Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua / 889-890 (1912) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ljunggren ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

första af astronomisk natur. Danske astronomen
0. Römer var den förste (1675), som visade, att
ljusets hastighet kan uppmätas. Af de astronomiska
observationerna hade man lärt känna omloppstiden för
Juppiters månar omkring planeten. Men när man iakttog
tiderna för en af dessa månars inträde i Juppiters
skugga, eller början af dess förmörkelser, visade
det sig, att dessa icke inträffade efter lika långa
mellantider, utan att dessa mellantider oupphörligen
minskades. Observerade man åter månens utträdande ur
Juppiters skugga, eller förmörkelsernas


Fig. 1. S solen, T och T¹ jorden,
a T b T¹ jordbanan, J Juppiter, E Juppiters måne.

slut, så skedde dessa på allt längre och
längre mellantider. Nu inses lätt, att inträdet
kan af oss iakttagas, endast när jorden närmar sig
planeten, och utträdet, endast när den aflägsnar
sig därifrån. På den tid, som förflyter emellan
två inträden, har således jorden kommit planeten
närmare med en viss distans, och på tiden emellan
två utträden har den lika mycket aflägsnat sig från
densamma. Hela minskningen i tidsintervallerna för
inträdet vid jordens närmande, liksom ock hela deras
ökning vid aflägsnandet, antog Römer utgöra den tid,
som ljuset behöfver för att gå ett vägstycke lika
med skillnaden emellan jordens största och minsta
afstånd från planeten, eller, hvilket är detsamma,
jordbanans diameter. Som nu solen ligger i det
närmaste i jordbanans centrum, är halfva nämnda
tidsintervall den tid ljuset behöfver för att gå
från solen till jorden. Denna tid fann Römer ur
observationerna af förmörkelserna hos Juppiters första
eller närmaste måne vara 8 min. 13,2 sek. Kännar man
nu jordbanans radie, är det mycket lätt att beräkna
ljusets hastighet. Den andra astronomiska metoden
uppfanns 1727 af engelske astronomen J. Bradley
(se därom Aberration 1). - Utom de astronomiska
metoderna har man två andra, i hvilka bestämningen
utföres på korta distanser. Den ena af dem uppfanns
af franske fysikern Fizeau 1849.


Fig. 2. Fizeaus metod att bestämma ljusets
hastighet.

Från en stark ljuskälla A, ställd på sidan om en
astronomisk tub DE, inkommer ljuset i tuben, efter
att ha passerat en lins B, och träffar inuti tuben
ett i 45° vinkel mot tubens axel ställdt planglas K,
som reflekterar det i axelns riktning åt
objektivet till. På detta sätt erhåller man inuti tuben
en reell bild af ljuskällan; och om objektivet E är
så placeradt, att bilden ligger i dess brännpunkt, gå
strålarna, efter att ha passerat genom objektivet, ut
i rymden parallellt med tubens axel. På en aflägsen
station - 7 eller 10 km. från den förra stationen -
placeras en annan tub FHG, som noga inriktas i samma
linje med tuben på den första stationen och i hvars
fokus befinner sig en plan spegel H, ställd vinkelrätt
mot tubens optiska axel. Strålarna från ljusbilden gå
då genom båda tuberna, reflekteras mot spegeln i den
andra tuben och formera efter återkomsten till första
stationen en ny, svagare ljusbild i fokus på dess
tub. Tänker man sig nu, att man hade en ogenomskinlig
skärm, som kunde i ett ögonblick placeras i strålarnas
väg och därifrån aflägsnas, så ofta man behagade,
och man först borttoge den, men strax åter ditsatte
densamma efter en så kort mellantid, att ljuset
därunder ej hunne fram och tillbaka emellan båda
stationerna, så skulle den andra, eller spegelbilden,
icke bli synlig i tuben på första stationen. Är
tidsintervallen precis så stor, att ljuset nätt och
jämnt återkommer till första stationen, men ej hinner
framkomma till skärmens plats, förrän denna ställes
i vägen för de återkommande strålarna, så visste
man, förutsatt att tidsintervallen noggrant kunde
observeras, äfven, huru lång tid ljuset behöfver för
att passera emellan de båda stationerna och kunde,
då afståndet emellan dessa var kändt, beräkna ljusets
hastighet. För att realisera denna tanke utskar Fizeau
ur kanten af en rund skifva ML på lika afstånd från
hvarandra lika stora stycken och af samma storlek
och form som de kvarlämnade tänderna samt placerade
denna skifva så, att vid tubens kringvridning
tänderna bortskymde ljusbilden. Skifvans rotation
åstadkoms genom ett hjulverk, som drefs af vikter,
och sådana anordningar voro vidtagna, att man
kunde förändra rotationshastigheten och noggrant
bestämma densamma. Om rotationen sker någorlunda
hastigt, dock ej hastigare, än att de strålar, som
utsläppas, när en öppning emellan tänderna passerar
förbi ljusbilden, hinna återkomma från andra stationen
och på återvägen genomgå samma öppning, så ser man
tydligen spegelbilden i tuben, och detta icke blott
när öppningen är rätt framför fokus, utan äfven under
den tid, då strålarna skymmas af tänderna, emedan, som
bekant, ljusintrycket fortfar en tämligen lång stund,
sedan ljuset blifvit utsläckt eller bortskymdt. Ökar
man rotationshastigheten alltmera, så inträffar snart
ett tillfälle, då reflexionsbilden utsläckes. När
detta sker, är skifvans rotationshastighet så
stor, att det ljus, som utgår ur öppningarna,
vid sin återkomst från andra stationen hindras af
närmaste tand att träffa fokus, medan intet ljus kan
inkomma genom öppningarna, eftersom detta skulle ha
utsläppts vid de tillfällen, då tänderna bortskymde
ljuskällan. Emedan man nu känner skifvans rotationstid
och tändernas antal, är det lätt att beräkna den
tid, som åtgår emellan de ögonblick, då en öppning
och närmaste tand inträda i fokus. På samma tid
går ljuset två gånger afståndet emellan de båda
stationerna. Häraf finnes lätt ljusets hastighet.
Ökar man ytterligare skifvans rotationshastighet,
återkommer snart reflexionsbilden ånyo, nämligen
då det ljus, som utgår genom en öppning, återkommer
genom den nästa. Men vid

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>