Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua / 815-816 (1912) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Liturgiska striden ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

några af nyssnämnda punkter ha lettiskan (momenten
3, 4 och 7) och preussiskan (mom. 3) genom en
särutveckling af senare datum undergått samma
eller liknande förändring som, i en aflägsnare tid,
de slaviska språken (se därom Lettiska språket och
litteraturen). – Å andra sidan äro de baltiska
språken i vissa afseenden oursprungligare än de
slaviska, särskildt beträffande verbalböjningen;
som exempel må nämnas, att i de förra den urspr.
blott för 3:e pers. sing. gällande formen
användes äfven för 3:e pers. plur. och dualis,
hvilkas ursprungliga former alldeles försvunnit,
t. ex. lit. esti "han är, de äro", men fnslav. jestu
"han är", sotu "de (flera) äro" (jfr lat. sunt),
jeste "de (båda) äro". – Ang. den baltiskslaviska
grenens speciella öfverensstämmelser med de
ariska och andra språk se Indoeuropeiska språk.

^{E. L–n.}

Litus saxonicum. Se Angelsaxar.

Lituus (trumpet).

Lituus, lat., betecknade hos de gamle romarna dels
en krokig staf (krumstaf), hvilken augurerna (se
Augur med fig.) brukade, dels ett i ena ändan
utvidgadt och krökt blåsinstrument (trumpet; se fig.),
som synes ha begagnats vid rytteriet.

^{R. Tdh.}

Litwa. Se Litauen.

Litwos, pseudonym för Sienkiewicz, H.

Litzmann, Bertold, tysk litteraturhistoriker,
f. 18 apr. 1857 i Kiel, vardt 1892 e. o. och 1896
ord. professor i tyska språket och litteraturen vid
universitetet i Bonn. L. har framför allt sysslat
med den tyska teaterns historia:
F. L. Schröder (2 bd, 1890 o. 1894),
Das deutsche drama in der literarischen bewegungen der gegenwart (1894; 4:e uppl. 1897),
Der grosse Schröder (1904),
Schiller und das deutsche drama (1905) och
den stora serien "Theatergeschichtliche forschungen" (1891 ff., hittills 22 bd).
Därjämte har han skrifvit om
J. Chr. Günther (1880),
Chr. L. Liscow (1883),
Schiller in Jena (1889; 2:a uppl. 1890),
Ibsens dramen (1901),
Clara Schumann (1902–05; 4:e uppl. 1909–11) och
populära arbeten om Goethes lyrik (1903) och
"Faust" (1904).
Sedan 1906 utger han
"Schriften der literarhistorischen gesellschaft in Bonn".

^{R–n B.}

Liu Chun, konstnär. Se Kina, pl. VI.

Liudprand, italiensk historieskrifvare. Se Liutbrand.

Liu-kiu-öarna (Lu-tschu-öarna), japansk ögrupp. Se Riu-kiu-öarna.

Liuksiala [lio’k-]. Se Kangasala.

Liungh, Sven Ingemar, naturforskare, f. 5 juni 1757
i Björkö församlings prästgård, Jönköpings län,
d. 12 sept. 1828, vistades 1775–77 vid Uppsala
universitet, under Linnés undervisning och
umgänge i dennes hus. Han egnade sig emellertid
åt landsstatstjänstemannens bana och var 1780–93
kronofogde i Norra och Södra Vedbo härad af
Jönköpings län. Vid sitt afskedstagande erhöll
han landskamrerares titel. Sin återstående
lifstid tillbragte han med skötseln af ett
vidlyftigt landtbruk. Han kallades till led. 1808
af Vet. akad. och Vet. o. vitt. samh. i Göteborg och
1812 af Landtbruksakad. L. "underhöll en liflig
brefväxling med både inländske och utländske lärde män,
hade ofta besök af lärde resande och egde ett ibland de
största bibliotek och de rikaste samlingar,
som tillhört någon enskild person i Sverige".

(^{T. K.})

Liu-pang. Se Kina, sp. 57.

Liutbrand (Luitbrand), langobardisk konung
712–744. Se Langobarder, sp. 1152.

Liutbrand (Liutprand, Liudprand), italiensk
historieskrifvare, härstammade från en förnäm
langobardisk ätt och erhöll sin undervisning icke
i en klosterskola, utan vid hofvet i Pavia, där
han vann ynnest hos konung Hugo (konung af Italien
926–947). L:s bildning fick därför en öfvervägande
världslig och klassisk karaktär, mycket erinrande om
renässansen under medeltidens sista århundraden. Sedan
Berengar af Ivrea inkräktat konungadömet öfver
Italien och blifvit krönt i Pavia 949, blef L. dennes
kansler och sändes s. å. af honom i en beskickning
till Konstantinopel. Sedermera blef han dock oense
med Berengar och i synnerhet med dennes gemål, drottning
Willa. Han fann då en tillflykt vid den tyske konungen,
sedermera kejsaren Otto I:s hof och skref 958–962 en
allmän historia i 6 böcker under titel
Antapodosis (vedergällning),
hvari han gaf luft åt sitt hat till Berengar (II) och
Willa samt sina öfriga fiender. Arbetet omfattar tiden
888–949; det lider af bristfällig plan, grofva misstag
rörande äldre tider och författarens lidelsefulla partiskhet,
men innehåller äfven många sunda omdömen. I Otto I såg
L. den man, som var kallad att rädda Italien från dess
lidanden, och det bysantinska hofvets öfverdrifna
anspråk bemöter han med träffande skärpa. Äfven
öppnar hans arbete en värdefull insikt i tidens seder
och tänkesätt. Framställningssättet är i allmänhet
behagligt och underhållande. Sedan Otto I blifvit
konung af Italien (961) och kejsare (962), användes
L. äfven af denne i offentliga uppdrag. 962 utnämndes
han till biskop af Cremona, affärdades följande år som
Ottos sändebud till påfven Johannes XII och bevistade
den kyrkoförsamling, på hvilken denne afsattes. De
händelser, som ledde därtill, har L. skildrat i en
särskild historisk skrift, omfattande 960–964
(De rebus gestis Ottonis magni Imperatoris).
968 sändes L. ånyo till Konstantinopel, denna gång för
att å Otto I:s vägnar anhålla om prinsessan Theofanos
hand åt hans son, sedermera kejsar Otto II. Äfven om denna
beskickning har L. skrifvit en berättelse, som dock ej
är afslutad
(De legatione Constantinopolitana).
L:s senare öden äro ej kända, och hans dödsår är
obekant, men 984 hade han redan en efterträdare på
biskopsstolen i Cremona. – L:s arbeten äro utgifna
af Pertz i "Monumenta Germaniæ historica" (1839) och
af Dümmler (2:a uppl. 1879).
Jfr skrifter om L. af
Köpke (1842),
Baldeschi (1888) och
Hantsch (s. å.).

^{S. F. H.}*

Liutprand, italiensk historieskrifvare. Se Liutbrand.

Liva, arab. (turk. sandjak, "fana"), underafdelning
af ett turkiskt vilajet, styres af en mutesárrif (maktegare).

Livadia. 1. Under medeltiden och turkarnas välde namn
på grekiska staden Lebadeia (se d. o.). Efter densamma
kallades den norra, kontinentala delen af Grekland Livadien.
2. Kejserligt ryskt gods på södra sidan af Krim,
5 km. från badorten Jalta, med två palats,
praktfulla trädgårdar, rika på exotiska växter,
stora engelska parker och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>