- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua /
857-858

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ljud ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

framgå, att den sedan lång tid pågående striden
om, huruvida ljudlagarna äro "undantagslösa"
eller ej, till en stor del är en tvist om påfvens
skägg. Den beror hufvudsakligen på ett missförstånd,
framkalladt af tvetydigheten hos uttrycket
"ljudlag". I språkets värld, liksom på öfriga
områden, är det ett axiom att öfverallt, hvarest alla
för en företeelse nödiga betingelser förefinnas,
inträder undantagslöst denna samma företeelse. Alltså
är t. ex. den, som antar, att i den äldre svenskan
a:s ställning före ng var den tillräckliga grunden
till dess öfvergång till å (t. ex. i stång för äldre
stang), fullkomligt oberättigad att antaga, att a
"undantagsvis" kvarstår före ng i vissa fall, t. ex.
sprang (af springa), mangel, utan måste antingen
för dessa fall söka en icke ljudlagsenlig förklaring,
t. ex. att sprang (af springa) uppträdt jämte – och
slutligen utträngt – det ljudlagsenliga språng (som
träffas ännu hos Geijer i "Vikingen") till följd af
proportionell association med fann (af finna) m. fl.
dylika verb med växlingen i : a, eller också uppvisa,
att de ifrågavarande fallen icke tillhöra det (till rum,
tid o. s. v. begränsade) språk, för hvilket den
uppställda ljudregeln gäller, i det att t. ex. mangel lånats
från tyskan, sedan ljudregeln "ang blir ång" upphört
att gälla för svenskan. Häraf framgår, att ljudlagarnas
s. k. undantag endast äro skenbara, detta dock
– väl att märka – endast i fall ljudregeln är rätt
formulerad. Men då vi – såsom ofvan blifvit
framhållet – sällan eller aldrig kunna vinna fullständig
kännedom om alla de för en ljudförändring nödiga
betingelserna, så är det gifvet, att våra formuleringar
af ljudreglerna nästan alltid bli mer eller mindre
oriktiga och att dessa orätt formulerade ljudregler
komma att lida undantag, dess färre, ju exaktare
"lagen", d. v. s. regeln är affattad. Här som annanstädes
gäller det således, att "ingen (på mer eller
mindre ofullständig analys grundad) regel är utan
undantag". Alltså: ljudlagarna som sådana ha inga
undantag, men väl våra formuleringar af desamma.

Termen "ljudlag" åstadkommer emellertid
fortfarande oreda inom den vetenskapliga litteraturen,
emedan den alltjämt fattas i tre olika betydelser,
nämligen: a) Ljudlag i ofvan använda mening,
d. v. s. kausalsammanhanget mellan en viss beskaffenhet
hos ljudmaterialet och dennas nödvändiga
följd. Liksom alla lagar har en ljudlag den logiska
formen af ett hypotetiskt omdöme, som anger, att
under vissa betingelser inträder ett visst bestämdt
resultat, hvilket sålunda är en oundviklig följd af
dessa förutsättningar (tänkta som de enda
förhandenvarande). Men naturligtvis kan en ljudlag,
likaväl som en "naturlag", till sin verkan mer eller
mindre lätt (och i större eller mindre grad) neutraliseras
af andra i ett enskildt fall förhandenvarande
faktorer. Man kan därför med från mekaniken
lånade termer tala om labila och stabila
ljudlagar (eller ljudtendenser och ljudlagar
i inskränkt mening
). Liksom en på kant
ställd griffeltafla ramlar redan för en obetydlig fläkt
(labil jämvikt), under det att en ganska betydlig
kraft tarfvas för att bringa samma tafla ur sin ställning,
då den ligger på flatsidan (stabil jämvikt),
så undantränges det på en blott ljudtendens beroende
uttalet undambedja lätt (och vanligen) af det på
inflytande af undan beroende undanbedja, hvaremot det
ljudlagsenliga uttalet motaga för mottaga är hart
när outrotligt, b) Ljudregel, d. v. s. en
språkvetenskaplig formulering af en ljudlag. Då en dylik
regel är en af oss gjord sammanfattning af det för en
mängd likartade fall gällande, så kräfves, för att den
skall vara riktig, dels att vi samlat alla fall, dels
att vi fullt riktigt analyserat dem, villkor, som nästan
aldrig kunna uppfyllas, d. v. s. man lyckas nästan
aldrig att fullt exakt formulera en ljudlag, c)
Ljudöfvergång eller ljudlagsenlig talförändring,
d. v. s. resultatet af en ljudlags verksamhet. Att
kalla detta (t. ex. öfvergångcn från fsv. hj till j i
hjärta o. d.) för ljudlag är tydligen lika oegentligt
som att t. ex. säga, att regn och snöfall äro
"naturlagar" i stället för "på naturlagar beroende
företeelser".

