. I litteraturen har den
historiska forskningen sin viktigaste källa. Och
liksom litteraturen sprider ljus öfver det förflutna,
ger den en trogen, om också icke fullständig,
afspegling af samtiden samt företecknar och formar
dragen af den tid, som kommer. Jfr artiklarna om de
olika språkens litteraturer, Litteraturhistoria och
Litteraturvetenskap.

Litteraturbladet, tidskrift, som 1838-40 utgafs af
E. G. Geijer (se d. o., sp. 859).

Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning,
månadsskrift, som utkom i Finland på svenska språket
1847-63. Tidskriften utgafs först under E. Lönnrots
namn, men redigerades af J. V. Snellman (med undantag
af 1850-54, då den redigerades af S. G. Elmgren) och
var afsedd att utgöra ett organ för hans uppfattning
af litterära, politiska och ekonomiska frågor. Bidrag
lämnades af många bland Finlands mera framstående
författare. Såväl i litterärt som i allmänt
medborgerligt afseende utöfvade denna publikation
ett höjande inflytande på Finlands bildade allmänhet. M.G.S.

Litteraturhistoria, en vetenskaplig framställning
af litteraturens utveckling, en gren af den andliga
kulturens historia. Strängt taget borde den ju
omfatta all litteratur, fackvetenskaplig såväl som
allmänfattlig, och vara äfven lärdomshistoria;
i detta omfång har den ock fattats bl. a. af
skildrare af de antika folkens litteratur,
hvilken ju föreligger afslutad; äfven enstaka
nyare litteraturhistoriska verk (t. ex. Petersens
och Hansens danska litteraturhistorier, Schücks
"Svensk literaturhistoria", Schücks och Warburgs
"Illustrerad svensk litteraturhistoria") behandla
tillika landets vetenskapliga litteratur med större
eller mindre utförlighet, åtminstone för äldre
tider. Emellertid fattas vanligen begreppet
litteraturhistoria i en mera inskränkt
betydelse, d. v. s. som historien om olika
folks nationallitteratur, vare sig enstaka eller
samfälldt; nationallitteraturen åter anses omfatta de
litterära alster, i hvilka en nations egendomligheter
företrädesvis göra sig gällande och kunna komma en
större del af nationen till godo; i främsta rummet
hvad man hos oss plägar kalla vitterhet,
d. v. s. alla alster af diktkonst på vers eller
prosa samt äfven annan litteratur, som på grund af
innehåll och framställningssättets art är lättare
tillegnad. Urspr, var litteraturhistorien en del af
den klassiska filologien; redan under den alexandrinska
tiden finnas ansatser i bibliografiska notiser och
meddelanden, rörande författare och deras verk; under
renässansen fortsattes bearbetandet af den klassiska
litteraturen; den klassiska filologien behandlar
den alltjämt mest ur synpunkten af att åstadkomma
en handbok med nödiga litterära notiser, äfven om
mera historiska synpunkter gjorts gällande, såsom
redan i Wolfs undersökning "Prolegomena ad Homerum"
(1795). Af de moderna folkens litteratur behandlades
tidigt den italienska, då man redan kort efter Dantes
död egnade kommentarer åt "Divina commedia". Studiet
af den moderna litteraturhistorien skedde
f. ö. mycket sparsamt och länge nog i den klassiska
litteraturhistoriens spår, var till god del begränsadt
inom ett visst språks område och behandlade icke
olika språkområden hos samma folk; exempelvis skildes
inom medeltids- och renässanslitteratur folkspråkets
från den samtida latinska. F. ö. sysslade i äldre
tider historien om de moderna folkens litteratur
företrädesvis med lärdomshistorien, under det man
mindre uppmärksammade skönlitteraturen. En storslagen
yttring af en dylik filologisk lärdomshistoria är
den af benediktinmunkarna i La congrégation de S:t
Maur utgifna "Histoire littéraire de la France", som
började utkomma 1735 och hvaraf ett trettiotal volymer
(till omkr. år 1300) utkommit. Under upplysningstiden
börjar emellertid intresset för den sköna litteraturen
göra sig gällande, och de lärda biografierna vika
för vältaliga "éloges", byggda närmast på den
franskklassiska estetikens smakuppfattning. En
nyare tid inaugureras för litteraturhistorien mot
slutet af 1700-talet i Tyskland, dels genom Herders
uppsatser om folkpoesien och hans häfdande af det
relativa värdet hos olika folks och olika tiders
litteratur i motsats till upplysningstidens ensidiga
uppfattning, dels genom vissa litteraturhistorikers,
särskildt nyromantikernas, filosofiskt estetiska
undersökningar. Nu utkommo Bouterweks "Geschichte
der neueren poesie und beredsamkeit" (1801-19),
där en viss historisk utvecklingsprincip göres
gällande, samt F. Schlegels "Geschichte der alten
und neueren literatur" (1812), i hvilken den
filosofiska konstruktionen tvingar litteraturen
ned i sin Prokrustessäng; många fina enskilda
litteraturhistoriska undersökningar härröra f. ö. från
den nyromantiska skolans adepter, och A. W. Schlegel
gaf i sina föreläsningar öfver dramatisk konst och
litteratur (1805-11) en sammanfattande skildring
af en hel litteraturarts utveckling. Den första
utförligare framställningen af världslitteraturen
gafs f. ö. samtidigt af den berömde orientalisten och
bibelkritikern J. G. Eichhorn (6 bd, 1805-13). Den
filosofiska konstruktion, som är skönjbar hos de
nyromantiske litteraturhistorikerna, fortsattes inom
den hegelska skolan, där man var




<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:01 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbp/0436.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free