- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua /
823-824

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Liverpool ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

handtverksämbeten härstammande korporationer af yrkesmän,
hvilka med numera väsentligt ändrad karaktär
ännu fortlefva i London (City-gillen). Namnet
kommer af ämbetsdräkten ("livery"). F. n. finnas
76 dylika livery companies (bagare, bryggare,
slaktare, järnhandlande, knifsmeder, bokförläggare
o. s. v.), som indirekt ännu ha inflytande på Citys
kommunalstyrelse och dessutom förfoga öfver stora
fonder för välgörande och allmännyttiga ändamål. Jfr
W. C. Hazlitt, "The livery companies of the city of
London" (1892), och G. Unwin, "The gilds and cempanies
of London" (1908). Se vidare London (stadsstyrelse).

Livery man [IrVorimon], eng., skråmedlem, borgare
och valman i Londons city. Se Livery
companies
och London (stadsstyrelse).

Livia Drusilla. Se Livius, romersk släkt.

Livias, latinskt namn på staden Bet-Haran (se d. o.).

illustration placeholder

Livijn [-vin], Klas (Clas) Johan (skref sig
ursprungligen Klaus Liwin), vitter och politisk
författare, ämbetsman, f. 12 nov. 1781 i Skeninge,
d. 12 okt. 1844 i Stockholm. Han begaf sig 1800 till
Lund för att bli präst, men öfverflyttade efter
faderns död till Uppsala hösten 1802. Där upplifvade
han bekantskapen med Lorenzo Hammarsköld, med hvilken
han redan tidigare varit förbunden. Tillsammans med
några jämnåriga, mest östgötar, stiftade de 1803
sällskapet W. W. (Vitterhetens vänner). L. insände
flitigt till sällskapet tal och dikter, af hvilka
åtskilliga förebåda det förestående omslaget
i svensk vitterhet. Han uppmuntrades ifrigt
af Hammarsköld, som i honom såg en blifvande
reformator af den svenska litteraturen. I detta
ögonblick sinade den gustavianska vitterheten ut i
sanden, men under den dödsstillhet, som Gustaf IV
Adolfs reaktionära åtgärder utbredde öfver landet,
spirade frön till en ny kulturform. Minnena från
Juntans krets och Höijers första uppträdande voro
icke bortglömda. De båda vännerna voro fyllda af
den obestämda oro och det jäsande missnöje, som
utmärkte åren efter franska revolutionen. Rousseauska
drömmar och Wertherstämningar korsades i deras
sinnen med de vildaste äfventyrsplaner. L. var en
orolig mångfrestare, ytterst mottaglig för nya
idéer; djupt missnöje och nedslagenhet växlade
i hans sinne med ärelystna planer och djärfva
förhoppningar. Det var hans mening att taga graden,
men då han stod utan tillgångar och icke kunde erhålla
stipendium, måste han redan 1803 söka anställning i
hufvudstaden som informator. 1805 aflade han examen
till rättegångsverken, blef s. å. inskrifven i Svea
hofrätt m. fl. verk samt utnämndes 1808 till auditör
vid Skaraborgs regemente. Under tiden fortsatte han
sina vittra försök, studerade ifrigt engelsk och tysk
litteratur; hans älsklingsförfattare voro Shakspere,
Goethe och Tieck, och han var redan en afgjord
motståndare till den franska smaken. Af
yttre skäl täflade han dock i Svenska akad., ehuru
förgäfves, 1804, 1805 och 1808 med ett äreminne
öfver A. Oxenstierna, ett ode öfver Engelbrekt
Engelbrektsson samt flera parodiska dikter, i
hvilka den akademiska smaken på ett barnsligt sätt
förlöjligades. Samtidigt hade han fullbordat en
tragedi, Torkel Knutsson, som, om den då utgifvits,
skulle varit vårt första historiska drama på
blankvers, och en opera, Hafsfrun, vårt första
romantiska sagospel, af hvilken dock först 1816 tre
ark trycktes. Dessutom finnas från dessa år otaliga
andra outgifna dikter, dramatiska utkast m. m.,
många fyllda af nya idéer. L:s juridiska verksamhet
hindrade honom redan nu att odeladt syssla med
vitterhet. Dessutom var det under dessa den svenska
vitterhetens "järnår" svårt att få något tryckt. Efter
statshvälfningen 1809 frigjordes emellertid pressen,
och de unge fingo ett kärkommet tillfälle att öppet
angripa den vitterhet, som de ansågo ha spelat ut sin
roll. "Polyfem" grundlades, och dit insände L., under
märket Olof Mollbergsson (0. M.), från sin aflägsna
landsort flera polemiska artiklar (Öppet fejde-
och varningsbref, Sändebrefvet
samt en recension af
Wallins öfversättningar af latinska skalder, i hvilken
han angrep den gängse parafraserings-seden). - I
Fyra erotiska oder parodierade han synnerligen kvickt
denna öfversättningsform och på samma gång Leopolds
erotiska oden. Däremot är icke L., utan Hammarsköld,
författare till de i "Polyfem" under pseudonymen
Nils Nyberg intagna "Baggfotska papperen". Vid denna
tid utgaf L. också en roman i Sternes stil, Johan
David Lifbergs lefverne
(blott första häftet, 1810),
satiriserande småstadsförhållanden och den härskande
litterära smaken. En ganska kvick bearbetning af
Tiecks "Mästerkatten" med satiriska anspelningar
på svenska förhållanden utkom 1812. 1813-14 följde
han sitt regemente till Tyskland och Norge. Denna
utrikesvistelse blef brytningen i hans lif. (Se
L:s "Bref från fälttågen i Tyskland och Norge",
utg. af J. Mortensen, 1909.) Hans håg leddes
afgjordt öfver till juridiken. Från denna tid
vidtager hans bana som juridisk vetenskapsman och
politisk tänkare, och äfven hans vittra alstring fick
en annan karaktär. Beslutet att åter flytta till
Stockholm blef hos honom oåterkalleligt. Han fick
1815 permission från regementet för att fullborda ett
vetenskapligt juridiskt arbete, for till hufvudstaden,
tog afsked. 1817 och utnämndes 1818 till justitiarie i
krigshofrätten. Han deltog lifligt i hufvudstadens
politiska och litterära förhållanden, tillhörde
flera sällskap (Gröna rutan, Par Bricole o. s. v.),
där han uppträdde med dikter och parentationer. Han
var också medlem af kommittén för "Markalls sömnlösa
nätter". Företalet till diktens första natt liksom
åtskilliga partier af andra natten är af honom. Genom
sina prosaberättelser från denna tid vardt han en af
den svenska romanens grundläggare. Först kom den bredt
anlagda själfbiografiska berättelsen Axel Sigfridsson
(1817), hvilken väckte en viss uppmärksamhet, men,
då den aldrig fullbordades,, snart glömdes. Den är
märkvärdig icke minst därför, att det är den första
svenska prosaskildring, i hvilken nyromantikens
kärleksideal frsmställes - samma uppfattning, som
senare tendensartadt framträder i Almquists "Det går
an". 1822 offentliggjorde han i "Opoetisk kalender"
Samvetets



<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:01 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbp/0448.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free