Ang. orsakerna till de speciella ljudlagarnas
uppkomst och upphörande samt till den påfallande olikhet
de på skilda tider och orter förete sväfvar man
ännu så godt som fullständigt i okunnighet. Endast
mycket sällan kan man med säkerhet uppvisa de
anatomiska och fysiologiska förutsättningar (olika
konstruktion och olika användning af talorganen), hvilka
man a priori är benägen att antaga ha varit förändringens
hufvudsakliga faktorer, t. ex. då barn säga
tatt i st. f. katt och tack, eller då svenskar utbyta
franskans nasalvokaler mot vokal + ng-ljud och dess
muljerade n mot nj, i hvilka fall det tydligen är en
på bristande öfning beroende oförmåga att uttala de
ifrågavarande ljuden, hvilken föranledt ändringen.
Emellertid torde man i största allmänhet kunna säga,
att det vanligen är sträfvan efter ett bekvämare, tid
och ansträngning sparande uttal, som framkallar
ljudlagarna. Dessa innebära nämligen vanligtvis ett
reducerande eller fullständigt förstummande af ljud,
ett insättande af likartade i stället för olikartade
ljud ("assimilation" af konsonanter, "vokalharmoni")
i förbindelser af flera sådana o. d., som onekligen
minskar den talandes muskelansträngning. Icke dess
mindre är det i hög grad påfallande och svårförklarligt,
att uppfattningen af hvad som är "bekvämt"
i språket visar sig så ytterst subjektiv, att hvad som
hos ett visst folk eller under en viss tid eller i vissa
fonetiska lägen undvikes, det fördrages eller rent af
eftersträfvas af ett nära besläktadt folk, af en senare
generation af samma folk, af samma generation af
samma folk under föga olika fonetiska förhållanden.
Så t. ex. har i danskan t öfvergått till d (hvaraf
senare ð, d. v. s. engelskt lent th; gata, da. gade),
i tyskan däremot har d (af äldre ð) öfvergått till t
(sida, ty. seite). I vårt fornspråk öfvergick en gång
mn till vn, som några generationer senare i sin tur
öfvergick till mn (lat. nomen, ty. name-n, fsv. och
isl. nafn, da. navn, yngre fsv. namn). I tyskan har
begynnande t bibehållits före r (tro, ty. trauen),
ehuru det i alla andra ställningar blifvit z (tal, ty.
zahl; tvinga, ty. zwingen, o. s. v.). Detta och dylikt
undandrar sig tills vidare och kanske för alltid vårt
begripande. – Se vidare A. Noreen, "Vårt språk",
III, 60 ff. och där citerad litteratur. Ad. N-n.

Ljudlära, språkv. Se Fonologi.

Ljudmetoden, pedag., den metod för lärandet
af läsning, som i första hand bygger icke på bokstäfvernas
namn och utseende (stafmetoden), utan
på de ljud, som bokstäfverna beteckna. Läsmetoder,
besläktade med denna metod, äro ordmetoden
(normalord- och ordbildmetod) och tankemetoden,
vid hvilka man utgår från hela ord eller

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:01 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbp/0465.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free