- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua /
803-804

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteraturkritik ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Ciceros "De oratore" behandlar talarkonstens
problem, och i hans fotspår gick Quintilianus,
som i "Institutio oratoria" både diskuterar en
talares utbildning och kritiserar den dithörande
litteraturen. Från Horatius’ "De arte poetica"
hämtades under flera litterära epoker de väsentliga
grunderna för bedömning och uppskattning af
poesien och den poetiska formen. Den retoriska
undervisningen i romarriket fr. o. m. första
årh. e. Kr. bestod gifvetvis lika mycket i kritiskt
afskiljande af stilistiskt olämpligt material som
i positiv inläring. Mer eller mindre afhängiga af
denna undervisning voro medeltidens läroböcker
i framställningskonst, hvilka mest sysslade med
pedanterier i grammatik och retorik, eller med
detaljerade föreskrifter i prosodi och metrik. Dantes
ofullbordade verk "De vulgari eloquentia" (utg. 1529)
innebär en lyftning af denna kritik, på samma gång
den skildrar Italiens språkliga förhållanden.

Renässansen förnyade kritiken, särskildt i Italien,
där en mängd betydande verk författades under
1500-talet. Karakteristiskt och inflytelserikt var
sålunda Vidas "De arte poetica" (1527), som har
strängt formell läggning. Trissino, som öfversatte
Dantes nyssnämnda arbete till italienska, skref själf
en poetik (1529) af värde. Julius Caesar Scaliger,
grammatiker och textkritiker, förvärfvade en stor
och långvarig kritisk makt genom sin "Porticus sive
de arte poetica libri VII" (1561), där man finner
klassicismens teorier och en utförlig komparativ
litterär historia. Andra författare på samma fält
äro L. Castelvetro, hvars "Poetica" (1570) särskildt
behandlade drama och epos, Tasso ("Discorsi", 1587)
och Patrizzi ("Poetica", 1586).

På 1600-talet öfvergick ledningen inom kritiken från
Italien till Frankrike. Den filologiska grundval,
som lagts under renässansen tack vare dess lifliga
sysslan med den klassiska litteraturen, och den
nationellt individualistiska synpunkten utgöra det
arf, som den franska kritiken mottog. Den börjar
med Du Bellays "Défense et illustration de la langue
française" (1549) och Ronsards afhandlingar om poesi;
till "plejaden" hör vidare Vauquelin de Fresnayes
"Art poétique" (1574, utg. 1605). Den strängaste
lagstiftaren var Malherbe (1555-1628), med hvilken
den franska pseudoklassicismen får sin stilistiske
normgifvare, följd af bl. a. Vaugelas (1585 -1650),
Regnier (1573-1613) och Balzac (1597 -1654), hvarjämte
Corneille i företal till sina skådespel gaf viktiga
bidrag. Viktigast var likväl Boileau-Despréaux, hvars
"L’art poétique" vardt den kritiska lagstiftningens
kodex under lång tid. Sammanfattande arbeten inom
samma riktning författades vidare af R. Rapin, Le
Bossu och Bouhours.

I England har 1500-talet att uppvisa de tidigaste
kritiska arbetena af betydelse, T. Wilsons "Art of
rhetoric" (1553) och G. Gascoignes "Instruction"
(1575). Starkt italienskt inflytande röjer Ph. Sidney
(bl. a. "Apologie for poetrie", 1595). Med Ben Jonson
(1573-1637) är renässanskritiken i England slut. Det
franska pseudoklassiska inflytandet blir härskande:
dess teorier läras af Addison, Dryden ("Essay on
dramatic poesy", 1668), Rymer och senare Pope - hvars
hufvudverk är "Essay on criticism" (1711) -, Blair,
Goldsmith, Sam. Johnson m. fl. Dessa stå på det hela
taget i samma led som i Frankrike La Harpe ("Cours
de littérature", utg. 1799 ff.), Marmontel m. fl.

