Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Liturgiska striden ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förklaring af den 1571 utgifna kyrkoordningen antaga "nya
ordinantian", som i flera punkter äfven innehöll
lärosatser, skiljaktiga från hvad som snart därefter
gällde som ensamt renlärig lutheranism. Teologerna
från Uppsala fingo afgifva ett särskildt utlåtande
öfver denna ordinantia: de ansågo, att den innehölle
kyrkans godkända lära, "allenast den rätt förstodes",
samt att de däri föreskrifna ceremonierna väl
kunde gillas, "såvida det ej väckte förargelse"
S. å. godkändes stadgan villkorligt äfven af de
präster, som sammankommit, då ärkebiskop Laurentius
Petri Gothus samt biskoparna i Linköping och
Västerås invigdes i sina ämbeten. Men 1576 kom
schismen till fullständigt utbrott, sedan konungen i
böljan af s. å. låtit trycka och sprida en af honom
och Fecht sammanskrifven ny gudstjänstordning,
den s. k. liturgien eller - efter färgen på de
tryckta exemplarens band - Röda boken. (Bokens
titel och företal samt föreskrifterna för prästen,
randanmärkningar och noter äro affattade på latin,
men själfva liturgien är affattad på både latin
och svenska.) Denna mässordning skilde sig från den
öfliga, mindre ceremoniösa "Svenska mässan" genom att
omedelbart upptaga en stor del af den romerska mässans
innehåll, dock med uteslutning af alla korstecken,
bugningar och altarkyssningar samt med ändring af de
för protestantiska öron mest anstötliga uttrycken. Om
denna gudstjänstordning var det, som kampen därefter
hufvudsakligen fördes; däraf ock själfva namnet
på striden, hvars innehåll likväl under några år
(1576-80) blef af vida större betydelse genom Johans
samtidigt förda underhandlingar om ett direkt närmande
till romerska kyrkan. Första motståndet mot "nya
ordinantian" och liturgien kom från hertig Karl. Han
uttalade sig från början bestämdt för bibehållande af
de under Gustaf I:s tid införda kyrkobruken. Senare,
i sept. 1576, förklarade sig äfven hertigdömets
invånare vilja därvid förbli. Samtidigt började
oron ge sig till känna i hufvudstaden. Stockholms
kyrkoherde, Olaus Petri Medelpadius, rektorn vid
denna stads skola, Abrahamus Andreae Angermannus,
samt två kaplaner sattes 7 sept. ur tjänstgöring
för sin vägran att iakttaga den nya ordningen. Då
de icke läto böja sig, utan tvärtom afgåfvo en
skriftlig förklaring mot liturgien, förflyttades
Olaus Petri till domprost i Uppsala och Abrahamus
till predikant i Öregrund, båda under ärkebiskopens
särskilda uppsikt. Af de båda kaplanerna flydde
den ene, Petrus Erici, till hertig Karl; den andre
fick kvarstanna i Stockholm som oskadlig på grund
af sin höga ålder. Vid jultiden 1576 uppflammade
striden i Uppsala, där ärkebiskop Laurentius förbjöd
den nye domprosten och professorn Petrus Jonae,
hvilka uppträdde med häftiga predikningar, att
utöfva prästämbetet. I jan. 1577 kallades Petrus
Jonae och hans ämbetsbroder Olaus Luth af konungen
till Stockholm. Religionssamtal anställdes, hvarvid
jesuiten Laurentius Norvegus ("Klosterlasse") förde
liturgiens talan. Men de båda männen förblefvo
gensträfviga, och domprosten i Västerås, Salomo
Birgeri, hvilken förmåtts understödja liturgien samt
förordnats att tjänstgöra i Stockholm, slöt sig till
motståndet. Emellertid lät konungen underhandla
i landsorterna om liturgiens erkännande. Och då
en till Stockholm utlyst riksdag skulle afhandla
frågan, bortfördes Uppsalaprofessorerna i förvar
till Svartsjö, Salomo Birgeri samt Olaus Petri och
