- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua /
839-840

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Livingstonemedaljen ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ordensmästaren, Gotthard Kettler, och den siste
ärkebiskopen, den nyssnämnde Vilhelm af
Brandenburg,
afträdde genom ett fördrag i Vilna
(sept. 1559) till Polen-Litauen landet s. om Düna
mot löfte, att detta rike skulle skydda deras öfriga
besittningar. S. å. köpte Danmark stiften Ösel och
Kurland, af hvilka dock endast det förra kvarstannade
under danskt herravälde. I juni 1560 tilläts Polen
besätta de flesta livländska slotten: i juni 1561
gaf sig Reval med Harrien och Wierland under Sverige,
och s. å. måste Kettler och ärkebiskopen, genom ett
nytt fördrag, i Vilna, afstå till den polske konungen
återstoden af sina besittningar, hvarvid Kettler fick
Kurland som hertigdöme under länsplikt. 1566 upplöstes
ärkestiftet, och L. - som vid denna tid började
benämnas hertigdöme - blef formligen införlifvadt med
Litauen. Men vid Polens och Litauens definitiva union
1569 betecknades L. som de förenade rikenas gemensamma
inkorporerade besittning. Det 1598 uppblossande
svensk-polska tronföljdskriget under Sigismund vardt
tillika en kamp om L. Det lyckades ej Karl IX att
intaga landet, men Gustaf II Adolf eröfrade det,
och Sverige fick genom fördragen i Altmark (1629)
och Stuhmsdorf (1635) tillsvidare behålla det,
1660 vardt det "öfverdüniska" L. (L. n. om Düna)
formligen afträdt till Sverige. Genom Stora nordiska
kriget gick L. förloradt för Sverige. Visserligen vann
den svenske öfverbefälhafvaren i L. Schlippenbach en
lysande tredubbel seger öfver ryssarna vid Rappin,
Kasaritz och Rauge (5 sept. 1701), men hans nederlag
vid Erastfer (dec. 1701) och Sagnitz (1702) lämnade
L. öppet för deras härjningar. 1704 eröfrade ryssarna
Dorpat, 1710 de öfriga fästningarna, och genom freden
i Nystad 1721 afträddes L. till dem.

