- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua /
861-862

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ljudpinne ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

en karakterisering genom akustiska effekter af
sinnliga iakttagelser. Ljudmålningen är alltid i
viss mån symbolisk; i sträng mening "imitera"
med språkljud kunna vi ju endast i fråga om
andra mänskliga läten. Tick tack ljudmålar - och
symboliserar - klockans knäpp; "blås, Gabriel,
i din basun tra rara tra rara" (Karlfeldt) är ett
exempel på målning af instrumentalmusik. Jfr
Ljudsymbolik och Onomatopei.
R-n B.

Ljudpinne, träpinne, fäst under stallet på
stråkinstrument.

Ljudregel, språkv. Se Ljudlag, sp. 858.

Ljudsignal, sjöv. Se Signal.

Ljudskridning (ty. lautverschiebung; termen infördes
af Jak. Grimm) är icke namn på en ljudöfvergång,
utan på sammanfattningen af en stor mängd, till tiden
och arten vidt skilda ljudlagsenliga talförändringar,
nämligen alla de, som reglera förhållandet emellan
å ena sidan de ursprungliga, det indoeuropeiska
urspråket tillkommande explosivljuden och
frikativorna, å andra sidan dessas motsvarigheter inom
de germanska språken (speciellt det för dem alla till
grund liggande urgermanska språket). Ljudskridningen,
i synnerhet den del däraf, som angår de indoeuropeiska
oaspirerade explosivorna (p, t, c, k, q; b, d, 3,
g
, g), är den germanska språk-familjens förnämsta
karakteristikum och har därför också sedan långliga
tider varit föremål för språkforskarnas synnerliga
uppmärksamhet och för en rik litteratur. Antydningar
finnas redan hos flera författare under 1600- och
1700-talen, så t. ex. hos svenskarna E. Benzelius
d. y. (dels i hans afh. "Periculum runicum", 1724,
dels i en uti Uppsala universitetsbibliotek befintlig
handskrifven samling, "collectanea", hvari sannolikt
äfven det parti, som behandlar ljudskridningen,
förskrifver sig från Benzelius) och J. Ihre
(i företalet till "Glossarium suio-gothicum",
1769). Klarhet och reda i hithörande förhållanden
vunnos dock först i början af 1800-talet, då dansken
R. K. Rask i sitt snillrika verk "Undersögelse om det
gamle nordiske eller isländske sprogs oprindelse"
(1818) kan sägas ha i det väsentliga upptäckt
ljudskridningsreglerna. Emellertid tillskrifves denna
upptäckt vanligen "den historiska språkforskningens
fader", tysken Jakob Grimm, hvilken uti sitt stora
verk "Deutsche grammatik" (d. I, 2:a uppl. 1822),
påverkad af Rask, men vida utförligare än denne
framställde och motiverade ljudskridningsreglerna
eller, som han uttryckte sig, "-lagen", hvilken
därför också ofta kallats helt enkelt "Grimms lag"
eller "grimmska (ljudskridnings-)lagen". Under de
följande 50 åren skedde inga väsentliga modifikationer
i uppfattningen af ljudskridningen, hvilken man
tämligen allmänt fattade efter Grimms föredöme, som en
jämförelsevis enhetlig företeelse, hvars olika moment
stodo i ett strängt beroende af hvarandra. Årtiondet
1874-83 medförde emellertid en fullständig revolution
i formuleringen af ljudskridningslagarna. De
viktigaste modifikationerna gjordes af tysken H. Paul
("Der lautverschiebung", i Paul-Braunes "Beiträge",
bd I, 1874); dansken K. Verner, hvars hithörande, med
boppska priset belönta lilla artikel ("Eine ausnahme
der ersten lautverschiebung", i Kuhns "Zeitschrift",
bd XXIII, 1876) genom sitt uppvisande af den
ursprungliga indoeuropeiska accentens genomgripande
betydelse för
språkutvecklingen ("vernerska lagen") varit
epokgörande icke blott i fråga om ljudskridningen,
utan för den jämförande indoeuropeiska
språkforskningen öfver hufvud, på hvilken den utöfvat
ett mera genomgripande inflytande än väl någon annan
vetenskaplig produkt alltsedan grundläggaren Bopps
dagar; vidare tyskarna E. Sievers ("Sievers’ regel"
i Paul-Braunes "Beiträge", bd V, s. 149, 1877),
H. Osthoff ("Zum grammatischen wechsel der velaren
K-reihe", i Paul-Braunes "Beiträge". bd VIII, 1881)
och F. Kluge ("Die indogermanischen tenues adspiratse
im germanischen", Kuhns "Zeitschrift", bd XXVI,
1S81, och "Die germanische consonantendehnung",
i Paul-Braunes "Beiträge", bd IX, 1883).

