Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lockyer ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
959
Lödning
960
stånd från hvarandra (s. k. parallell-lodning),
hvarefter alla grundanledningar noga
undersökas. Ut-sjölodning sker från smärre ångfartyg
med vanliga lod eller lodapparater och företages
jämväl i regel som parallell-lodning, ehuru med större
afstånd mellan lodlinjerna, samt åtföljes likaledes
af särskilda grundundersökningar. Alltsomoftast
bestämmas de särskilda lodskottens (se nedan) lägen
genom in-vinkling medelst reflexionsinstrument
(lödnings-k v i n t a n t; jfr S j ö m ä t n i n
g). - För navi-geringen är lödning, särskildt under
dålig sikt samt gifvetvis å alla mindre väl sjömätta
farvatten, af synnerlig betydelse, men åsidosattes
tyvärr alltför ofta. För att kunna navigera efter
lodet eller "gå på lodet" måste man befinna sig i
(för navi-geringsändamål) "lodbart farvatten",
d. v. s. ett sådant, där djupet är måttligt
(under 100 m.) och där det tillika endast småningom
ändras. Dylika farvatten af stor utsträckning finnas
på mångfaldiga ställen. Hela södra Östersjön, Öresund,
Belten, Kattegatt, större delen af Nordsjön, hela
Engelska kanalen m. fi. äro exempel på vidsträckta
"lodbara farvatten". Däremot kan Östersjön utanför
Stockholms och Östergötlands skärgårdar lika
litet som farvattnet utanför Norges kust kallas
lodbart för na-vigeringsändamål och i allmänhet ej
heller farvattnen inom nämnda skärgårdar eller i
de norska fjordarna. Å de flesta sjökort öfver väl
uppmätta farvatten finnas s. k. djupkurvor utsatta,
vanligen för 10, 20, 30 o. s. v. m. eller famnar,
d. v, s. linjer, som förena de punkter, som ligga
på resp. 10, 20, 30 m. djup o. s. v. Dessutom
finnes bottnens beskaffenhet (sand, mudder, lera,
sten o. d.) i sjökortet angifven. Lödningen bör
alltid börja i god tid, d. v. s. på stort afstånd
från kusten eller från utsjögrund eller så snart
sikten blir mindre god. Och vidare bör lödningen
fortgå med jämna, korta mellantider. Har man säker
utgångspunkt, så kan man å lodbart farvatten ofta
med stor fördel följa en djupkurva och dymedelst
taga sig fram med samma säkerhet som under klar
sikt. Då man kommer från öppna sjön, är detta sätt
ofta mindre användbart. Genom att under bestämda, för
ändamålet valda kurser och ständigt fortsatt lödning
(täta l o d s k o 11) skära olika djupkurvor är det
dock mången gång möjligt att bestämma sitt läge med
synnerlig precision. - Djupen i sjökorten hänföras
merendels till lågt medelvattenstånd, och därför
måste såväl vid sjömätning som under navigering
vederbörlig rättelse (lodskottskorrektion) för
tidvattnets inverkan iakttagas.
Lödningen utföres med handlod, då djupet är ringa,
eljest med djuplod. Handlodet är af bly, kägelformadt
och väger 3-4 kg. Dess lina, lodlinan, är en smäcker,
trosslagen hamplina af 40-50 m. längd, försedd med
märken af olika slag ("uppstucken") vid hvarje meter,
så att man hastigt kan afläsa djupet. För att under
några knops fart erhålla rätt djup med handlodet
fordras en van lodarc (lodhyfvare). Denne, som bör
intaga plats så långt för-ut som möjligt, uppkransar
några bukter af linan bredvid sig eller i ena handen
samt fattar med andra handen i lodet eller i linan
2-4 m. från detsamma. I förra fallet kastar han,
efter en pendlande rörelse med armen och med flätan
af handen uppåt, lodet så långt för-öfver som möjligt
samt hjälper efter eller palmar hem linan,
så att den blir styf upp och ned, då lodet tagit
botten. Djupet afläscs och utropas genast ("meter
sexton!" e. d.), och lodet hemtages. I senare fallet
ger han lodet genom kringsvlngning med rak arm en
vertikal, cirklande rörelse samt släpper det, så
att det går nästan horisontalt för-öfver. Därefter
för-fares så som i förra fallet. D j u p l o d e t
(fig. l a) är mycket längre än handlodet och väger
8-12 kg. Dess lina, som vanligen är kabelslagen,
är betydligt gröfre och längre än handlodets. Den
uppstickes på enahanda sätt som handlodlinan, men
ofta ända upp till 200 m. Vid lödning "manas" linan
af några man till lovart i rösten och längs relingen
akterifrån till lodet, som "påstickes" linan för-ut,
hvarefter hvarje man uppkransar några bukter af
linan. Under tiden minskas farten, om behöfligt. På
kommando kastas lodet, lodhyfvåren varskor "lod öfver
bord", de öfrige släppa efter hand linan under utrop
"linan
Fig. 1. a djuplod, b och c träklots med trissa,
d segeldukspåse (Burts lodboj).
klar", hvarpå den aktersta mannen söker få linan
styf upp och ned, då lodet tagit botten. För att med
djuplodet erhålla fullt tillfredsställande resultat,
bör man betjäna sig af Burts lodboj, så ofta det icke
är möjligt (på grund af fartygets fart eller afdrift)
att med lodet i botten få linan rätt
_ _____ __,____:___ ___ __-rrr
––~_^ "~i"___;____________.___J
Fig. 2. Lödning med Burts lodboj.
upp och ned från någon plats ombord. Nämnda apparat
(fig. l b, c) består af en träklots med en trissa,
öfver hvilken linan kan fritt utlöpa, under det att en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
