- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua /
833-834

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Livingstonemedaljen ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

egyptiska papyri). Eedan tidigt (30 e. Er.) blef af
hans verk utarbctadt ett - nu förloradt - sammandrag
(epitome), hvilket tydligen användts af ilcra senare
författare.

Till hufvudsaklig uppgift för sin historiska
skriftställarverksamhet gjorde L. förhärligandet
af den romerska staten, som från en ringa
begynnelse genom gudars hägnande nåd och människors
kraftfulla verksamhet hade utvecklat sig till ett
världsrike. Det var i detta syfte han ville lämna
en mot den förädlade smakens fordringar svarande
framställning af romarfolkets öden från äldsta
tider. Genomträngd af öfvertygelsen om historiens
sedliga betydelse, afsåg han också att väcka beundran
och vördnad för forntidens höga ande, storslagna
män och lysande hjältebragder för att på detta sätt
hos ett sjunket släkte lifva fosterlandskärleken
samt frammana lyftning i tänkesättet och kraft att
handla. Till främjande af sitt mål fann han sig
böra starkt framhålla gudarnas ingripande i statens
öden, hvilket för hans äkta romerskt religiösa
öfvertygelse framträdde på ett i ögonen fallande
sätt, äfven i järtecken. De nu antydda synpunkterna
blefvo bestämmande för arbetet. L. gjorde intet
försök att ge en på källforskning i första hand
och noga genomförd kritik byggd framställning af
Roms historia, ett försök, som uppenbarligen, i
synnerhet med den tidens otillräckliga hjälpmedel
och outvecklade arbetsmetoder, skulle ha öfverstigit
en persons förmåga. Han nöjde sig med att vandra
i sina föregångares fotspår för att efter dem
lämna en underhållande och tilltalande skildring,
i hvilken framför allt de stora personligheterna
och deras verksamhet skulle tecknas samt krigen,
i hvilka romarna vunnit så stor glans och ära,
få sin rätta belysning. Vida mindre gällde det
däremot att systematiskt framställa gången af
författningens utveckling och noggrant beskrifva
statens inrättningar, något, som under de fullständigt
omdanade förhållandena, då uppfattningen af forntiden
var fördunklad och uppblandad med nya föreställningar,
utan tvifvel hade måst medföra stora svårigheter.

Företrädesvis höll L. sig till de senare
historieskrifvarna, såsom Licinius Macer, Valerius
Antias, Q. Tubero m. fl., hvilkas framställning, om
också ej alltid med urkunder styrkt, dock bäst synes
ha lämpat sig att bearbeta för allmänheten. Likväl
tyckes han ha för olika tidsskeden valt olika
ledare, så att han följt än den ene, än den andre,
allt som deras egen kännedom om och behandling af
ämnena därtill föranledde. I tredje dekaden har
han efter all sannolikhet mycket anlitat Coelius
Antipater. För 3:e-5:e dek. har vidare Polybios
varit en hufvudkälla. Skiljaktiga uppgifter och
tvifvelsmål, uttalade af författarna själfva,
lämnade han för det mesta åt deras värde och
meddelade, hvad han fann allmänt antaget, stundom med
bifogande af olika meningar, utan kritisk sofring af
materialet. Han iklädde sig ock i allmänhet intet
ansvar för trovärdigheten af hvad han omtalade,
synnerligen i fråga om mera osäkra uppgifter och
berättelser, såsom beträffande sagorna från den
äldsta tiden och andra sägner, som behandla underbara
tilldragelser. Att han till följd af sitt arbetssätt
skulle komma att meddela åtskilligt mindre noggrant
eller fullständigt i fråga om statens författning
och förvaltning, inses utan svårighet. Äfven visar
sig i ämnets
behandling en viss ojämnhet, som utan tvifvel
har sin grund i ofullständig planläggning och i
skiljaktigheten af de källor, som begagnats. Själf
röjer L. ett tydligt deltagande för personer och
händelser, och öfverallt framträder hans känsla för
det skickelsedigra i folkets öden. En följd af hans
starkt utpräglade nationella uppfattning är, att
han söker ställa allt i så fördelaktig dager för Rom
som möjligt, och tvärtom. Detta framstår bl. a. vid
skildringen af fienders - framför allt Hannibals -
karaktär och tänkesätt m. m.

Vända vi oss nu från innehållet till
framställningssättet, möter oss främst den retoriska
färgläggningen. Särskildt har L. lagt an på att
infläta tal af de handlande personerna. Dessa tal äro
i allmänhet väl egnade att lägga i dagen stämningar,
bevekelsegrunder och karaktärer, men röja å andra
sidan en viss benägenhet för vältalig utsmyckning
af ämnet. Stilen företer rikedom och omväxling,
är på en gång angenäm och värdig samt lämpar sig
förträffligt för att åskådliggöra situationer och
händelser. Periodbyggnaden är konstfull, stundom
kanske väl tung. I ordvändningar och uttryck är
L. något friare än de äldre författarna, t. ex. Cicero
och Caesar, närmar sig stundom skaldernas språkbruk
samt har ett och annat, som väl mycket erinrar
om grekernas ordvändningar. Asinius Pollio skall,
enligt Quintilianus’ uppgift, ha hos L. funnit en
viss "patavinitas", förmodligen ett från det fina
hufvudstadsspråkét afvikande uttryckssätt. Då man
dock ej eger vidare upplysning om de enskildheter,
som föranledt det i fråga varande omdömet, är det
omöjligt att härom närmare uttala sig. Så mycket är
säkert, att hos L. i afseende på språket flera nyheter
förekomma, hvilket likväl ej hindrar, att det, öfver
hufvud bedömdt, är förträffligt.

Att L. länge skulle betraktas som en hufvudkälla -
och en tillförlitlig sådan - för romersk historia
är gifvet, eftersom den historiska kritiken först
sent vaknade till lif. Enstaka fall af kritiska
tvifvelsmål förekomma redan hos Glareanus,
Cluverius och J. Gronovius, men det var först
J. Perizonius, som genom sin skrift "Animadversiones
historicae" (Amsterdam 1685) på allvar drog i tvifvel
trovärdigheten af L:s framställning i fråga om Roms
äldsta tider. Efter honom följde G. Vico (1725) och
L. de Beaufort (1738), men framför alla andra blefvo
B. G. Niebuhrs forskningar (efter 1810) viktiga. Sedan
dess har kritiken alltjämt utvecklat sig, och den
skarpsinnige Th. Mommsen sökte rekonstruera Roms
äldsta historia med stöd af hvad senare tider bevarat
i fråga om inrättningar och samhällslif, medan Madvig
varnar för att taga för godt, hvad antiken icke har
genom några urkunder bestyrkt. Till L. måste dock alla
gå, och hans uppgifter - ej sällan oklara och beroende
på missförstånd .- lämna alltjämt vetenskapsmännen
rikt ämne till kritik och behandling i skrift, i
synnerhet när de sammanställas med hvad Dionysios
från Halikarnassos har meddelat.

L:s text har funnit bearbetare och utgifvare
i mängd. Holländaren Drakenborchs stora upplaga
(1738-46) innehöll äfven supplement för de förlorade
böckerna (af Freinsheim). De mest betydande af de
senare editionerna äro Weissenborns med kommentar
försedda och efter utgifvarens död af H. J. Müller
delvis reviderade samt den af Madvig och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:42:17 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbp/0453.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free