I ljudskridningen ha följande indoeuropeiska ljud
deltagit: mediæ aspiratæ: bh, dh, 3h, gh, gh;
tenues: p, t, c, k, q; tenues aspiratæ: ph, th, ch,
kh, qh; mediæ: b, d, 3, g, g
, och frikativan s (om
skillnaden emellan "palatalerna" 3h, c, ch, 3,
"velarerna" gh, k, kh, g och "labiovelarerna" gh, q,
qh
, g se Gutturaler), och detta möjligtvis ungefär
i den ordning, i hvilken de olika grupperna här
anföras. Ljudskridningsreglerna äro nu följande.

I. Mediæ aspiratæ (bh, dh, 3h, gh, gh)
öfvergå till urgermanska tonande frikativor (b,
ð, j, jw
), hvilka sedermera efter nasaler och
vid förlängning samt (ehuru ännu icke i
urgermansk tid) i början af ett ord öfvergå till
mediæ (b, d, g, gv), men annars bibehållas,
åtminstone i urgermansk tid. I stället för jw
inträder j i ett ords början, annars däremot w.
bh
(sanskr. bh, sällan b; grek. &#966; sällan &#960;;
lat. f inuti ord b) uppträder alltså som

a) b, d. v. s. labiolabialt v (isl. tecknadt
f; sv. v, fv och ty. b, eng. v genom
yngre utveckling), ex. sanskr. nábhas,
moln, grek. &#964;&#949;&#966;&#949;&#955;&#951;, lat. nebula,isl.
i>Nifl-heimr</i>,ty. nebel; grek. ó&#962;&#966;&#945;a&#957;ó&#962;,
lat. orbus, isl. arfe, sv. arfvinge, ty.
erbe.

b) b, ex. sanskr. bhra’tar, grek. ######,
lat. frater, isl. bróþer, sv. broder, ty.
bruder, eng. brother; grek. #####,
lat. fagus, isl. bók, sv. bok, ty. buche,
eng. beech; sanskr. g’ámbhas, tand,
grek. ######, oxeltand, isl. kambr,
sv. kam(b), eng. comb.

dh (sanskr. dh, sällan d; grek. theta, sällan tau;
lat. f, inuti ord d, men b i förbindelse
med r) blir

a) ð, d. v. s. eng. lent th (isl. þ), sv.
numera d, ty. t och eng. d till följd
af speciella ljudlagar), ex. sanskr.
rudhirás, grek. #######, lat. ruber (pl.
rubri), isl. rauþr, ty. rot, eng. red;
sanskr. mádhjas, grek. ###### (## af
##), lat. medius, isl. miþr, ty. mitte,
eng. mid-(night).

b) d (isl., sv., eng. d, ty. t, men d efter
n), ex. sanskr. dvaras, grek. ####,
lat. fores, isl. dyrr, sv. dörr, ty. tor,
tür
; sanskr. dá-dha-mi, grek. ##-##-#,
lat. fa-cio, ty. tun, eng. do; sanskr.
bándhus, förbindelse, grek. ########,
befryndad, lat. of-fendix, bindel, isl.,
sv. binda, ty. binden, eng. bind.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:01 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbp/0467.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free