- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua /
1029-1030

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lokomotiv ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

epizefyriska lokrer, bodde i södra Italien (se Lokroi).
De ozoliske lokrernas land var till
större delen ett vildt bergland och lämpade sig
hufvudsakligen för boskapsskötsel. Inbyggarna
gällde som råa och voro ej väl anskrifna bland sina
grekiska landsmän. Hufvudstaden var Naupaktos (se
Lepanto). Däremot utmärktes de epiknemidiske och
opuntiske lokrernas land genom bördighet, välstånd och
en talrik befolkning. De båda senare utgjorde under
äldre tider en enda stat eller ett statsförbund, med
staden Opus som hufvudort. I Greklands historia har
intet af de lokriska folken spelat någon betydande
roll. Namnet L. kvarstår ännu som benämning för en
eparki (förvaltningskrets) inom det nuv. konungariket
Grekland (nomos Fthiotis), hvilken omfattar de
epiknemidiske och opuntiske lokrernas land jämte en
del af Fokis.

A. M. A.

Lokroi (grek. AoxQoi, lat. Locri), forngrekisk
stad i sydligaste Italien, grundlagd enligt sägnen
683 f. Kr. af ozoliska (enligt andra opuntiska)
lokrer från det egentliga Grekland. Med anledning
af sitt läge nära udden Zefyrion betecknades
L. som det epizefyriska L. Ryktbar blef staden i
synnerhet genom de visa lagar, som där stiftades
af Zaleukos, sannolikt kring midten af 7:e
årh. f. Kr. L. förstördes af Dionysios d. y. och
hade åtskilliga vedermödor att utstå under romarnas
krig mot Pyrrhos och mot Hannibal, men kvarstod
dock äfven senare under romerskt herravälde. I dess
närhet låg ett berömdt tempel, hclgadt åt Persefone
(Proserpina). Några fornlämningar af L. visas ännu
i närheten af den italienska staden Gerace.

A. M. A.

Lokrum. Se Lacroma.

Lokrume, socken i Gottlands län, Gottlands norra
härad. 3,353 har. 412 inv. (1910). Annex till Fole,
Visby stift, Norra kontraktet.

Loksele och Lokträ. Se Sele.

Lola, astron., en af småplaneterna.

Lola Montez. Se Montez.

Loligo Lan., zool., ett släkte
bland Cephalopoda (hufvudfotingar) af
blötdjurens afdelning. Kroppen är aflång,
med tillspetsad bakända, försedd med 2
trekantiga fenor. Fångst-
armarna äro endast delvis retraktila, mot ändarna
besatta med 4 eller flera rader af skaf tade
sugvårtor. De vanligen 8 armarna ha 2 rader oskaftade
sugvårtor. Det inre skalet är hornartadt, af ryggens
längd, fjäder-formigt. L. vulgaris är funnen äfven
i nordligare haf, såsom Nordsjön.

O. T. S.*

illustration placeholder
Lolium perenne. 1 växtens nedre

hälft, 2 det sammansatta axet, 3 småax.



Lolium L., bot., ett släkte bland gräsen, med platta,
två- eller flerblommiga småax, som vända kanten mot
axfastet.
Frukton är glatt, omgifven af blomfjällen.
L. temulentum L., dårrepe, anses
vara giftig och kunna förorsaka yrsel (hvaraf
svenska namnet), oredig syn och hörsel, darrning
och mattighet. Orsaken härtill är sannolikt det
egendomliga förhållandet, att detta gräs nästan
alltid lefver i symbios med en giftig svamp, hvars
mycelium genomtränger växten och bildar ett särskildt
lager i frukten. Denna art är enårig samt växer
å odlade ställen och vid vägar i hela Europa upp
till mellersta Sverige. L. perenne L. (’se fig.),
som är mångårig, utgör det engelska r a j gr äse t,
hvilket mycket användes till gräsmattor och vunnit
beröm som fodergräs. Det växer vildt i Sverige
på torra åkerrenar och gräsmarker ända upp till
Ume lappmark. En annan som fodergräs odlad art är
L. multiflorum, borstrep e, italienskt rajgräs, skild
från L. perenne genom oftast borstbärande blomfjäll.

O. T. S. (G. L–m.)

Lolland (Laaland), dansk ö i Östersjön,
skiljes från Själland i n. genom
Smaalandsbukten, från Langeland i v. genom Langelands
belt och från Falster i ö. genom Guldborgsund. Areal
1,244 kvkm. Största längden från v. till ö. är 56,5
km.; bredden växlar mellan 15 och 26 km. 74,181
inv. (1911). Kusterna äro, i synnerhet i v., djupt
inskurna (Nakskov- och Rödbyfjordarna) samt flacka,
med utanför liggande grund. I det stora hela ligger
L. lågt (namnet härledes af la, lågt vatten). En
sänkning af 4,7 m. skulle komma halfva ön att
försvinna i hafvet, under det att en höjning af 5,5
in. skulle göra den landfast både med Falster och
med de i n. liggande småöarna. Sydöstra delen
led därför mycket af stormfloden i nov. 1872,
och stora vallar byggdes sedan för att skydda
ön mot öfversvämningar. Jordmånen är lera på
märgelgrund. Fruktbarheten är därför stor, och i
synnerhet hvete odlas med mycken framgång. Skogen,
till största delen ek och bok, upptar en areal af
12,730 har. Pilplanteringar förekomma mycket allmänt
längs efter vägar och diken samt ge ön en egendomlig
prägel. Bland L:s sjöar må nämnas den vackra
Maribosjön. Den förr utbredda frossan ("lollandsk
syge") har på senare tiden varit stadd i aftagande
till följd af dränering. Några betydande vattendrag
finnas ej. Med Falster är L. förbundet genom en bro
öfver Guldborgsund (sedan 1867) och genom en järnväg
från Nykjöbing till Nakskov (sedan 1874). Ön har 5
städer (Nakskov, Maribo, Rödby, Nysted och Saxkjöbing)
med tills. 18,600 inv. (landtbefolkningens antal
tillväxer föga). Tills. med Falster och kringliggande
mindre öar (Fejö, Femö m. fl.) bildar L. Maribo amt
och (sedan 1803) Lolland-Falsters stift. Det omfattar
4 härad (Sönder-herred, Nörre-h., Fuglse h. och
Musse h.; och är deladt i 8 jurisdiktionsområden
(förutom Fejö). Där finnas 4 grefskap och 4 baronier,
och i ingen annan del af Danmark finnas så många
herrgårdar. Sedan 1874 genomskäres L. af en järnväg
från Guldborgsund till Nakskov med bibanor från Maribo
till Bandholm i n. och Rödby i s. – Under äldre
medeltiden bosatte sig vender, sannolikt kommande från
Femern, på L., och flera byars namn (med ändelsen
-itse) vittna om slaviskt ursprung. Äfven berättas,
att lollänningarna ej satte sig lika ifrigt till
motstånd mot vendernas öfverfall på 1100-talet som
deras grannar på Falster. Efter Valdemar Sejrs död (1241)
blef hans yngste son, Kristofer (I), "herre" till L. och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:01 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbp/0551.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free