Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Loke ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förvärmes därigenom, att en del af ångan, som verkat
i cylindern, får strömma in i det kärl, hvari
kallvattnet befinner sig, eller ock föres matarröret
genom ångans afloppsrör, för att åtminstone en del af
det bortgående värmet må tillgodogöras. Ofta användas
vid ånglokomobiler åtskilliga vegetabiliska avfall
till bränsle, och eldstadens anordning avpassas
därefter. Stor omsorg måste iakttagas, att icke
gnistor medfölja röken ur skorstenen, och särskilda
gnistfångare böra alltid användas. Även måste askans
utfallande förhindras. Fig. l visar en ånglokomobil
från Munktells mekaniska verkstad, Eskilstuna. Numera
tillverkas i vårt land fotogenlokomobiler af flera
verkstäder. Fig. 2 visar en sådan lokomobil, drifvande
ett tröskverk. Lokomobiler med en maskinstyrka af
5-30 eff. hkr ha en mycket vidsträckt användning för
tillgodoseende af smärre kraftbehof, i synnerhet
af tillfällig art, inom landtbruket (tröskverk),
vid byggnadsarbeten (pålkranar, pumpar, hissar),
vid vedgårdar, sågverk, torfverk m. m. I senaste
tid ha utförts stationära ångmaskinanläggningar med
panna och maskin anordnade enligt lokomobiltypen,
hvilka maskiner på grund af sin typiska uppställning
oegentligt benämnts lokomobiler, ehuru de ej äro
monterade på hjuldon. Sådana "halflokomobiler",
som de äfven kallas, byggas för kraftbelopp
om ända till 300 eff. hkr och förses då med
kompoundmaskin, kondensation, öfverhettare och
fullständig ångmaskinutrustning (jfr Ångmaskin).
G. R. D.*
Lokomotiv (af lat. locus, ställe, och
movere, flytta), mek., i allmänhet ett med motor
af ena eller andra slaget försedt fordon, som utgör
en med egen maskinkraft förflyttbar kraftkälla med
ändamål att draga vagnar. Lokomotiv med tillkopplade
vagnar benämnas tåg. Löper lokomotivet på skenor,
kallas det järnvägslokomotiv eller endast lokomotiv
i vanlig bemärkelse. Lokomotiv åter, som utan
att följa några skenor löpa å landsvägen, kallas
landsvägslokomotiv. Med hänsyn till arten af
motorns drifkraft särskiljer man: ånglokomotiv,
elektriska lokomotiv (se Elektriska järnvägar),
tryckluftlokomotiv (se Tryckluft) och lokomotiv
med förbränningsmotorer (jfr Motorvagn). Alltefter
det sätt, på hvilket olika skenbanor på grund af de
för dem gifna förhållandena äro byggda (jfr Järnväg),
indelas de för dem afsedda lokomotiven i friktions- eller
adhesionslokomotiv, kugghjulslokomotiv samt
förenade kugghjuls- och friktionslokomotiv. Af
dessa indelas friktionslokomotiven, som äro de
allmännast förekommande, dels efter spårvidden i
normalspårlokomotiv och smalspårlokomotiv, dels
efter den tjänst de skola förrätta eller på grund
af hastighet och dragkraft i snälltågslokomotiv,
persontågslokomotiv, godstågslokomotiv och
växlingslokomotiv. Här nedan behandlas hufvudsakligen
de vanliga ånglokomotiven för järnvägsdrift.
Olika slag af ånglokomotiv. Ånglokomotiven indelas
efter det sätt, på hvilket bränsle och vatten
medföras, i tenderlokomotiv och tanklokomotiv. Vid de
förra medföras bränsle och vatten i en särskild till
maskinen kopplad vagn, under det att vid de senare
vatten- och bränslebehållarna äro belägna på själfva
maskinen. Vidare skiljer man med hänsyn till sättet
att utnyttja ångan mellan
tvillinglokomotiv, med enkel ångutvidgning, och
kompoundlokomotiv, med tvåfaldig ångutvidgning. Den
använda ångans beskaffenhet har gifvit upphof till
åtskillnaden mellan våtånglokomotiv för
fuktig ånga och öfverhettningslokomotiv
för öfverhettad ånga. Efter byggnadssättet indelas
lokomotiven i en mängd klasser, t. ex. lokomotiv
med två, tre eller fyra cylindrar; lokomotiv
med yttercylindrar (utanför ramarna) eller med
innercylindrar (innanför ramarna); lokomotiv med
ytterramar (utanför hjulen) eller med innerramar
(innanför hjulen); lokomotiv med endast en drifaxel
eller med kopplade axlar; lokomotiv med fasta,
efter bankrökningar inställbara eller med sidovägen
förskjutbara axlar; lokomotiv med en eller två
löpaxlar eller med boggier; lokomotiv för fast bränsle
(kol, koks, torf, ved) eller för flytande bränsle.
Vissa hufvuddelar återfinnas hos lokomotiv af
alla typer, så mycket de än genom yttre och inre
anordningar synas vara olika. Dessa hufvuddelar
äro hjulsatsen och ramverket, som uppbära ångpannan
och maskineriet och möjliggöra dessas förflyttning,
ångpannan, som alstrar den kraft – ånga af högt tryck –,
som skall framkalla rörelsen, samt maskineriet,
som omsätter denna kraft i rörelse.
Fig. 1. Hjulring fäst med sprängring.
A. Hjulsats och ramverk. Hjulsatsen bildar i
förening med ramverket ett långsträckt, vagnliknande
fordon. En hjulsats består af ett större eller mindre
antal axlar med vid dem orubbligt fästa hjul. En
axel med sina två hjul utgör ett hjulpar. På
ett lokomotiv förekomma i allmänhet tre slag af
hjulpar, och dessa benämnas i dagligt tal endast
"axlar". Man skiljer mellan löpaxlar, drifaxlar och
koppelaxlar. En löpaxels ändamål är att dels uppbära
en del af lokomotivets vikt, då denna på grund af
särskilda förhållanden blir sådan, att belastningen
på öfriga axlar eljest skulle bli för stor, dels
gifva lokomotivet en god styrning i spåret. Drifaxel
är den axel, till hvilken den i cylindrarna erhållna
kraften öfverföres. En koppelaxel åter är den axel,
som på så sätt är förbunden med drifaxeln, att
maskinens drifkraft öfverföres äfven på den. Antalet
och anordningen af drif-, koppel- och
löpaxlarna äro beroende på lokomotivets ändamål och
byggnadssätt. Ju större dragkraft (se d. o.) det
skall utveckla, desto större antal axlar behöfver
kopplas. Allteftersom cylindrarna äro belägna utanför
eller innanför ramarna, får drifaxeln en särskild
form. I förra fallet är den rak, och veftapparna äro
fästa utvändigt i vefvar i hjulen; i senare fallet
är den krökt, och en del af axeln utgöres då af
veftappar. Man kallar det senare slaget af drifaxel
för vefaxel. En vefaxel är antingen helsmidd, eller
utföres den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
