- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua /
1011-1012

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lokomotiv ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förmildras och ej verka förstörande på fordonen. (Se
Buffert och Draginrättning.) – På lagerboxarna
hvilar ramverket och genom detsamma pannan och
maskineriet. Då nu ett omedelbart öfverförande
af lasten på lagerboxarna på grund af ramverkets
styfhet och ojämnheterna i banan skulle ha till
följd icke blott en ojämn och ständigt växlande
belastning på de olika lagren, utan äfven häftiga,
med lokomotivets hastighet tilltagande stötar, så
anbringas mellan lagerboxarna och ramarna bärfjädrar,
som skola mottaga stötarna
från axlarna. På det att därvid fjädring skall
ega rum, måste axlarna kunna höja och sänka
sig i förhållande till ramverket. Men emedan
hjulen skola styra fordonet mellan skenorna, få
lagerboxarna i regel ej kunna nämnvärdt förskjutas
i vågrät led. Ramarna måste därför vara försedda med
styrningar, s. k. hornblock, hvilka medgifva en lodrät
förflyttning af lagerboxarna, men förhindra en sådan i
vågrät led. Hornblocken fästas kring i ramarna gjorda
urtagningar och komma till användning hufvudsakligen
vid plåtramar. Vid staframar utgör ramdelen själf i
de flesta fall hornblock. Axellagrens form beror
på ramarnas anordning, på läget af bärfjädrarna
– öfver eller under axeln – och på lagrens särskilda
ändamål. Anbringas öfver hvarje axellager en fjäder,
som omedelbart fästes i ramverket genom fjäderlänkar,
kommer hvarje fjäder för sig att upptaga hela den
förändring i belastningen, som eger rum på grund
af skenstötarna eller i följd af de svängningar,
i hvilka lokomotivet försattes genom spårets
ojämnheter. Axlarna erhålla en ömsom ökad och minskad
belastning, och hjultrycken (se d. o.) kunna således
högst betydligt växla. För att förebygga dessa
olägenheter förenas vissa fjädrar genom häfarmar,
s. k. tryckfördelare (balanser), hvarigenom en
tillfällig öfverbelastning af en axel fördelar sig
på flera axlar. Men tryckfördelarna tjäna äfven till
att fördela lokomotivets tyngd på de olika axlarna,
så att hjultrycket vid stillastående fordon blir
det önskade. Med hänsyn till lokomotivets lugna
gång i spåret bör afståndet mellan dess yttersta
axlar väljas så stort som möjligt. För att därvid
underlätta lokomotivets gång i bankrökningar förses
det numera oftast med sidoleds förskjutbara axlar
eller med boggier (se d. o.). Ett särskildt slag af
i bankrökningar lättrörliga lokomotiv äro de s. k.
länklokomotiven (se nedan).

Fig. 4. Lokomotivångpanna.

B. Ångpanna med tillbehör (jfr Ångpanna).
Den i ångpannan alstrade ångan användes till största delen
för att i cylindrarna åstadkomma dragkraften. Men
dessutom användes ångan till hjälpbläster ("sotare"),
matarapparater, bromsar af olika slag, sandapparater,
ånghvisslor och värmeledning m. m. – Om man bortser
från de allra äldsta grufbanelokomotiven, hvilka hade
panna med ett groft eldrör, ha lokomotivpannorna från
början varit af en
särskild typ (fig. 4), som utvecklat sig ur pannan
till Stephensons "Rocket", nämligen en lodrät
eldstad (I), en vågrät cylindrisk del, rundpannan
(II), och i denna ett stort antal liggande
tuber (3) af liten diameter samt ett rökskåp
(III) med skorsten (4). Eldstaden består af två
delar: innereldstaden (1) och yttereldstaden (2),
hvardera sammansatt af bakgafvel-, framgafvel- och
mantelplåtar. Framgafvelplåten i innereldstaden
utgöres af tubplåten. Eldstaden kan ej göras
synnerligen stor; tvärtom äro måtten för densamma
ganska begränsade, af hänsyn dels till möjligheten
att likformigt beskicka rostytan med bränsle,
hvilket förutsätter, att rostlängden ej nämnvärdt
öfverstiger 3 meter, dels till pannans höjdläge öfver
skenorna, hvilket uppåt begränsas af lastprofilen,
dels slutligen till afståndet mellan ramarna
eller hjulen, mellan hvilka eldstaden vanligen
är belägen. Eldstaden utgöres af plåtar af olika
tjocklek och material. Yttereldstadens plåtar liksom
rundpannans äro af mjukt stål, innereldstadens däremot
af koppar. I Amerika användes dock innereldstäder af
stålplåt. Mellan eldstadens dubbla väggar äro ånga
och vatten inneslutna under högt tryck. Därför
måste dessa väggar vara kraftigt förenade med
hvarandra. Detta sker hufvudsakligen genom bottenring,
stagbultar och tubstag (fig. 5). Bottenringen (10)
utgör eldstadens nedre begränsning, och stagbultar
(13) kallas de mellan inner- och yttereldstadens sidor
och gafvelplåtar i regelbundna rader och i stort antal
anordnade förbindningar, som ha till uppgift att staga
dessa sidor och skydda dem mot formförändringar
(utbuckling). Eldstadens nedre begränsning utgöres
af rosten, som bildar underlaget för det i eldstaden
använda bränslet. Rosten är sammansatt af längs med
eldstaden på högkant lagda, platta stafvar med svagt
kilformig genomskärning.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:01 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbp/0542.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free