Den tyska kritiken fick fasthet i den af
Opitz efter Scaliger, Ronsard o. a. utarbetade
"Buch der teutschen poeterey" (1624). På samma
utvecklingslinje som han, med sträng anslutning till
den franska akademismen, stod Gottsched (1700-76),
som emellertid fick upplefva, att nya riktningar
uppställde andra kritiska ideal, först Bodmer och
Breitinger ("Kritische dichtkunst", 1740), sedan
grundläggarna af en ny epok inom litteraturkritiken,
Lessing och Herder, af hvilka den förre, påverkad
af Diderot och en djupare kännedom om den klassiska
litteraturen, fördjupade uppfattningen af reglernas
betydelse och räckvidd, medan den senare vidgade
litteraturkännedomen och skapade en friare åskådning
af de kritiska normernas relativitet. Genom Kants,
Schellings och andra tyska filosofers arbete inom
estetiken lades nya grundvalar för uppfattningen
af konstverken; såväl därigenom som genom sin egen
alstring kunde Schiller och Goethe i afhandlingar och
i brefväxlingen sinsemellan lyfta och förändra den
vittra granskningen. Bröderna A. W. och F. Schlegel
voro samtida betydande litteratur- och konstgranskare
och initiativgifvare; subjektiv och lärorik är
J. P. Richter.

Under loppet af 1800-talet växte den kritiska
litteraturen enormt. I trots af B. Disraelis ofta
anförda bittra ord: "the critics are the men who have
failed in literature and art" (= kritiker äro sådana
personer, som ha misslyckats i litteratur och konst),
ha de förnämste kritikerna ofta tillhört litteraturens
förnämsta skapande krafter. I Tyskland, där
Schleglarna i hög grad påverkade kritikens utveckling,
vardt Hegel utgångspunkten för den estetiska
granskningen under lång tid och utöfvade äfven stort
inflytande utomlands, i Danmark på J. L. Heiberg
och genom honom på hela litteraturuppfattningen
ända till 1870-talet, i Sverige på B. E. Malmström,
K. A. Hagberg, J. V. Snellman m. fl. En af politiska
bihänsyn starkt påverkad kritik utöfvades af
H. Heine. Till stor del kritiker äro den följande
tidens tyska litteraturhistoriker, Gervinus,
J. Schmidt, W. Scherer och H. Hettner. Senare tyska
kritiker af rang äro K. Hillebrand, F. Kürnberger,
P. Lindau, J. Rodenberg och H. Grimm; med bröderna
H. och J. Hart började den realistiska kritiken, och
ytterligare kunna nämnas F. Mauthner, F. Avenarius,
A. Bartels, H. Bahr och W. Kirchbach. I Frankrike har
kritiken nått en utomordentlig finhet i analysen,
på samma gång den eger en konstnärligare form än i
något annat land. 1800-talets kritik inledes där genom
fru de Staëls arbeten; Guizot, Villemain och Cousin
betrakta litteraturen som uttryck för samhället. Med
Sainte-Beuve uppnår kritiken en höjdpunkt. Taine
och Renan bilda kritiska hufvudriktningar,som få
inflytande äfven i andra länder. Gautier, Saint-Marc,
Girardin, Paul de S:t Victor, Brunetière, Lemaître,
Faguet, Schérer, Vinet, Larroumet, Lanson, A. France,
P. Bourget, Rod, Doumic, Pellissier m. fl. äro berömda
och karakteristiska företrädare för modern fransk
kritisk konst. Ledare af olika litterära skolor,
t. ex. V. Hugo och Zola, ha också kritiskt utvecklat
sina teorier. I England var Wordsworth och framför
allt Coleridge utöfvare af en betydelsefull kritisk
verksamhet; vidare är att erinra om Southey och Lamb,
Carlyle och De Quincey, senare Ruskin, Swinburne,
M. Arnold och W. Pater. Af amerikanerna må nämnas
Poe. I Danmark har efter Heiberg G. Brandes intagit en




<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:01 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbp/0438.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free