- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua /
849-850

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Livland ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fysiologisk bemärkelse är benämningen på det, som
uppfattas med hörselorganet och som är framkalladt
af svängningar i materien. Ljud som fysikaliskt
fenomen består i dessa svängningar själfva. Dessa
båda begrepp äro ej identiska, alldenstund det
finnes svängningar, som ej kunna förnimmas af örat.
Detta uteblifvande af den fysiologiska verkan kan
bero därpå, att ljudet är för svagt eller att det är
framkalladt af ett för stort eller för litet antal
svängningar i sekunden (se Hörselorgan 2).
Äro svängningarna fullkomligt periodiska, d. v. s.
fullbordas hvarje fram- och återgående rörelse hos
de svängande delarna på exakt lika tider, uppstå
musikaliska toner (se Ton). Om de särskilda
vibrationerna däremot äro oliktidiga, blir ljudet oredigt
och uppfattas som ett buller (se d. o.). När
samtidigt flera toner utgå från en ljudkälla, kallas
deras resulterande verkan klang (se d. o.). Örat
besitter, åtminstone i en viss grad, förmågan att i
en klang särskilja de enkla toner, af hvilka den
är sammansatt, i synnerhet om uppfattningen på
något sätt underhjälpes, bäst genom användande af
s. k. resonatorer (se d. o.). Ljudets fortplantning
från ljudkällan till örat sker genom periodiska
förtätningar och förtunningar, hvilka framskrida i det
mellanliggande mediet på samma sätt som vågorna
på en vattenyta, hvarför man i analogi med dessa
talar om ljudvågor (se Vågrörelse). I allmänhet
utgöres det mellanliggande mediet af luft, men
hvarje annat elastiskt ämne, såväl gasformigt som
flytande eller fast, kan fortplanta ljudet.
Hastigheten, hvarmed ljudet går fram, är dock ej
densamma i olika ämnen. Följande tabell innehåller
värdena på ljudets fortplantningshaslighet i ett antal
olika ämnen i m. i sekunden vid 0°.

luft ... 332
klor ... 206
vattenånga ... 410 (96°)
kolsyra ... 270
ammoniak ... 415
vätgas ... 1,280
jodgas ... 107,7
bromgas ... 135
koloxid ... 337
svafvelsyrlighet ... 209
svafvelväte ... 289
bly ... 1.300
järn ... 4,900
koppar ... 3,800
silfver ... 2,600
tenn ... 3,600
aluminium ... 5,100
kadmium ... 2,300
guld ... 2,100
zink ... 3,690
platina ... 2,700
vatten ... 1,450
alkohol ... 1,264
eter ... 1,150
glas ... 5,600
elfenben ... 3,012
kork ... 480
stearin ... 1,380
vax ... 862,5(15°)
» ... 451 (28°)
kautschuk ... 34-69

Newton är den förste, som sökt att på teoretisk väg
beräkna ljudets hastighet i luften. Men det värde
han erhöll var för litet, emedan han, såsom Laplace
visat, försummat att i kalkylen medtaga verkan af
de temperaturförändringar, som uppstå af luftens
växlande sammandragning och utvidgning, då
ljudvågen passerar. Iakttages åter detta, erhålles som
resultat af räkningen, att ljudet går fram i luft af
0° temperatur med en hastighet af 332 m. i sekunden,
eller i det närmaste samma värde, som i
medeltal erhållits med experimentella bestämningar.
I ett homogent ämne, t. ex. en gas, en vätska och
de flesta fasta kroppar, fortplantar sig ljudet med
samma hastighet i alla riktningar. Detta är ej
fallet i kristalliniska ämnen samt i åtskilliga andra
fasta kroppar med olikartad textur i olika riktningar.
Så t. ex. går ljudet mycket fortare längs efter
fibrerna i en trädstam än i vinkelrät riktning mot
dessa. Ljudets fortplantningshastighet bestämmes
experimentellt antingen på direkt eller indirekt sätt.
Det förra sker, när man direkt observerar den tid
ljudet behöfver för att tillryggalägga en känd
distans, det senare, när man af iakttagelse af
tonhöjder, våglängder e. d. sluter sig till ljudets
hastighet. På direkt väg finner man ljudets hastighet
i luften genom att observera tidsskillnaden emellan
blixten och knallen från en kanon, som affyras på
ett kändt afstånd. Divideras afståndet till kanonen
med den observerade tidsskillnaden, erhålles ljudets
hastighet i luften vid den temperatur, som vid
försöket var rådande, hvaraf hastigheten vid hvilken
annan temperatur som helst kan beräknas. För att
resultatet skall bli oberoende af vindens verkan,
affyras växelvis två kanoner, placerade på hvar sin
station, och annoteras på hvar och en af dem
tidsskillnaden emellan blixt och knall från den andra
stationen. Alltifrån 1738, då en dylik experimentell
bestämning af ljudets hastighet i luften första
gången utfördes (af en kommitté af franska
vetenskapsmän), ha många sådana försök blifvit
verkställda såväl i Frankrike som i andra länder med
det resultat, att ljudets hastighet i luften vid 0°
temperatur kan anslås till 332 m. i sekunden, med
en förökning af 0,60 m. för hvarje grad, som
lufttemperaturen är högre än 0°, så att den ifrågavarande
hastigheten vid 15° C. uppgår till 340 m. i
sekunden. Äfven i vatten har ljudets hastighet
blifvit bestämd genom direkta försök, anställda i
Genèvesjön af Colladon och Sturm 1827 (se fig. 1). De
befunno sig på två båtar på ett afstånd af 13,847 m.
från hvarandra. På den ena båten antändes en liten
hög krut med en lunta och samtidigt anslogs en klocka
med en hammare under vattenytan. På den andra
båten iakttogs tidsskillnaden från det ögonblick, då
krutröken iakttogs, till det, då ljudet hördes i en
i vatten nedsänkt lur. – För att på ett enkelt och
bekvämt sätt uppmäta ljudets hastighet använder
man på laboratorierna Kundts’ rör (se d. o.). –
Ljudets styrka beror i första hand på storleken af
de i ljudkällan vibrerande delarnas utslag, deras
s. k. amplitud. Vidare tilltager ljudets styrka med
den ljudande kroppens massa, hvilket beror därpå,
att en kropp af större massa sätter en större mängd
af det omgifvande mediet i rörelse. Härpå grundar
sig bruket af resonansbottnar l. resonanslådor på
stränginstrument. Ljudets styrka ökas ock med
tätheten af det omgifvande mediet i ljudkällans grannskap,
ty ju större denna täthet är, dess större är
den mängd af mediets partiklar, som deltaga i
rörelsens fortplantning. Ljudvibrationer, som
uppväckas i lufttomt rum, kunna ej fortplanta sig
därigenom. Slagen af en klocka i recipienten till en
luftpump, ur hvilken luften blifvit utpumpad, höras
ej. Emedan luftens täthet är obetydlig vid större
höjder öfver jordytan, höres också ljudet svagare
på höga berg än på lägre belägna platser. Ljudets
styrka beror slutligen af afståndet. I detta afseende
gäller för ljudet samma lag som för ljuset, nämligen
att intensiteten aftager som kvadraten på
afståndet. Denna lag gäller dock, endast när ljudet
fritt får utbreda sig åt alla sidor i det omgifvande
mediet. I vida mindre grad förminskas ljudets

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:01 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbp/0461.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free