- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua /
897-898

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ljus ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kommissionskontor af Helsinglands ensk. bank, ett 50-tal
handlande, ett 20-tal handtverkare och flera fabriker,
bl. a. bryggeri och ett par ångsågar. - 3. Tingslag
i Gäfleborgs län, ingår i Västra Hälsinglands domsaga
och fögderi samt omfattar socknarna Ljusdal, Ramsjö,
Färila, Los. 4,659 kvkm. 20,309 inv. (1910).

Ljusdunkel (en försvenskning af ty. helldunkel,
som i sin ordning är öfv. af it. chiaroscuro,
fr. clairobscur) betecknar i sin vidsträcktaste
bemärkelse ett af ljus genomskimradt mörker, någon
af de otaliga gradationerna mellan fullständigt ljus
och intensivt mörker. Dessa grader af ljusstyrka,
s. k. toner, kunna framställas oberoende af de färger
föremålen i sig själfva ega, hvilket exempelvis är
fallet med en vanlig blyerts- eller pennteckning,
ett träsnitt, ett kopparstick, en litografi. De
olika tonerna kunna återges med skiftningar
af hvilken ensam färg som helst, t. ex. grått,
gult, blått, rödt, grönt, brunt o. s. v., hvilket
eger rum i den s. k. målningen en camaieu, äfven
kallad monokrom l. enfärgad målning. Häraf kommer
benämningen klärobskyr på en särskild art färgtryck,
utförda medelst träsnitt (jfr Färgtryck). I
det vanliga måleriet måste emellertid ljusdunklet
framställas i förening med de olika färgerna
(lokalfärgerna, teinterna) och bildar då af dessa
olika toner. - I inskränkt bemärkelse plägar man
med benämningen ljusdunkel l. klärobskyr beteckna
ljusets genomskimrande i de mörkaste partierna af
en framställning, t. ex. i skuggan af ett lummigt
träd, i vråarna af ett rum o. d., och i denna
senare mening användes ordet vanligen af målare. -
Återges i en målning endast lokalfärgerna, uppkommer
hvad man kallar "kolorering" l. "illuminering". Så
går barnet till väga, när det söker återge sina
färgintryck, så göra naturfolken, så gjorde de gamle
egypterna i sina f. ö. intressanta och upplysande
väggmålningar. Koloreringen kan, i stort taget,
sägas ha utgjort grunden för hela det egentliga
medeltidsmåleriet. Dessa målningar kunna således
verka genom konturernas karaktär och skönhet samt
genom harmoni mellan de ofta lysande och praktfulla
lokalfärgerna. Men föremålen synas platta, liksom
utbredda på ett och samma plan. Något luftperspektiv
finnes ej och följaktligen ej heller något djup eller
afstånd inåt. Först genom aktgifvande på skillnaden
i ton emellan olika partier i samma eller olika plan
erhålla de enskilda föremålen rundning (modellering)
och framställningen i sin helhet djup.

Ljusdunklet uppmärksammades, ehuru måhända mera
instinktmässigt, af den antika konsten, och dess
fordringar iakttogos äfven, ehuru ej allmänt, af den
italienska ungrenässansens konstnärer. Sin utbildning
erhöll det dock under högrenässansen genom Lionardo,
Correggio och mästarna af den venezianska skolan,
Giorgione och Tizian. Under en följande period blef
det ett målarkonstens älsklingsmedel vid återgifvande
af verkligheten, stundom på färgens bekostnad. Från
den naturalistiska riktningen i Italien (Michelangelo,
Caravaggio och efterföljare) utbredde sig lusten
för återgifvande af ljusdunklet å ena sidan till
Spanien, å den andra till Holland, där vi i sådana
mästare som Frans Hals och Rembrandt ha två af alla
tiders främsta ljusdunkelkonstnärer. Under den därpå,
följande af franska mönster påverkade perioden
(1600-talets senare del och 1700-talet)
spelar ljusdunklet en underordnad roll.
Upk.*

Ljuse (riktigare gjuse), en i vissa delar af Sveriges
östra skärgård vanlig benämning på gråtruten och
sillmåsen, af hvilka den förre kallas "grågjuse"
och den senare "svartgjuse". Jfr Fiskgjusar.

Ljuselektricitet, fys. Se Fotoelektriska fenomen.

Ljusenhet, fys., måttenheten för ljusstyrka, var i
början på 1800-talet den ljusmängd, som utsändes af
ett valratljus (i England) eller ett paraffinljus
(i Tyskland) med vissa bestämda dimensioner och
en viss förbrukning pr timme. Den internationella
elektroteknikerkongressen i Paris 1884 antog på
förslag af Violle som ljusenhet tjugondedelen af
den ljusmängd, som utstrålar från 1 kvcm. stelnande
platina vinkelrätt mot metallens yta. Denna enhet
kallas bougie décimale. Enär bestämningen af
ljusenheten enligt denna definition visserligen är
teoretiskt tillfredsställande, men svår att praktiskt
verkställa, fick den af tysken Hefner-Alteneck
(se d. o. 2) s. å. föreslagna normallampan (se
Hefnerlampan) med amylacetat som brännämne större
sympatier. I Sverige och Tyskland användes uteslutande
Hefners ljusenhet. Enär emellertid amylacetatet
brinner med rödaktigt ljus, som försvårar jämförelsen
med ljuskällor af den vanliga hvita färgen (se
Fotometri), användes i England sedan 1898
som normalmått Harcourts lampa om 10 ljusenheter
(candles = bougies décimales), hvilken skall ha vissa
bestämda dimensioner och matas med pentan. Äfven
i Frankrike användes pentanlampan. Vid Bureau of
standards i Amerika har man funnit, att elektriska
koltrådsglödlampor, som fått brinna en längre tid,
ha en praktiskt oföränderlig ljusstyrka, och använder
där dylika som prototyper i st. f. lampor med flytande
brännämne, hvilkas ljusstyrka varierar något med
barometertrycket och luftens fuktighetsgrad. Den
amerikanska ljusenheten bestämdes urspr. lika med
den engelska och skulle vara lika med 100 :88 af
hefnerljuset.

Genom öfverenskommelse 1 april 1909 mellan Bureau
of standards i Washington, Laboratoire centrale
d’électricité i Paris, National physical laboratory
i London och Physikalisch-technische reichsanstalt i
Berlin bestämdes, att Amerika, Frankrike och England
skulle ena sig om en gemensam ljusenhet, som under
förutsättning af öfriga länders anslutning till
öfverenskommelsen skulle kallas internationellt
normalljus
, samt att denna ljusenhet genom de
fyra nämnda anstalternas gemensamma försorg skulle
vidmakthållas konstant och fortlöpande jämföras med
hefnerlampan. Tyskland bibehåller denna sistnämnda
ljusenhet, hvarvid dock bör tillläggas, att
hefnerlampan skall brinna vid 760 mm. barometertryck
och en luftfuktighet af 8,8 liter vattenånga pr
kubikmeter. Förhållandet mellan ljusenheterna är
efter denna öfverenskommelse fastställdt sålunda,
att 1 föreslaget internationellt normalljus = 1
pentancandle = 1 bougie décimale = 1 amerikanskt
candle
= 1,11 hefnerljus. Den i Sverige uteslutande
brukliga ljusenheten, hefnerljuset, är = 0,90 af den
nya enheten.
Wt.

Ljusets absorption, fys. Se Absorption 3.

Ljusets brytning, fys. Se Ljusbrytning.




<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:53:21 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbp/0485.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free