Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua / 901-902 (1912) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ljuskrona ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

erhåller man alltså en negativ bild (hvita linjer
på brun botten). Fixeringen sker i ett svagt bad
af undersvafvelsyrligt natron. En dylik, på tunt
papper framställd negativ bild kan sedan användas för
framställning af positiva kopior. - Negrografien
grundar sig på kromatgummits ljuskänslighet. Ett
papper bestrykes med en lösning af gummi arabicum
och bikromat och belyses efter torkning under en
ritning. Därvid garfvas de belysta ställena så, att
gummit där förlorar sin löslighet i vatten, de af
ritningens linjer skyddade ställena förbli däremot
lösliga, och vid behandling med vatten borttvättas
gummit på dessa ställen. Aftrycket får torka, och
hela bildytan bestrykes med en blandning af sprit,
schellack och kimrök och lägges efter torkning i
ett bad af starkt utspädd svafvelsyra. Syrbadet
upplöser det garfvade gummit, hvarigenom den
däröfver liggande färgen aflägsnas, men blir kvar
på de ställen den kommit i omedelbar beröring med
papperet. Man erhåller med detta förfarande direkt
positiva aftryck. - Bläckförfarandet beror på,
att vissa ferrisalters egenskap att vid ljusets
inverkan öfvergå till ferrosalter och de förras
egenskap att med gallussyra bilda en svart färg
(bläck). Ett papper prepareradt med en lösning af
järnklorid, vinsyra och gummi belyses och behandlas
med gallussyrelösning. Förfarandet lämnar positiva
aftryck.

Litt.: I. M. Eder, "Handbuch der photographie", bd
4, och G. Mercator, "Anleitung zur herstellung von
negativen und positiven lichtpausen". J. Htzg.


Fig. 1. Medeltida ljuskrona af smidesjärn, från Enåsa
kyrka, Västergötland. (Nordiska museet, Stockholm.)


Fig. 2. Mässingsljuskrona i
Gärdslösa kyrka, Öland.
(Omkr. 1700.)


Fig. 3. Ljuskrona af slipadt glas och förgylld
mässing, 1820-talet. (Nordiska museet.)

Ljuskrona, husgerådssak (eller kyrkligt lösöre) af
metall, slipadt glas, bronseradt trä e. d., som å en
bred ring eller oftare å de från en midtstam
utspringande armarna uppbär belysningsmaterialet och
hänger ned från taket i en sal eller kyrka. Kronor
ha alltid varit det viktigaste belysningsmedlet i
kyrkor. I några katedraler, såsom Aachens och Hildes-
heims, finnas bevarade från 1100-talet mäktiga,
med förgylldt kopparbleck och silfver prydda
ljuskronor, som sinnebildligt framställa det
himmelska Jerusalem med stadens murar, portar och
torn. I Norden funnos under denna romanska tid endast
enkla hjulkronor, bestående af ett kransformigt
band, upphängdt i länkar och bärande ljuspiggar
samt gärna förstärkt af ett korsband med ett ljus i
midten. Sedermera satte man två eller flera kransband
öfver hvarandra, förenade medelst vertikala stänger
eller ornamenterade länkar (fig. 1). Materialet var
järn. Under gotikens tid nyttjades, förutom smidesjärn
och brons, mest mässing till ljuskronorna. De fingo
gestalten af ett midtstycke och därifrån skålformigt
utspringande rankformiga grenar eller armar, som
ytterst buro ljusen. Midtstycket hade gärna en
starkt ledad form och kröntes af en figur, ofta en
madonnabild. Ljuspipan, med droppskål (manschett)
under, infördes nu. Renässansen bibehöll den gotiska
grundformen för kronorna; dock öfverlastade barocken
dem med små dekorativa led å stammen (vulster,
kulor o. s. v.) och smärre armar mellan de stora
ljusbärande (jfr fig. 2). Under rokokotiden blefvo
formerna åter lugnare. Glaset fick på 1700-talet stor
användning som ljuskronmaterial. Slipade glasprismor,
fasetterade kläppar och stora pärlor af glas,
förenade till kedjor, dropphängen och girlander,
hängde ned från de bärande ljusarmarna af metall
och sände ut ljuset reflekteradt och brutet i vackra
regnbågsfärger. Till slut gjorde man äfven armarna af
glas. Denna utsmyckning höll sig tämligen oförändrad
1800-talet igenom (se fig. 3) och
var som skapad för festsalen. Kyrkkronorna gjordes
dock fortfarande gärna af mässing. - Efter det
elektriska ljusets införande är man icke längre bunden
af hänsyn till, att ljuskällan, lågan, skall anbringas
upprättstående. Nya former för kronorna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>