L. var under ordenstiden en "riksomedelbar"
del af "Heliga romerska riket af tyska nationen"
(L:s landsherrar, biskoparna och ordensmästaren,
voro riksfurstar), men påfvens inflytande var
större än kejsarens: biskoparna och orden sågo
i påfven sin öfverherre. Biskoparna regerade med
tillhjälp af domkapitel, ordensmästaren med biträde af
ordenskapitlet, hvilket sistnämnda utgjordes af ordens
stordignitärer (landtmarskalken och komturerna). Den
sammanhållande enheten i den livländska
federativstaten var landtdagen, som sammanträdde i
Walk eller Wolmar och var fördelad på 4 kammare: 1)
ärkebiskopen, biskoparna och 2 abboter, 2) ordens
mästare och stordignitärer, 3) stiftens och ordens
världsliga ridderskaps (vasallernas) deputerade, 4)
städernas ombud. Under 1400-talet uppstodo stifts- och
ordensråd, som af landsherrarna togos ur kapitlen,
ridderskapet och borgerskapet samt fingo stort
inflytande på förvaltningen och rättskipningen. -
Under polska tiden fick L. visserligen vidtgående
privilegier, de s. k. Sigismund Augusts privilegier
(1561), men de polska riksmyndigheterna, konungen
och den polsk-litauiska riksdagen inskränkte dem
snart samt sökte förpolska L.; den nya författning,
som konung Stefan oktrojerade 15S2, var ett uttryck
för denna tendens. Enligt dessa som "nådeakt"
betecknade "Constitutiones Livoniae" indelades L. i 3
"presidentskap" l. enligt den 1598 införda polska
benämningen, "vojevodskap" (lat. palatinatus),
nämligen Dorpat, Wenden och Pernau. Presidentskapen
voro delade i "starostier" (tills. 26). I spetsen för
hela L:s styrelse stod en kunglig administrator (af
polsk-litauisk nationalitet). Rättskipningen
utöfvades af 4, senare 3 "landgerichte", från hvilka
vädjades till conventus judicialis. Landtdagen,
från 1598 alltid sammanträdande i Wenden, egde
fortfarande bestånd, men kom snart att hufvudsakligen
bestå af adelns deputerade. Samtidigt hade L:s
katolska kyrka reorganiserats genom insättandet
af en biskop i Wenden. - Under svenska väldet var
L. en under Sveriges krona lydande, i säregna former
administrerad provins, hvars statsrättsliga ställning
dock gaf anledning till tvister mellan konung och
landtständer. Både Karl IX och Gustaf II Adolf sökte
förmå de senare att sända ombud till den svenska
riksdagen, men livländarna häfdade principiellt
sin särställning, och i 1634 års regeringsform
begränsades representationsplikten till Sveriges
och Finlands gamla område. Livländarnas kraf på
bekräftande af landsprivilegierna af 1561 (hvilkas
urkund gått förlorad) uppfylldes ej af Gustaf Adolf,
som dock (1629) tillmötesgick dem med en allmän
och provisorisk försäkran; privilegiernas faktiska
bestånd bekräftades af senare svenska regenter
intill enväldet, sist af Karl XI 1678. På Kristinas
tid lyckades adeln under Otto von Mengdens ledning
organisera sin maktställning i nya institutioner;
på landtdagarna, hvilkas verksamhet reglerades i
landtdagsordningen af 1647, valde den sålunda en
hauptmann och (fr. 1643) ett landtråd (se d. o.),
som, ställdt vid generalguvernörens sida, skulle
bevaka dess intressen. Något senare (från 1660)
började den eftersträfva omedelbar andel i den
svenska statsmaktens utöfning och ansökte numera
om sin inkorporering i riksdag och riddarhus, men
detta kraf mötte svårigheter, och det inbrytande
enväldets svenska ständer kunde utsträcka
reduktionen till L:s adel utan dess hörande. Dess
följande protester lämnades utan afseende, och i
generalguvernören grefve Hastfer (se d. o.) fann
konungen en energisk cch hårdhändt medhjälpare,
medan adelsoppositionen i Patkul (se d. o.) fick
sin lidelsefullaste advokat. Konflikten vidgades
(från 1690) till frågan om privilegiernas rättskraft
och eventuella kodifiering, men löstes radikalt af
envåldsmonarken genom författningarna af 1694 (se
nedan), som fullständigt sönderbröto det ekonomiskt
redan lamslagna adelsregementet i L. Den stränga
räfst, som samtidigt inledts mot oppositionens ledare,
föranledde ytterligare förbittring, och denna tog sig
uttryck bl. a. i Patkuls landsförrädiska intriger. -
De viktigaste af adelns rättigheter voro oinskränkt
myndighet öfver bönderna - både Gustaf II Adolf
och Karl XI funno sig manade att taga dessa i
rättsligt skydd mot adelns alltför godtyckliga
behandling - samt innehafvandet af länsgodsen
efter länsrätten. Enligt denna voro länsgodsens
innehafvare såväl som allodialgodsens egare -
dessa senare voro dock helt få - fria från andra
ord. skatter, men skulle utgöra rusttjänst, nämligen
för hvarje femtontal "hakar" (jordbeskattningsenheter)
1 ryttare och, årligen, 60 rdr sp. Adelns bönder
måste dock sedan 1634 erlägga "stationen", en urspr,
tillfällig, sedermera ord. skatt. Men L:s adel var å
sin sida ej så noga med, huru den kom i besittning af
länsgods eller forna stifts- och ordensgods. Redan de
polske konungarna, sedermera äfven Gustaf II Adolf,
anbefallde undersökningar därom; men dessa blefvo
ej afslutade. Livländarna nekade aldrig till, att de
forne landsherrarnas gods

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:01 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbp/0456.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free