Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lobanov ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
937
Lobstein-Loccenius
938
("De sista betraktelserna", 1867; en annan
svensk yfv. "Sista betraktelser", s. å.).
(J. T. B.)
Lobstein [lå’bstajn], Paul, franskfödd tysk
protestantisk teolog, f. 1850 i Épinal, blef
1877 e. o. och 1884 ord. professor i dogmatik i
Strassburg. Till sin teologiska åskådning tillhör
han närmast den s. k. ritschlska riktningen. Bland
hans arbeten må nämnas Die efhik Calvins (1877),
Le dogme de la naissance miraculeuse du Christ
(1890), La christologie traditionnelle et la foi
protestante (1892; "Den traditionella kristologien
och den protestantiska tron", 1894) och Essai d’une
introduclion d la dog-matique proteslante (1896).
E. Bg.
Lobwasser [låb-], Ambrosius, tysk psalmist, f. 1515 i
Sachsen, d. 1585 som juris professor i Kö-nigsberg,
öfversatte till tyskan och utgaf 1573 Marots och
Bezas öfv. af Davids psalmer till fransk vers. L:s
sålunda tillkomna psalmer (med fyrstämmiga melodier
vid tryckta) vunno, trots sitt ringa litterära värde,
en högst vidsträckt utbredning bland de re-formerte
i Tyskland ända till 1700-talets början, men sågos
med mindre blida ögon af lutheranerna. Fem psalmer i
1693 års svenska psalmbok och två (n:r 183 och 460)
i den nya af 1819 äro hämtade från L. Lobås, jaktv.,
ett fordom brukligt giller (se d. o.) för fångst
af lo, bestående af tre mot hvarandra vinkelrätt
ställda, timrade väggar med en gafvelsida öppen. Taket
bildades af en på en bom rörlig lucka, som, då betet
(en uppstoppad hare, fågel e. d.) vidrördes, föll ned
och tillstängde ingången. G. G. Local government board
[låu’kl ga^vgnment bå’od]. Se Board.
Locälis (lat., af lofcus, ställe), näml. cäsus. Se
Kasus 2, sp. 1237.
Local option [låTi’kl årpJ9nl. eng., omröstning om
rusdrycksförbud. Se Larson (sir W.) och Lokalt veto.
Loca’nda (it., af locäre, hyra ut), värdshus, hotell,
rum för resande i Italien.
Locarno [lakarna], ty. Luggarns, stad i schweiziska
kantonen Ticino (Tessin) med naturskönt läge vid
Maggias utlopp i öfre ändan af Lago maggiore och en
af ändpunkterna för Gotthardsbanan. 3,603 inv. (1900;
som kommun 4,314 inv.). Staden har en fullkomligt
italiensk prägel, liksom ock dess omgifningar med
sin yppiga växtlighet påminna mera o’m Italien
än om Schweiz. L. har gymnasium, lärar- och
lärarinneseminarium och många privatskolor. Liflig
handel och besökta marknader. Luftkurort, 204
m. ö. h. i mildt klimat och skyddadt läge. Säsong
från midten af aug. till slutet af maj. Omkr. 4,000
kurgäster. - L. kom i början af 1300-talet under
Milano och af träddes 1512 till Edsförbundet, hvars
fogdar förvaltade staden och grefskapet L. som
"gemeine herrschaft" till 1798. L. lades då till
kantonen Lugano i Helvetiska republiken och kom genom
mediationen af 1803 till kantonen Ticino, hvars
hufvudstad det var omväxlande med Bcllinzona
och Lugano, innan regeringens säte 1881
definitivt förlagts till Bellinzona.
(J. F. N. Ln.)
LocateMli [la-], P i et ro, italiensk violinist,
f. 1693 i Bergamo, d. 1764 i Amsterdam, var elev af
Corelli, reste mycket och slog sig ned i Amsterdam,
där han inrättade ständiga konserter. Han var en
betydande virtuos och särskildt en af de förste, som
utbildade dubbelgreppen (det flerstämmiga spelet) på
violinen. Af hans många kompositioner äro åtskilliga
upptagna i Alards och Davids skolverk och några
sonater nyutgifna för Pariskonservatorict (1801).
A. L.*
Locate’llis lampa, fys., en enkel oljelampa med
fyrkantig veke utan lampglas, men försedd med
reflektor. En sådan lampa använde Melloni som lysande
värmekälla vid sina berömda försök öfver det strålande
värmet B. B.*
Locätio et conductio, lat. Se L e-go a f t al.
Locativus (lat., af lofcus, ställe), näml. cäsus. Se
Kasus 2, sp. 1237.
Loccenius [låkksen-], Johan, universitetslärare,
rättslärd, häfdaforskare, f. 13 mars 1598 i
Itzchoe i Holstein, där fadern, Albrecht Lochcn,
var borgare, d. 27 juli 1677 i Uppsala, studerade
i Hclm-stedt, Rostock och Leiden, promoverades
1625 på sistnämnda ställe till juris doktor och
blef s. å. på Joh. Skyttes föranstaltande kallad
till Uppsala som e. o. professor i historia, i
hvilket ämne han 1627 blef | ord. lärare. Därmed
förenade han från 1628 äfven den efter Simo-nius
lediga skytteanska professuren ända till 1642,
då Freinsheim inkallades. Under denna tid hade
L. 1634 blifvit förflyttad till en professur i
juridiska fakulteten, men utbytte densamma 1648
mot bibliotekarieplatsen, hvilken befattning han
bibehöll till sin död. Dessutom hade han af Kristina
1648 blifvit utnämnd till e. o. och 1651 till
ord. rikshistoriograf, hvarjämte han 1666 kallades
till professor honorarius i juridiska fakulteten,
i hvilken egenskap han verkligen föreläste under tre
" år. Tillika utnämndes han 1666 till assessor i det
då i Uppsala inrättade Antikvitetskollegiet, hvars
preses han blef efter Stiernhielms död (1672). L:s
lif bildar ett af de vackraste bladen i universitetets
och den svenska vetenskapens häfder, i hvilka han, en
polyhistor i ordets egentliga mening, inristat sitt
namn genom arbeten på historiens, fornforskningens,
latinets, vältalighetens och rättsvetenskapens
vidsträckta områden. Genom skarpsinne, kritisk blick
och ovanlig lärdom var han i stånd att på hvarje fält
lämna efter sig ett fullgod t arbete, hvars värde
länge öfverlefvat hans egen tid. Och en outtröttlig
arbetskraft, understödd af en till det sista orubbad
hälsa, medgaf honom att oupphörligt rikta vetenskapen
med nya arbeten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