Abrahamus Angermannus,
hvilka senare fortfarande visade sig
omedgörliga, till gården Häringe i Södertörn. Vid
ständernas sammanträde lämnade de världsliga stånden
genast sitt bifall till den nya mässordningen
(11 febr.). Prästerskapet undertecknade däremot
först fem dagar senare sitt medgifvande, efter ett
ihärdigt motstånd af Linköpingsbiskopen Martinus Olai
Gestricius samt med hänvisande tiil en däraf föranledd
förklaring öfver den omtvistade boken. Därefter
återhämtades fångarna, men kunde icke heller nu
förmås att ge med sig. De båda professorerna fingo
då återvända till Uppsala; Abrahamus Angermannus
skickades som kyrkoherde till Saltvik på Åland,
och Olaus Petri fick slå sig ned på en sin gård
i Roslagen. Salomo Birgeri hölls ännu någon tid
fången och fick därefter återgå till sin befattning i
Västerås. Trots det genomdrifna beslutet förmärktes
dock icke - utom i Västergötland - någon synnerlig
nitälskan för liturgiens verkliga införande, och
allra minst kom detta i fråga i Linköpings stift, där
biskop Martinus var den styrande, eller i Strängnäs
stift, där hertig Karls vilja var bestämmande. Den
omständigheten, att de till Sverige inkomne
jesuiterna uppträdde alltmera ohöljdt, bidrog snart
att öppna ögonen på många, som visat sig undfallande,
och själfve ärkebiskop Laurentius Petri (d. 12
febr. 1579) vände sig under sitt sista lefnadsår mot
den vidtagna förändringen. Sedan förhoppningen om en
öfverenskommelse med påfven gått alldeles om intet
(1580), blef konung Johan mera våldsam i försöket att
genomdrifva sin vilja, medan åter hertig Karl började
öppet trotsa denna. Konungen befallde sina fogdar att
undanhålla inkomsterna för de präster, som vägrade
att följa liturgien. Biskop Martinus i Linköping
afsattes, men kallades till kyrkoherde i Nyköping af
hertig Karl, hvilken vid samma tid äfven utnämnde
den afsatte kyrkoherden i Vadstena Jesper Marci
till superintendent öfver Värmland samt Vadsbo och
Valla härad. Petrus Jonae kastades 1581 i fängelse,
och Abrahamus Angermannus, som en tid hållits fången
på Åbo slott, hotades ånyo af fångenskapen, men båda
lyckades fly till hertigen. På riksdagen i Stockholm
1582 lät Johan prästerna stadfästa kyrkoordinantian
af 1575 samt förklara sig frivilligt samtycka
till liturgiens införande i alla församlingar i
riket, hvarjämte han i den aldrig i verket satta
"stadgan om konungslig och furstlig rättighet
öfver furstendömen" intog, att alla kyrkoseder och
ceremonier, som nyttjades i riket och af meniga
prästerskapet voro samtyckta, skulle iakttagas äfven
inom hertigdömet. 1583 voro alla rikets biskopar,
utom den i Strängnäs, samlade vid ärkebiskop
Andreas Laurentii Björnrams vigning och förbundo
sig då till den liturgiska reformens fullständiga
genomförande. Hertig Karl, å sin sida, gaf efter
Olai Martinus’ död (1585) kyrkoherdebeställningen i
Nyköping åt den för konungen förhatlige Petrus Jonae,
lät 1586 välja honom till biskop i Strängnäs stift och
utfärdade i maj s. å. några af ett prästmöte i Örebro
antagna artiklar, i hvilka det bl. a. framhölls, att
endast de ceremonier i kyrkotjänsten skulle gälla, om
hvilka prästerskapet förenat sig i Uppsala 1572. Vid
den förlikning emellan konungen och hertigen, som
stadfästes i Vadstena 1587, hänsköts den religiösa
stridsfrågan till ett blifvande kyrkomöte; men redan
s. å. lät Karl Strängnäs stifts prästerskap förklara
liturgien både onödig och skadlig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
