- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua /
887-888

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ljunggren ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

elektronteorien uppstår ljus genom elektronernas rörelse,
hvilken i så fall måste vara oscillerande. Då de fria
elektronerna, som ge upphof till katodstrålarna,
ej lysa, kunna svängande rörelser blott då vara
möjliga, om elektronerna äro bundna vid de materiella
atomerna. Om man antager, att en elektron är förenad
med en materiell atom, är den enklaste föreställningen
man kan göra sig om detta system, att de krafter,
som atomen utöfvar på elektronen och omvändt, äro i
jämvikt. Elektronen är då i sitt hviloläge. Aflägsnar
sig elektronen från hviloläget, drages den åter
in mot detta med en kraft, som är proportionell
mot afståndet från detsamma. En dylik elektron kan
då utföra harmoniska svängningar och är ingenting
annat än en följd af elektriska svängningar, som
kunna fortplanta sig i rummet i form af elektriska
vågor. För att elektronen skall bli en ljuskälla,
måste dess svängningstal ligga mellan 400 och 700
billioner i sek. - Från de själflysande kropparna,
t. ex. solen, en ljuslåga, ett glödande kol, utgå
elektromagnetiska svängningar. De kallas därför
ljuskällor. Dessa svängningar fortplanta sig åt alla
håll i den omgifvande etern och framkalla förnimmelsen
af ljus, då de träffa det ljusuppfattande organet i
vårt öga. Som nu ljusstrålen ingenting annat är än
den väg, på hvilken vibrationsrörelsen framskrider
i etern, kan man ock säga, att hvarje punkt på
ljuskällan utsänder strålar i alla riktningar,
och om ögat är vändt mot en sådan punkt, infaller
däri en strålkon, hvars bas utgöres af pupillen och
hvars spets ligger i den lysande punkten. Häraf
följer, att en kropp, som icke är själflysande,
under vissa förhållanden kan verka på ögat som en
ljuskälla, om den nämligen själf mottager ljus från
en annan sådan. Ty är kroppens yta så beskaffad,
att hvarje punkt på densamma återsänder åt alla
håll de ljusstrålar, som träffa kroppen, så kommer
en sådan punkt att till ett öga, som är riktadt mot
den, utsända en ljuskon af nyss nämnda beskaffenhet,
och intrycket på ögat blir detsamma, som om punkten
tillhörde en själflysande kropp. Så t. ex. gör månen
intryck af att vara själflysande och kan därför
äfven sägas vara en ljuskälla, ehuru den i själfva
verket är mörk och lyser endast genom de solstrålar,
som återkastas från densammas yta. En sådan
återkastning af ljusstrålarna som den nu beskrifna
benämnes diffusion l. irreguljär reflexion. Det är
endast genom den, som det är oss möjligt att se de
mörka, d. v. s. de icke själflysande, kropparna. Men
det ges äfven ett annat slag af ytor än de, som
diffundera ljuset, nämligen de speglande l. reguljärt
reflekterande.
Dessa sända strålarna till ögat i
en kon, hvars spets icke ligger på deras yta, utan
framför eller bakom densamma på ett annat ställe i
rymden, och resultatet häraf blir, att ögat ser en
mer eller mindre liknande bild af ljuskällan själf,
men icke får någon förnimmelse af den speglande ytan.

De elektromagnetiska ljusvågorna ha en mycket
kort svängningstid. Man har funnit, att antalet
vibrationer för det synliga spektrum ligger mellan
fyra och sjuhundra billioner i sekunden. Ljusets
fortplantningshastighet är mycket stor. I tomrummet
uppgår den till 300,000 km. i sekunden (se nedan). I
luften är denna hastighet något mindre, i vatten
endast 3/4 och i glas 2/3 så stor som i tomrummet. Såväl
i lufttomt rum som i en hel mängd kroppar,
företrädesvis de okristalliserade, fortplantar sig
ljuset lika hastigt i alla riktningar. Hos de flesta
kristaller åter är den hastighet, med hvilken
ljuset genomgår dem, olika stor, alltefter den
riktning strålen har i förhållande till kristallens
s. k. axlar. Sådana kristaller utmärkas tillika genom
s. k. dubbelbrylning (se d. o.), medan de flesta
andra genomskinliga ämnen äro enkelbrytande.

Alla de punkter, till hvilka rörelsen hunnit utbreda
sig vid samma tid efter sitt utstrålande från
ljuskällan, ligga på en yta, den s. k. vågytan,
som i tomrummet och i de enkelbrytande ämnena
är en sfär, men i de dubbelbrytande ämnena har
en mera komplicerad form. I skilda vågytor är
däremot svängningstillståndet vid samma tidpunkt i
allmänhet ej lika. Detta eger rum endast i det fall,
att dessa ytor äro skilda från hvarandra genom ett
mellanrum lika med det vägstycke, våglängden, som
vågrörelsen hinner fortplanta sig under tiden för en
hel elektrisk svängning hos ljuskällan. Utgå från en
ljuskälla elektromagnetiska ljussvängningar med en och
samma våglängd, säges ljuskällan utstråla homogent
ljus.
Förekomma däremot flera olika våglängder hos
det utsända ljuset, benämnes detsamma heterogent. -
Ljustrycket l. strålningstrycket. Den af Maxwell
uppställda elektromagnetiska ljusteorien leder till
det märkliga resultatet, att ytan hos en kropp,
som bestrålas, åverkas af ett tryck, som per ytenhet
är numeriskt lika med den på volymenheten kommande
totala strålande energien, förutsatt att kroppens
yta är absolut svart. Låt trycket på ytan S vara F
och E den strålande energiens belopp på volymen V,
så har man relationen

F/S=E/V.

Trycket i dyn per kvcm. är lika med antalet erg per
kbcm. af volymen. Om strålarna träffa kroppens yta
under rät vinkel och de reflekteras fullständigt,
så är trycket F dubbelt så stort som nyssnämnda
formel. Det är af stort intresse, att redan Kepler
(1619), därvid utgående från emissionsteorien, tänkt
på, att ljuset kan utöfva ett tryck. Genom detta
tryck sökte han förklara de i riktning från solen
vända kometsvansarna. Keplers åsikter upptogos af
Longomontanus (1622) och Euler (1746). De första
försöken att experimentellt öfvertyga sig om
existensen af ett ljustryck utfördes af De Mairan
och Du Fay (1754). De kommo emellertid ej till något
bestämdt resultat. Detsamma var förhållandet med
försök utförda af Fresnel (1825), Zöllner, Bartoli
och Crookes. Det var först P. Lebedew, som
1900 lyckades experimentellt uppvisa det Maxwellska
strålningstrycket. Arrhenius (1900) och Schwarzschild
(1901) ha med hjälp af strålningstrycket lämnat
förklaring på en mängd kosmiska fenomen (norrskenet,
kometsvansarna, zodiakalljuset). Arrhenius finner,
att repulsionskraften på grund af strålningstrycket är
lika med attraktionskraften på grund af gravitationen
för en sfärisk partikel med samma täthet som vatten
och en diameter = 0,0015 mm., om den befinner sig
i närheten af solens yta. För ännu mindre partiklar
blir repulsionen öfvervägande.

För att bestämma ljusets hastighet ha flera metoder
framställts. Af de här beskrifna äro de två



<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:01 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbp/0480.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free